Blomstertid i Bolivia

När klockan slår sex är Evo Morales rejält packad. Tre timmar har gått sen han band ihop en säck full med kokablad, cigaretter, örter och symboliska stenfigurer och startade festen genom att hysta byltet på elden i ett offer till Pachamama – Moder Jord.

Det är 2004 och två år kvar tills Bolivia och Morales är på förstasidor över hela världen och nu har två hundar däckat i värmen, en apa ränner mellan axlar och alla festande glädjetjuter när ännu en spann chicha – majsbrännvin – ställs fram. Öl sprutas på allt och alla – det som inte blir blött för otur med sig – och kletiga plastpåsar med grillat kött sprids i mängden just som nån drar sladden ur musikanläggningen och Evo tar ordet:

— Esta tierra nos va a liberar. Den här jorden ska befria oss.

Platsen är tropisk och tiden karneval. Det är en sorts paus i det väldiga folkrörelsearbete som snart ska ge utdelning och Chapare – Evo Morales hem, kokaodlarnas region – blandar fest med politik på eget vis. Det här är en av de fattigaste platserna i Sydamerikas fattigaste land, men också en av de mest politiserade; marken där allt började, källan till den demokratiska revolution som snart ska leda till att Bolivias ursprungsfolk, efter 500 år, tar makten.
Halv åtta har Evo somnat. Tandlösa män stoppar om partiledaren, en nuna av Ché, mördad i trakten 1967, pryder en vägg och som en ironisk kommentar med udden riktad åt alla håll ligger Eduardo Galeanos aktuella bok intill med speglande titel: ”Bakvända världen”.

Är den här snarkande mannen Bolivias näste president? Mannen som ska spela en avgörande roll i Latinamerikas vänstervåg? Stå bredvid Chávez, Lula, Kirchner och de andra och förhandla med miljontals människoöden i sin hand? Skapa tillväxt? Utveckling? Hålla ihop ett land på randen till inbördeskrig? Hantera Washington? Vinna val?
Det ser inte ut så. Den här kvällen.

~

I maj 2006 ligger några svar klara; presidentvalet i december 2005 vanns av Morales med det största stöd en kandidat fått sen demokratins återkomst – 54 procent – och nu jublar folk efter att landets enorma gastillgångar förstatligats, medelklassen stöder i ökande grad regeringen och sen en omfattande jordreform deklarerats har sympatierna för Morales och hans parti MAS stigit till osannolika 80 procent. Presidenten har med framgång förhandlat med såväl EU och USA som globala oljebolag och brittiska The Guardian slog nyss fast att Morales seger – Bolivias förste indian på presidentposten någonsin – är en av ”de viktigaste händelserna i Latinamerikas 500-åriga historia”: ”Spelplanen har ändrats. Kalla kriget, en ursäkt för intervention, är över och USA är upptaget på andra håll i världen. För första gången i Latinamerika har valurnan blivit en möjlig politisk strategi för revolutionärer och fattiga majoriteter.”

Möjlighet är emellertid inte samma som framgång. Ingen ifrågasätter värdet av att en majoritet – 62 procent av alla bolivianer identifierar sig som aymaras, quechuas eller guaranís – för första gången får se en av de sina som statschef, men i takt med att politiska laddningar nu detonerar i Anderna har liberaler dömt ut Morales som en omodern etnonationalist, en populist med en politik helt främmande för framtiden; en fattigdomsgenerator.
Vem som får rätt lär visa sig, men då Morales administration är extremt aktiv har en mängd reformer redan sjösatts och ligger nu öppna för diskussion; gasens förstatligande var ett vallöfte som infriades 1 maj, en grundlagstiftande församling som ska skapa ”en helt ny stat” började sitt arbete 6 augusti och en process mot industrialisering av koka har inletts. Men viktigast, menar många, är jordreformen – i juni gick startskottet för den ”agrara revolution” som har som mål att inom fem år ha omfördelat en femtedel av landets totala yta.

Bolivias vänsterregering kom till mot samma bakgrund som Latinamerikas övriga; den marknadsliberala epokens misslyckanden – bara i Bolivia växte andelen sysselsatta i informell sektor under 1980- och 90-talen från 55 till 68 procent – sammanföll vid nollnolltalets ingång med demokratins konsolidering och en rad sociala reformprojekt föddes. Några regeringar byggdes kring ledarkult och politisk monokultur, som Venezuelas, och andra kring en byråkratisk och mer traditionellt socialdemokratisk struktur, som Brasiliens, men det var först när Bolivia fick en oborstad kokaodlare vid makten den kontinentala reaktionen fick ett helt nytt perspektiv: ursprungsfolkens.

