Glöm kön. När människor i dagens Latinamerika misshandlas socialt beror det på allt annat än biologi och sexism; fattigdom, utbildning, hudfärg, arbete – men inte kön. Idén, stark i väst, om att nyckeln till social utveckling går via kvinnans frigörelse är en bluff slentrianmässigt rapad av feminister i Nord och eliter i Syd.
Det var i sanning ett bisarrt budskap Marta Lagos, chef för chilenska forskningsinstitutet Latinobarómetro, hade när organisationens årliga rapport om tillståndet i de latinamerikanska länderna i veckan lades fram hos Sida. Efter några intressanta siffror om fasta och glidande idéer bland kontinentens folk – Argentina är fortfarande regionens mest USA-hatande nation, andelen protestanter i Latinamerika har ökat från 3 till 15 procent på bara tio år, var femte bolivian tycker att vägblockader är en bra demokratisk praktik, 62 procent av latinamerikanerna kan inte tänka sig att stödja en militär regim under några omständigheter och på frågan ”Vilket betyg sätter du på ditt lands demokrati?” ligger det revolutionära Venezuela nu i topp – nådde Lagos fram till vad hon tyckte var en effektiv siffra: bara 4,4 procent av latinamerikanerna uppger kön som den främsta grunden för diskriminering. Annat, som fattigdom, kommer långt före.
Konstigt svarat om patriarkat råder? Nej, knappast. Det konstiga är hur en akademiker kan dra en så korkad slutsats i en miljö präglad av 500 års kristen tyranni. På världens mest katolska kontinent är den bibliska versionen om det andra könets uppgift – moderskap, uppoffring, lidande – fortfarande så internaliserad att inte ens marxistiska sociologer lyckats frigöra sig från Gud. Resultatet är miljontals våldtäkter, gravida barn, illegala aborter, sönderslagna kvinnor, en familjestruktur mycket illa lämpad för ekonomisk tillväxt och ett kontinentalt kvinnligt proletariat som lärt sig att klagomål straffas med Helvetets eldar.
Plus blind forskning.