I två dygn har man nu suttit klistrad vid radion och liksom fysiskt känt folkpartiets virus äta sig mot toppen och sakta sakta blir det svårt att inte ana realiseringen av en för svensk räkning ytterst angelägen politisk händelse: födelsen av ett liberalt parti. Ett äkta.

När virus är igång kan allt hända och går det vägen ramlar det redan magra folkpartiet –numera ett slags vandrande hån mot liberala värden – ur riksdagen och lagom till valet 2010 reser sig ett helt nytt parti svensk offentlighet länge saknat. Det liberala.

I samma takt som Björklund och Leijonborg renodlat högerkristen moralism i de egna leden har en trend i andra länder – tydligast i Storbritannien – varit att radikalt liberala partier vuxit sig starka. Medan svenska folkpartiet krävt buggning, språktest, uppförandebetyg, fler poliser, litterär kanon och svensk trupp till Irak – ja, herregud så sjukt det varit – har Europas liberaler inte bara försvarat generell välfärd och fördömt USA:s krig utan också krävt rätt till dödshjälp, fri invandring, könsneutrala äktenskap, stamcellsforskning, förmedling av sexuella tjänster till funktionshindrade och en narkotikapolitik byggd på modern humanism i stället för Bibeln. När får Sverige ett sånt parti?

Kanske snabbare än man trott. Folkpartiets vurm för frikyrklighet i stället för förnuft hör till den svenska liberalismens mörka kapitel och när nu de som kräver hårdare straff och betyg i uppförande visar sig vara både brottslingar och lögnare förtjänar de förstås ett stenhårt straff. På valdagen. Blir det hårt nog dör det svenska folkpartiet och ur askan stiger liberalerna, en frihetlig skara för vilka John Stuart Mill är riktmärke i stället för George Bush jr. Som i utlandet.

Det ser, just nu, väldigt ljust ut.