~

När solen försvinner blir det svinkallt i El Alto. Piss, avgaser, bränt fläsk – lukterna mattas med kylan och under en glödlampa säljer en kvinna koka utanför ett känt kontor där Limber Surco, ombudsman i radikala facket COR, genomför en verbal slakt av sin nye president.

— Evo har gjort några politiska shower som gör att han ännu lever. Gasen var en dribbling under rubriken ”förstatligande” som mest avslöjade regeringens djupare avsikter; att fortsätta vara knähund åt globalt kapital. Likadant med den konstituerande församlingen. Processen kommer sluta med att vi får exakt den konstitution vi redan har, fast undertecknad av ”landets ursprungsfolk” – en term som just nu exploateras av alla.

Surcos hem – El Alto – är enligt många landets ”egentliga” huvudstad; en plats som speglar dagens Bolivia utan förställningar – dess fattigdom, dess orättvisor, dess explosivitet. Stan, ytligt sett en gigantisk förstad till La Paz, befolkas helt av den sociologiska kategorin ”urbana indianer” och har en historia parallell med globaliseringens baksidor. För 30 år sen fanns inte mycket här, men när strukturanpassningsprogrammen började slå snett rasade miljoner ut i informell sektor och de flesta hamnade i El Alto. Från lamslagen landsbygd vallfärdade desperata bönder och sparkade gruvarbetare och därefter har alla folkliga revolter som präglat de senaste åren – sen 2003 har två presidenter fällts av mobiliserade folkmassor – haft sina rötter i här eller i Chapare.

Här röstade alla på Morales, men det är också härifrån han kommer fällas om vallöftena kommer på skam. Från La Paz finns bara en väg ut i landet och den går rakt genom El Alto, precis framför Limber Surcos kontor, och eftersom vägblockader är ett effektivt och helt accepterat politiskt redskap i Bolivia – Morales har själv arrangerat många – kan några få rastlösa radikaler lätt stanna landet. Om de vill. Surco, bara tjugo och några år, medger att han ”om det blir nödvändigt” kommer ta en huvudroll en ny missnöjesmobilisering; han företräder en opinion som kräver ”Socialism – nu!” och ser de reträtter från valprogrammet regeringen redan tvingats till som starten på ett stort förräderi.

— Vi valde inte MAS för att plåstra på det system vi haft utan för att byta system, säger han. Det var också vad de gick till val på; att bygga ett revolutionärt indianstyre. Folk här accepterar inte mindre än en regering som uppfyller utställda löften, som en fördubbling av minimilönen och förstatligande av gasen – utan kompensation till de multinationella bolagen. Inget av det har skett.

~

Limber Surco må vara marginell – det är inte han utan Morales som har en majoritet i ryggen – men han sätter fingret på den nya regeringens största dilemma: att vara eller inte vara en del av världsmarknaden. När Morales la fram världsnyheten att Bolivias hela gasindustri förstatligats var det en sanning med modifikation; åtgärden gick ut på att inom 180 dagar omförhandla de närvarande storbolagens kontrakt och tills nya avtal skrivits ta ut en skatt på 82 procent på all utvinning. Därtill lovades full kompensation för redan gjorda investeringar om de utländska bolagen skulle finna det nödvändigt att lämna landet.

Agerandet fick skäll från två håll men såg snart ut som ett genidrag. För El Altos revolutionärer var det som kallades ”förstatligandet” bara ett sätt att lugna marknaden; ett klartecken för att allt skulle fortsätta som förr, med lite justerade tariffer. För världens liberala analytiker visade saken att Bolivia verkligen var på väg mot ett Kuba; övertagandet blev ett bevis för att regeringen skulle sätta lojala nickedockor i stället för ingenjörer i ledningen för all gas- och oljeutvinning och därmed inleda århundradets kapitalförstöring.

