Nina Björks nykonservatism är bara ett exempel på en glidning i den svenska vänstern. Magnus Linton ser de senaste årens nyandliga blå våg svepa in från vänster.

Det börjar bli smärtsamt lätt att sortera vänstern. När Nina Björk och Petra Ulmanen i gårdagens Studio Ett skulle drabba samman i frågan om det är farligt eller givande för barn att vara på dagis satt man och väntade på Ulmanens mangling av den nu fullt utblommade reaktionären – men den kom aldrig. Feministerna – för några år sen båda radikala – kunde i stället nicka ikapp om det moderliga magontet och samförstånd stod klart om att det trots allt finns en naturlig tid barnet och modern delar och där en Guds klocka tickar fram harmonin. Programledaren hade kunnat kittla med vilket som av den nykonservativa vänsterns budord – tid, rytm, natur, tanke, äkta, jord, original, långsamhet – och gästerna hade gungat instämmande. Inte ett ord om det självklara: bra dagis är bra för barn, dåliga dagis är dåliga för barn. Inget handlar om tid, allt handlar om kvalitet – om resurser.

Den blå våg som senaste åren dragit in över Sverige ska för att bli intressant inte läsas till höger utan till vänster. Att vi fått ett folkligt moderaterna, ett desperat folkparti och en patriarkal junilista är småsaker i jämförelse med de snabba värdeglidningar som härjar i vänstern och som Nina Björk bara är ett av hundra exempel på; för några år sen fick den franska suveränismen en blågul avläggare som framgångsrikt kulminerade med EMU-omröstningen, i samma veva tog nationalvänsterns över rodret i vänsterpartiet och strax innan famlade en rad tunga vänsterister efter Gud då det hettade till om dödshjälp, homosex och dokusåpor. Men intressantast är de nya strömmarna i svensk feminism. Ytligt såg det ut som Tiina Rosenbergs hädanfärd orsakats av kidnappade uttalanden i kölvattnet av Evin Rubars märkliga dokumentär, men allt var mycket mer ett resultat av en högervåg som på sistone med full kraft slagit in över vänsterkanten: reaktionen mot det postmoderna. När det – äntligen, tyckte några av oss – såg ut som tiden mognat för en teoretisk revidering av essentialismen i svensk statsfeminism var det som om en brygga snabbt byggdes mellan Nina Björk och Knut Ahnlund; två personer lika fyllda av hat inför teve, plast och konsumtion som oförmögna att se de radikala moraliska framsteg världen gjort som följd av de senaste femtio årens tillväxt, migration, urbanisering och sekularisering. På det fasta bygget satte sig sen ett batteri lagoma vänsterprofiler och pekade finger åt det queera medan Rosenberg fick simma hem till universitetet.

Det finns något sorgligt över den konservativa – eller möjligen andliga – vändning som svensk vänster och svensk feminism, i vilken mån de nu går att skilja åt, tagit och som igår fick en symbol i freden mellan Björk och Ulmanen. Den förra vill ”avskaffa lönearbetet” och den andra bygga en feminism på ”kropp”, ”blod” och ”kvinnlig erfarenhet”. I båda fall handlar det om en stark längtan efter natur. Det ser inte så lovande ut. Vänsterister och feminister, inte minst i kombination, blir intressanta först när de inser en stor sak: konstgjorda hallon har blivit godare än äkta.