På söndag röstar Brasilien om att ge den sittande presidenten nytt förtroende. Magnus Linton konstaterar att de rika haft större glädje av Lula än de fattiga.

När Lars Ohly inför valet ombads peka ut en ledare i världen han identifierar sig med gick tankarna bums till Latinamerika och ur munnen kom två nu närmast magiska stavelser: Lula. En djupt kristen katolik som sätter ortodox nyliberalism framför allt och på söndag lär väljas om som president i ett av världens mest USA-härmande samhällen var kommunistens främste förebild. Är det konstigt?

Alls icke. Latinamerika är och förblir en våt dröm för svenska radikaler på tryggt avstånd från social turbulens och det är som om Che Guevaras kontinent i sig skulle garantera ett slags ädelt blod i platsens upprorsmän. Hade Ohly sagt Spaniens Zapatero eller Sveriges Wallström – båda till vänster om Lula – hade han buats ut av de egna och valde därför att krydda svaret med lite revolutionär exotism: Luiz Inácio Lula da Silva, skoputsarpojken som blev metallare som blev president i det sympatiska sambalandet.

Detta – omvärldens felslut om Lula – går som en röd tråd i Ceferino Reatos nya bok Lula – la izquierda al divan (Lula – vänstern på divanen) och gör den välkommen i floden av litteratur om kontinentens nya ”progressiva” ledare. När 53 miljoner människor i en av världens största ekonomier den 27 oktober 2002 röstade på Lula sattes en rad demokratiska rekord och två år senare hade Time – helt korrekt – placerat honom bland planetens hundra mest inflytelserika personer. Han var förste brasilian att nå presidentposten utan att passera vare sig universitet eller militärskola, han var förste fackföreningsmannen som valts till president i Amerikas hela historia och allt hade, inte minst, realiserats för att han ledde kontinentens överlägset starkaste arbetarparti, PT. Brasilien var, som Lennart Kjörling konstaterar i Lula – hoppet och rädslan, det största land i världen som fått en vänsterregering i öppna val, och det imponerande hade skett några decennier efter att Richard Nixon levererat en minnesvärd profetia: ”Dit Brasilien går, går Latinamerika.”

Mot den bakgrunden var det inte konstigt att världens vänsterister jublade; jordens mest orättvisa samhälle – 54 miljoner brasilianare, 32 procent, lever på en dollar om dagen – hade fått en ny och stark man vid rodret och nu skulle han ta de fattiga och periferins alla länder ombord på resan mot ökad rättvisa och stopp för nordamerikansk hegemoni. Fyra år senare, det vill säga nu, ser allt mycket annorlunda ut; under Lula har Brasilien mer utvecklat sin roll som paradis för rika än en hållbar strategi för fattigdomsbekämpning, med sojaboomen huggs Amazonas regnskogar ner i ökande takt – en yta stor som Israel försvinner varje år – och i stället för utlovad jordreform har de fattiga fått nöja sig med en kasse mat motsvarande 200 kronor i månaden. Tills vidare. Ingen annan ledare har, konstaterar Ceferino Reato, så tydligt som Lula anammat Juan Domingo Perons princip om makthantering: ”En regering är som en fjol; man tar den med vänstern och spelar den med högern.”

Ändå är det en väl hård omgång Lula får på divanen. Reato har förvisso rätt i att Lula snarare älskar än hatar USA och att han har starkt personliga sympatier för George W Bush – båda styrs av Gud, båda föraktar ”intellektuella” och båda är livrädda för journalister – men likväl är det nåt som diffar här. När Lula valdes var förväntningarna enorma från två håll; dels den inhemska och utländska vänstern som väntade sig snabba radikala reformer och dels det globala kapitalet som med fasa väntade sig inflation och konstlad stimulans. Att han valt att lugna det senare istället de förra står i dag klart – i Reatos ord: ”med Lula går det betydligt sämre för arbete än för kapital” – men vad författaren missar är att Lula 2002 bara hade en sak på den egentliga agendan, och det var varken social rättvisa eller antiimperialism utan att bli omvald 2006.

Den saken ser han ut att klara med råge och då kan, som PT:s strateger säger, ”arbetet börja”. Medan Lula säkrat återvalet med höger hand har han med vänster förberett marken för Brasilien som en kommande ekonomisk och politisk stormakt. Det var länge sen landet var en passiv råvaruleverantör – 90 procent av Brasiliens export är i dag industriprodukter – och på den globala arenan hägrar nu en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, fullt tillträde till Kinas, EU:s och USA:s heta matmarknader och på sikt ett intåg i de rika ländernas G7-projekt. De som trodde att Lula skulle solidarisera sig med tredje världen trodde fel; han tänker lämna den.

Om det lyckas lär visar sig, men i Lulas iver att göra en Tony Blair – PT:s mål är en trovärdig flytt från vänster till mitten och på så sätt dominera all brasiliansk politik de närmsta decennierna – har han glömt bort en sak; den långsiktiga investeringen i det egna folket, det vill säga utbildning. Brasilien har – och det är ett rekord som stärkts under de fyra år som gått – Latinamerikas största sociala klyftor, vilket för två år sen inte hindrade analytiker från att peka ut landet som ett av dem som tillsammans med Indien, Ryssland och Kina år 2020 skulle slåss med USA om den globala dominansen. I mars 2006 kom emellertid en ny undersökning där Brasilien plockats bort ur framtidsgruppen och skälet var tydligt; uteblivna investeringar i utbildning.

På söndag får Lula med all sannolikhet förnyat förtroende. Att han är bästa möjliga president för miljardärer är sen länge visat. Och det var meningen. Om han är bästa möjliga president för resten är ännu inte visat. Men det var också meningen. I sina kampanjer har Lula bett Gud skilja honom från makten om han inte lyckas förändra Brasilien i grunden – och till majoritetens fördel. Före 2010 måste, resonerar alla nyktra, något ske.

Det ena eller det andra.

Magnus Linton

Ceferino Reatos
Lula – la izquierda al divan
Cadal

Lennart Kjörling
Lula – hoppet och rädslan
Ordfront