När John Rawls – grundare av det liberala idésystem som nu dominerar världen – dog 2002 lämnade han tre olösta frågor efter sig. Ingenstans i sin magnifika teori om rättvisa lyckades han inkludera funktionshindrade, djur och folk i diktaturer i sitt sociala kontrakt vilket är en av orsakerna till att utilitarismen – där minimerat lidande är etiskt rättesnöre – för många framstod som en mer robust plan för samhällsbygge. En teori som inte kan förklara varför det är ojust att tortera grisar, inte ser de sofistikerade intressena hos mentalt handikappade och inte heller reder ut rättviseproblem mellan nationer har, menar många, stora brister.

I Frontiers of Justice – disability, nationality and species membership gör nu Rawls lärjunge Marta Nussbaum en fyrahundrasidig ansats för att fylla i sin mästares luckor och resultatet blir ett ansträngt försök att mota utilitarismens framfart i en postnationell värld där djurmisshandel blivit lika galet som sexism och funktionshindrade i rask takt lämnar rollen som politiska bisittare. Det går sådär, och det beror inte på att Nussbaum saknar ambitioner och goda avsikter – utan på att hon postulerar något hon aldrig bevisar; att rättvisa har ett värde i sig.

Rawls förnekar inte att barn med Downs syndrom eller en förtryckt familj i Nordkorea har intressen som bör få största hjälp i eller av hans liberala samhälle, men han erkänner inte detta som frågor om rättvisa. De konstituerande parterna i Rawls berömda procedur – grunden för "det rättvisa samhället" – förutsätts agera utifrån en idé om ömsesidiga fördelar vilket gör att alla individer i total beroendeställning, människor som djur, hamnar utanför. Utilitaristen bryr sig inte om proceduren utan om konsekvenserna – största möjliga välbefinnande för så många som möjligt – och då är alla kännande varelser med, från början till slut, och rättvisa får ett värde bara om det leder till önskade konsekvenser.

Även utilitarismen har emellertid sina problem – den saknar till exempel garanti för att enskilda individer inte offras för kollektivets bästa – och därför vill Nussbaum hugga ut en stig mellan Rawls och de förkättrade utilitaristerna. Resultatet blir "the capabilities approach", en tanke med avstamp i Amartya Sens fokus på förmågor i stället för på negativt definierade rättigheter. Mycket till teori blir det dock inte. Efter en revidering av den kända katalogen om mänskliga rättigheter snickrar Nussbaum bara ihop en lista med en mängd förmågor – i olika grad närvarande hos alla kännande varelser i alla samhällen – vars stimulans och utveckling en samhällsordning ska ansvara för för att kunna kallas rättvis. Alla djur ska garanteras rätt att "leka". Alla funktionshindrade rätt till personlig assistent. Alla bolag som agerar i ekonomiskt eller demokratiskt fattiga samhällen ska stå för ett "betydande stöd" till utveckling av landets utbildningssystem. Etcetera.

Och nej, teoretiskt vasst blir det aldrig.
Nussbaums iver för en liberal välfärdsstat á la Holland är lätt att instämma i men hennes försök att samla det hela i en "teori" blir, försiktigt uttryck, krystat; så fort bygget kantrar tar hon, som de flesta rättighetsetiker, hjälp av utilitarismen samtidigt som hon förkastar den. Det plåstras hit och dit och till slut återstår bara ett politiskt korrekt plakatskriveri. Rawls rättviseteori må exkludera vissa grupper och utilitarismen må bitvis vara olustig, men båda har i alla fall nått fram till rena, generella och mycket progressiva principer. Den förres slutsats att "ett samhälle är rättvist om dess sämst ställda har det bättre än i varje annat möjligt samhälle" eller de senares svar på varför även djur förtjänar omfamnas av den rationella mänsklighetens moraliska cirkel – Frågan är inte: Kan de tänka? Ej heller: Kan de tala? Utan: Kan de lida? – är utsagor med bärkraft långt utöver vad Nussbaum presterar, även gällande de grupper hon vill inkludera.

Blundar man för de filosofiska bristerna är Frontiers of Justice – i likhet med Nussbaums tidigare verk – en välskriven bok om behovet av att uppvärdera omsorg, empati, beroende och samarbete i all politisk analys och praktik. Därtill är den ett kraftfullt inlägg i debatten om att göra sociala och ekonomiska rättigheter till mänskliga rättigheter. Det är gott nog, men allt hade fått mycket bättre effekt om Nussbaum inte hela tiden gått över ån efter vatten.

Magnus Linton

Marta Nussbaum
Frontiers of Justice
Harvard University Press