Cecilia Barraza jobbar i en bisarr värld; ett stenkast bort ligger en hel stadsdel med illegala abortkliniker, över gatan en kyrka där flickorna biktar sig direkt efter ingrepp och några kvarter ner mot centrum den kongress som håller Colombia kvar ett märkligt tillstånd – att vara ett av tre länder i Latinamerika där abort fortfarande är totalt förbjudet. Våldtäkt, fara för kvinnans liv, allvarliga missbildningar – inga skäl accepteras. Abortlagen är, hävdar prästerna, en av få som ännu står i absolut överensstämmelse med Guds vilja.

Cecilia Barraza petar till glasögonen och stöter fram ett understatement:

— Agendan för feminism i det här landet är enorm.

Hon är grundare av Sisma Mujer, en NGO med kontor i Bogotá som sen starten 1998 vuxit till en sorts radikal spets i den latinska kvinnorörelsens kamp för rätt till abort. Pengarna kommer från Diakonia och en rad andra biståndsgivare i Nord och allt är ett led i en trend där feministiska rörelser i tredje världen nu omformar sig till NGO:er för att formulera kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter. På så sätt knuffas allt fler frågor – som reproduktiv hälsa – in i FN-systemet på ett juridiskt intressant sätt och övervakande FN-organ har redan konstaterat att Colombias lagstiftning krockar med påskrivna åtaganden om jämställdhet, eftersom den kriminaliserar en medicinsk praktik bara kvinnor är i behov av.

— Det som skiljer ut Sisma är att vi öppet är för fri abort, inte som många andra bara under vissa definierade omständigheter. Vi kan vara det. De kan inte.

Vad Barraza sätter fingret på är en rent taktisk idé som kontinentens kvinnorörelser enats om under de hårda omständigheter som råder: förbud har ingenstans visat sig minska antalet aborter, en tredjedel av Latinamerikas kvinnor blir mödrar i sina tonår, i Colombia är medelåldern för alla som utsätts för sexuellt våld 14 år, antalet oönskade barn ökar drastiskt och i dag är bara 48 procent av landets alla graviditeter en följd av fri vilja. Taktiken som vuxit ur denna miljö – där George Bush 2001 frös allt bistånd till organisationer som aktivt jobbar med reproduktiv hälsa – är ett slags strategisk delning, ett feministiskt flerfrontskrig. Varje år görs över hundratusen aborter i illegala men förstklassiga kvinnokliniker. Om dem får ingen tala. Varje år produceras avslöjande statistik av progressiva akademiker i syfte att välta ignoransen. Om de öppet stödjer fri abort förlorar de jobbet. Varje år lobbar feministiska jurister mot politiker för moderata liberaliseringar av lagen. Om de är för radikala blir de tokförklarade. Etcetera. Men i denna strid i sträng katolsk terräng måste någon också bära alla kvinnors hundhuvud genom att öppet och radikalt opinionsbilda för fri abort i medierna. Det är Sisma Mujers roll. Och Cecilia Barrazas. Hon lyfter blicken och ger ett kort svar på frågan när hon tror kampen är över.

— Om typ femton år. Det är långt dit. Men vi kommer förstås att segra.
.