Har opinionsundersökarna rätt skrivs just nu historia i Bolivia. Evo Morales – socialist och kokaodlare – vinner sannolikt dagens presidentval och blir förste indian någonsin på presidentposten samtidigt som den latinamerikanska vänstervågen glider in i en helt ny fas. Ytterligare tio av kontinentens länder går till val innan 2006 tagit slut och inget tyder på att USA:s gamla bakgård är mindre röd om ett år. Tvärtom.

Men vinner Morales är det en händelse större än de andra. Av alla revolter den marknadsliberala epokens misslyckanden fött i Latinamerika är Bolivias den intressantaste. I femhundra och några år har folket i det som 1825 började kallas Bolivia sett sina rikedomar – guld, silver, tenn, olja, gas – skeppas iväg medan de själva skruvats allt längre ner i armod. Landet är i dag kontinentens fattigaste och trots en modern konstitution är den postkoloniala ordningen så stark att makten bara fortsatt att sortera sig bort från majoriteten – de indianer som utgör 65 procent av befolkningen.

MAS, Morales i grunden socialdemokratiska partiprojekt, är ett parlamentariskt tvåfrontskrig mot detta. Den nyfunna enorma gasreserven ska med Hugo Chávez och Venezuelas olja som mönster göras statlig och överskottet gå oavkortat till de mest behövande. Rasismen ska hanteras med en sorts kulturell utbildning – av eliten. Lyder retoriken. I likhet med Hugo Chávez är Evo Morales ingen imponerande gestalt, men just nu tycks han – också i likhet med Chávez – bäst lämpad att leda den akuta räddningsinsats som måste till om Bolivias ackumulerade orättvisor inte ska utvecklas till ett nytt Colombia; ett blodbad.