Morales makt

Magnus Linton läser tidskrifter om Evo Morales första tid vid makten.

När det som måste vara det mest presidentalsfrekventa året i Latinamerikas historia nu går mot sitt slut är det inte svårt o se vilket land som dominerat i tidskrifterna. Nästa söndag är det val i Venezuela, men där lär den omstridde Hugo Chávez utan problem bli omvald. I morgon söndag är det val i Ecuador, men den jämna striden mellan en gammal miljonär o en ung radikal har ännu inte animerat särskilt många redaktörer. O när Lula för en månad sen valdes om i det enorma Brasilien var skriverierna mer pliktskyldiga än engagerade. Han blev trots allt bara omvald.

Under 2006 har också sandinisterna spritt viss nostalgi i grånad press genom Daniel Ortegas återkomst i Nicaragua. I februari gjorde socialliberalen Oscar Arias, mest känd som mottagare av Nobels fredspris 1987, comeback i Costa Rica utan nån större uppståndelse o det var ett drygt kvartal innan Alvaro Uribe, Colombias egen Georg Bush, enkelt kammade hem ännu ett av kontinentens omval. Lite mer paradigmatiskt analyserande innebar chilenarnas val av Michele Bachelet i januari; för första gången i historien fick Chile en kvinnlig socialistisk statschef – men inte heller den nyheten höll för några mer utdragna visioner. För att inte tala om de trötta suckar som gick i tryck när Alan García, en hopplös gestalt från 1980-talet, i somras återfick makten i Peru.

Nej, det land o den man som – inte minst denna vecka – fortsätter o dra flest blickar åt sig är på goda grunder Bolivia och dess president Evo Morales. Ända sen han installerades under stora gester i januari har Morales inte bara varit den som levererat den mest dramatiska politiska agendan utan är också själva symbolen för en historisk framgång i Latinamerika: ursprungsfolkens intåg i parlamenten.

Evo Morales – aymara, socialist, kokaodlare – blev efter en säreget proletär karriär kontinentens förste indian på presidentposten o sen dess har inget varit sig likt i Bolivia. Tills, menar det konservativa bolivianska veckomagasinet Pulso, nu – o syftar på ett nytt hopp som de senaste veckorna förbytts i en gammal apati: ”Det blev”, skriver tidningen, ”inte den auktoritära socialism några fruktade, inte heller dom strukturella reformer o start för en ny ekonomisk utveckling som andra hoppades på. Utan bara ännu en version av det bekanta bolivianska eländet: politisk instabilitet, social oro, handlingsförlamning.”

Det är emellertid en beskrivning av Morales första år vid makten som inte delas av Pablo Stefanoni i den argentinska upplagan av Le Monde Diplomatique, ett magasin som nu kommer ut i fyra latinamerikanska editioner. Morales, skriver Stefanoni, gick till val på två väldigt tydliga löften varav det ena blivit en monumental framgång och det andra, hittills, ett lika stort misslyckande.

Framgången är det så kallade förstatligandet av landets gastillgångar. I maj, när nyheten kom, förklarade liberal press att Bolivias president blivit galen; hans krav – att samtliga globala gas- och oljebolag som verkade i landet skulle omförhandla sina kontrakt så en större del av deras vinster skulle tillfalla det bolivianska folket – skulle enligt den internationella pressen leda till att allt kapital flydde o bolivianerna bara blev ännu fattigare. För några veckor sen gick emellertid förhandlingstiden ut o, som Javier Canseco slår fast i den peruanska tidningen La Republica: det blev grand slam för Morales. Inte ett enda av bolagen, precis som Morales förutspått, drog sig ur landet. De multinationella olje- och gasgiganter som knappt betalat nån skatt alls kommer från o med nu betala upp till 80 procent – eftersom dom vet att deras vinster ändå blir gigantiska.

Även Argentina, som länge köpt boliviansk gas till vrakpriser i enlighet med tidigare regeringars avtal, fick tarifferna rejält höjda och medgav utan vidare att tidigare priser varit ”orimligt låga”. För den nya regeringen betydde framgångarna många men framför allt tre saker: a) marknaden gav Morales rätt i att Bolivias tidigare IMF-lojala presidenter skrivit usla avtal, b) marknaden gav honom rätt i hans retorik om att Bolivias som nation länge tömts på rikedomar som tillhörde dess folk, c) hans popularitet rusade i höjden o under ett tag stöddes han av över 70 procent av bolivianerna, även medelklass o d) statskassan växer nu med många hundra miljoner dollar om året så den redan påbörjade fattigdomsbekämpningen kan intensifieras; alfabetisering, sjukvård, jordreform o installering av el- o telefonnät i de fattigas boendemiljöer.

Men om gasen är Morales starka kort så har hans andra – den konstituerande församlingen – inte minst denna vecka börjat framstå som ett allt tydligare misslyckande. Via församlingen skulle Bolivia få en helt ny grundlag som skulle göra upp med landets förödande strukturella rasism, men sen Morales parti på ett arrogant sätt gjort våld på överenskomna regelverk har allt tagit en ny vändning. Viktiga grupper har nu förkastat processen, o det som skulle bli en vital demokratisk källa till nationell multikulturell pånyttfödelse ser allt mer ut o bli en källa till nationell delning. I veckan har demonstrationer o strejker präglat Bolivia, o det som för bara några månader sen var ett bra klimat för kreativ dialog tycks nu vara på väg mot en dynamik liknande Venezuelas. Det vill säga en djupt polariserad situation där en liten men stark överklass hävdar att diktaturen är på väg, medan regeringen hävdar att detta bara är naturligt gnäll från en vit elit som just nu förlorar privilegier. Eller som en tidningsanalys nyss uttryckte det: ”För ett år sen var dom välbärgades oro över Evo att han skulle falla efter sex månader o lämna kaos efter sig, i dag oroar dom sig över att han ska sitta i kvar i tjugo år – utan opposition.”

Oavsett hur – o när – kapitlet Morales slutar står en sak helt klar: det kommer få stor betydelse för kontinentens andra snabbt växande indianrörelser. I Juán Hernández Picos essä ”Är Evo Morales möjlig i Guatemala?”, publicerad i nicaraguanska tidningen Envio, jämförs etnopolitikens möjligheter i Latinamerikas indianländer. Även Mexiko, Ecuador och Peru har stora o radikaliserade urbefolkningar o alla följer nu, med hopp o fasa, utvecklingen i Bolivia. Den antirasistiska pridevåg som i dag drar fram över kontinenten skulle, menar författaren, må bra av aymaras, quechuas, mayas eller andra på presidentposten i fler länder, inte minst det sargade Guatemala. Men dit är vägen inte bara väldigt lång, utan också väldigt beroende av utgången i det bolivianska dramat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s