I mars 2004 satt jag i en jeep med en blyg man genom Bolivias djungler. Han åt koka och drack Pepsi och hade huvudet fullt av ett tal som några dagar senare slutade såhär: ”För 500 år sen, när de kom, fattade de beslut om att utrota oss. De sa att vi var djur. Att aymaras, quechuas och guaranís – vi som står här – var vildar och att det var nödvändigt att ha ihjäl oss för att kunna ta våra rikedomar. Visst, det är galet – men det var precis så det var. Alltihop finns nerskrivet. Det står i deras egna historieböcker.”

Mannen med blad i munnen var Evo Morales – i december 2005 vald till landets president – och när jag nåddes av beskedet om hans seger minns jag att jag tänkte: puh, demokratin lever. Eller kanske snarare: puh, demokratin överlevde. Om det var rätt eller fel tanke kommer visa sig de närmaste åren men helt klart är att den politiska turbulensen i Bolivia och hela Latinamerika bara blir mer spännande för var dag som går. Enligt mig. Och för att uppskatta vad som nu sker i framför allt Bolivia krävs nog en demokratisyn som inte nöjer sig med de parlamentariska utan menar att fackföreningar, öppna konflikter och sociala rörelser spelar en viktig roll när maktlösas situation ska förändras. Historiskt kan lätt konstateras att av alla avgörande reformer i moderna samhällen – allmän rösträtt, upphävd apartheid, fri abort, fackliga rättigheter, delat jordägande, enkönade äktenskap – är samtliga resultat av krav som börjat drivas långt utanför staten själv och först efter massivt utomparlamentariskt tryck blivit lagstiftning.

MAS, Evo Morales parti, ska ses med sådana glasögon och är inte ett parti i vanlig mening utan mer en bred folkrörelse mot det som är Bolivias största problem: rasismen. Mer skeptiska röster menar att vad Bolivia just nu behöver är inte populism utan kapital, inte konflikt utan lugn, inte Chávez utan Bush, inte retorik utan arbete. Det är delvis sant, men vad de glömmer eller inte vet är att Bolivia är ett informellt apartheidsystem, ett land med en modern konstitution men med en politisk praktik som minner om europeiskt 1700-tal. Landets vita elit hör till världens mest efterblivna och har i 500 år varit regionens starkaste broms mot framtiden. ”Det kan”, som en kvinna som lyssnade till Morales kort uttryckte det, ”inte fortsätta”.

Jag tror inte Morales är rätt man att lösa Bolivias ekonomiska kris, men han är bättre lämpad än någon tidigare i landets historia att slutföra det prideprojekt – ursprungsfolkens upprättelse – som är mer akut än allt annat och som inleddes långt innan MAS omformades till ett parti. Och i den meningen är Bolivia som Sydafrika: först när apartheid fallit kan nästa viktiga steg tas – det ekonomiska.