Hedonistiska framsteg

Den sexualpolitiska revolutionen börjar nå Latinamerika. Magnus Linton läser tidningar och sorterar framsteg.

Sex som politiskt projekt är Latinamerikas blinda fläck. Dom sensuella myternas kontinent är en region där lustens befrielse länge väntat på organisering, o där det mesta sorteras efter heterosexuella mäns tagande och kvinnors behagande. Tack vare kyrkans grepp om tanken är sex här ofta ett socialt plågsamt äventyr för bögar o kvinnor, o ett tragiskt faktum är att ett stort antal unga män – kanske en majoritet – förlorar sin svendom genom att deras pappor bussar dom som hundar på prostituerade. Det är en skruvad manlig pappa-son-bonding, en patriarkal o efterbliven rit som effektivt cementerar det kvinno- o homoförakt som sen fortplantar sig i hela samhället.

Fast kanske är det snart över. Inte om fem, men om säg femtio år. För just nu präglas flera länder av ett medialt upplysningsprojekt och få saker har i dag sån närvaro i latinamerikansk press som sexualitet och dess politiskt progressiva innebörder. Heteronorm, pansexualitet, transpersoner – allt är i dag föremål för en bred kontinental diskussion där en katolskt påhejad maktordning sakta faller samman trots, eller just beroende av, värdekonservatismens återkomst på den globala arenan. Latinamerikansk idébildning – både till höger o vänster – sker ofta i negation till Washingtons; om norra Amerikas klimat för aborter och homorätt hårdnar blir det gärna islossning i söder. Och, som Nalu Faria konstaterar i kulturmagasinet El Rodaballo, det faktum att kontinentens sexualpolitiska mobiliseringar under nollnolltalet blev en given feministisk del av den globala rättviserörelsen har varit avgörande för flera genombrott. Häromdagen – den 11 oktober – var det ”internationella komma ut-dagen” och samma datum sa senaten i Colombia ja till en partnerskapslag. Det var, liksom i andra länder där parlament nyligen sagt detsamma, ett beslut med stort symbolvärde som kom efter ett decenniums effektivt folkrörelsearbete och efter att tidningen El Espectador berättat den för regeringen pinsamma historien om Niriyet R och Sandra C.

Det lesbiska paret hade flytt Colombia efter svåra trakasserier på grund av sin sexuella identitet o sökt asyl i Spanien. ”Trots att Colombia”, förklarar Niriyet för tidningen, ”är ett land där homosexualitet är lagligt o vi har formell yttrandefrihet är gay- och transpersoner svårt förföljda av å ena sida gerillan o å andra sidan paramilitären medan staten inte skyddar såna som mig o min flickvän.” Paret hade utsatts för upprepade hot o beskjutits i sitt hem, o i september meddelade Spanien sitt underkännande av den colombianska staten. Dan därpå kunde tidningsläsare ta del av rubriken ”Lesbiskt par fick politisk asyl i Spanien” – medan regeringen fick skämmas. O fundera på åtgärder. Både faktiska och symboliska.

Mest påverkad av dom sexuella identiteternas organisering förefaller paradoxalt nog en diktatur vara; Kuba, landet som haft den sexualpolitiska egenheten att kombinera fri abort med svårt förtryck av hbt-personer. I senaste numret av det argentinska magasinet Veintitres publiceras en stort uppslagen intervju med Mariela Castro – dotter till Fidels bror Raul, just nu tillförordnat överhuvud för revolutionen – där hon regimkritiskt hävdar att ”arresteringen av transsexuella i Havanna var absurd.” Hon syftar på en händelse då kubansk polis efter klagomål från turister vilt började gripa och förnedra alla möjliga människor som bröt mot gängse föreställningar om hur födda män o kvinnor bör se ut. Det var ett otäckt förlopp som utspelade sig i ett land som på 60-talet satte homosexuella i arbetsläger, men Mariela Castro – trots sin kritik lojal med regeringen – menar att med den saken var det inte värre på Kuba än i något annat land: ”Sexuella avvikare”, säger hon, ”fängslades överallt i Latinamerika o att Kuba blev så uppmärksammat berodde på kalla kriget o västs generella vilja att smutskasta oss”.

Det må vara hur som med den saken, men faktum är att Mariela Castro tagit stort intryck av dom sexuella minoriteternas mobilisering – mer utanför än innanför Kuba, där den sortens organisering är förbjuden – o nu leder ett nationellt program för mångfald o respekt för den snabbt växande värld som inte är hetero.

Till alla sexualpolitiska framgångar som präglat Latinamerika dom senaste åren kunde ännu en läggas förra veckan. Efter att argentinska tidningar gett ut bilaga på bilaga med feministiska perspektiv på sex o politik fattade parlamentet i huvudstan med stor majoritet ett beslut som gjorde kyrkan galen. Igen. Eftersom, resonerade politikerna, ungdomar uppenbarligen indoktrineras så hårt med en blandning av kristen och kommersiell förljugenhet i frågor om sex o kön krävs ett sekulärt motgift. Från o med nu är därför alla skolor – privata som offentliga – påbjudna o ge en modern o adekvat sexualundervisning från lågstadiet o hela vägen genom skolgången. Det ska bli ett brett ämne byggt på lust o fakta, med frågor som maskulin makt, allas rätt till sex o respekt för olikhet på schemat.

När lagen spikades stod ivriga politiker i kö till talarstolen för o betona dess förändringspotential, o för det nya, allt mer hedonistiska Latinamerikas räkning var det både talande o självklart att flera av dem valde o citera en mycket speciell perspektivskiftare i ärendet: Pedro Almodóvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s