Högerns karikatyrer

Evo Morales seger i Bolivia är den senaste skrällen i en latinamerikansk vänstervåg som bara växer. Magnus linton korrigerar en skev svensk rapportering.

Svensk höger är i sanning lustig; om det så handlar om trängselskatter eller latinamerikansk vänster vrider den sig som ål för att annullera pinsamma felslut och förfluget förakt för politik byggd av folk utan pengar. I det senare fallet har det numera blivit rutin att högerns röster, oftast Nathan Shachar eller Mauricio Rojas, beskriver Latinamerikas nya vänsterpresidenter som rena dårar i allians med Kuba för att senare – när globalt kapital och The Economist tackat för socialt lugn och kloka reformer – vända pennan efter vinden.

Brasiliens Lula, Argentinas Kirchner, Uruguays Tabaré Vazquez, Venezuelas Chávez – alla har vid de val de vunnit fått sina karaktärer ritade med klonad mall; några snabba stämplar om populism, protektionism, revolutionärt förflutet, ekonomisk inkompetens och – viktigast i en effektiv idiotförklaring – ett par kopplingar till Castro. När Bolivias Evo Morales, senaste skrällen i kontinentens vänstervåg, nyss röstades fram med bred majoritet satte sig Mauricio Rojas genast vid tangentbordet: ”Hur kan en hel region åter kasta sig i populismens armar och svälja en förlegad revolutionär retorik som bevisligen leder till diktatur och elände?” De säkra orden kom sig förstås av att Morales är indian, sjukt nog den förste nånsin på presidentposten, och sånt bergsfolk kan en vit fd kommunist som Rojas – precis som Che – lugnt förakta på ren slentrian. Hade han orkat med mer än en gäspning hade han kunnat delge läsarna nyanser i stället för karikatyr; vid Morales installation häromveckan, ett historiskt event för landets i 500 år svårt misshandlade indianmajoritet, var det inte en revolutionär mobb som stod och hyllade – utan den liberala pressen. Som BBC, mer intresserat av demokrati än Rojas, konstaterade: ”Med eftertryck välkomnade majoriteten av landets tidningar Morales”. El Diario, Bolivias DN, slog fast att ”en ny tid nu börjar för Andernas ursprungsfolk” och uppmanade den nye presidenten att göra ”social rättvisa till sitt främsta mål”. La Razon, landets SvD, konstaterade i samma ton att ”ett kapitel präglat av fred, rättvisa, tolerans och jämlikhet nu öppnats” i Bolivia och att ”med Morales vid rodret har landet fått ett regeringsdugligt alternativ efter en mörk tid präglad av social och politisk oro”.

Vad Rojas skriver om Morales om två år vet vi inte, men klart är att Chávez, Kirchner och Lula – nyss karikerade som bisarra Castrokramare – i dag har massivt stöd i näringsliv och medelklass. Av socialism blev intet, av kreativa reformer mycket och av ekonomisk inkompetens betydligt mindre än under de tokliberala 1980- och 90-talen. Faktum är att Morales surfar rakt in i den mest spännande tid Latinamerika gått mot på mycket länge; bara de senaste fem åren har kontinenten snabbt frigjort sig från fatalt USA-beroende, konsoliderat egna handelsblock, inlett ett omfattande energisamarbete, tagit ledningen i en handelsrevolt mot Nords protektionism och sjösatt ett globalt digitalt uppror mot dödande patentregler (HIV). Men viktigast, och det är där Morales är som mest intressant; Latinamerikas sargade demokratier har fått nytt liv. Medan lat höger lovar diktaturernas comeback så fort en vänsterregering installeras konstaterar The Economist, som vanligt med vetenskap i ryggen, raka motsatsen: stödet för demokrati i Latinamerika är som störst och avvisandet av auktoritära lösningar som tydligast just i länderna med de nya socialistledarna.

Om Evo Morales börjat en vandring mot statskupp, ett nytt Kuba eller historiens första indianska socialdemokrati kan ingen säga, men det vore synd om svenska läsare lämnades ovetande om vad andra vet – att det som hänt är rätt fantastiskt; i det fattigaste landet på den orättvisaste kontinenten har, som i Brasilien 2002, en person ur samhällets allra mest förtryckta skikt visat att demokratin lever genom att ta sig till makten via klassiskt folkrörelsearbete. MAS, Morales bas, är ett etniskt prideprojekt och en säregen korsning av fackförening, indianrörelse och politiskt parti. Aldrig någonsin i Latinamerika, sannolikt inte i världen, har en regering varit så genuint rekryterad ur samhällets sociala rörelser och att Evo Morales halverat sin lön och rest jorden runt och skakat hand med världens ledare i urtvättad t-shirt ska ses i denna kontext; det här samhället rör sig nu. Problemen är gigantiska. Ekonomin i ruiner. Befolkningen bångstyrig. Och åt vilket håll och med vilken fart Bolivia nu glider är långt ifrån klart, men om en sak råder ingen tvekan: underdånig respekt för en kulturell och politisk stil och elit som aldrig gjort annat än föraktat aymaras och quechuas – Bolivias dominerande etniciteter – är det slut med.
Helt slut.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s