Men regeringen var – tycks det – nyktrare. Bara veckor efter att nyheten skakade världens börser sa brasilianska Petrobras och spanska Repsol, de bolag med störst intressen i Bolivia, okej till 82 procent i skatt tills vidare eftersom de bedömde kommande vinster så enorma att de även med en hög skattesats kunde räkna med stor avkastning. Även Argentina, som länge köpt boliviansk gas till vrakpriser i enlighet med tidigare regeringars avtal, fick tarifferna rejält höjda och medgav att tidigare priser varit ”orimligt låga”. För den nya regeringen betydde framgångarna många men framför allt tre saker: a) marknaden gav Morales rätt i att Bolivias tidigare IMF-lojala presidenter skrivit usla avtal, några med skattesatser på bara 11 procent, vilket i praktiken betyder att landets folk berövats makalösa rikedomar, b) utländska bolag är välkomna att fortsätta tjäna pengar i Bolivia, och c) Morales popularitet rusade i höjden.

Vad regeringen talar tystare om är att den redan backat från mycket av valretoriken och nu ser det som självklart att Bolivia för överskådlig framtid är en marknadsekonomi. Under våren hopade sig löftesbrotten och mest pinsamt är det om minimilönen; i valkampanjen hade Morales förklarat att staten lätt kunde höja minimilönen på 440 bolivianos i månaden, drygt 400 kronor, till åtminstone det dubbla. Väl vid makten tog realiteter över – staten är utfattig och hyperinflation är en pest – och regeringen fick medge att den i segeryran inte vetat vad den pratat om, varpå minimilönen höjdes med ynka 60 bolivianos.

Än effektivare i radikalernas försök att bevisa MAS förräderi är vicepresidentens lansering av termen capitalismo andino, en idé om att främja ”traditionellt andinskt företagande”. Med hänsyn till urbefolkningens unika erfarenheter av små familjejordbruk, ekologisk smartness, manuellt hantverk och kollektivt ägande skulle strategiska exportsatsningar göras och speciella kreditbanker skapas i syfte att stärka vissa marknader. Debatten exploderade, och El Altos marxister menade att det nu fanns svart på vitt att regeringspartiets namn – Rörelsen mot socialism – var fejk; allt den tänkte göra med sitt massiva stöd var att uppgradera kapitalismen – inte överge den.

~

Står man med ryggen mot Illimani, glaciären som dominerar La Paz, och ser norrut ligger stan som en bebyggd bergvägg framför en; i botten en remsa ordnade huskroppar – centrums skyskrapor – och ovanför ett tegelkaos i hela synfältet: kåkstäderna. På en mur djupt in i myllret har nån sprayat ”Om du inte säger vad du tänker, varför tänker du?” och intill sitter Claudia Espinoza, researcher på inflytelserika NGO:n Cedla, och bläddrar i sin nya rapport Att legitimera nyliberalism – 100 dagar med Evo Morales.

— Mest skräms jag av politikens monopolisering.

Som rapporten antyder är Espinoza överens med Limber Surco i mycket, men mest pratar hon om den grundlagstiftande församlingen, La Asamblea Constituyente; det största demokratiexperimentet i landets historia och en helt avgörande prestigeövning för den nya regeringen. Det unika med Bolivia, både i världen och i Latinamerikas vänstervåg, är ursprungsfolkens framgångsrika organisering och det fredliga försöket att bryta rasismen. Av alla problem landet brottas med är inget större än det faktum att Bolivia är ett informellt apartheidsystem, en plats där ekonomi och möjligheter strikt sorteras efter ett postkolonialt mönster. Som de flesta latinamerikanska länder har Bolivia länge haft en mycket modern författning som ger urbefolkningen långtgående autonomi och en mängd unika rättigheter – men ändå har orättvisorna bara ökat. Att nationalstaten Bolivia, grundad 1825, är ett påhitt utan hänsyn till regionens faktiska befolkning – quechuas och aymaras finns i flera av dagens länder – har efter indianrörelsemobiliseringen gått fram till den vita eliten och det är med den insikten fundamenten i denna ”nation av nationer” ska omprövas. Finns en fredlig väg ut? Kan man lära av Sydafrika? Vad händer om aymaras och quechuas – tidigare objekt men nu subjekt i skrivningarna – författar sin egen författning?

Espinoza hör till dem som från början var positiva. En församling om 255 delegater skulle röstas fram i demokratisk ordning och där skulle sitta representanter från alla läger. Partier, fack, akademi och sociala rörelser, de flesta etniskt fotade, skulle samlas och många såg framför sig en historisk hälsokur av debatt, konflikter och kompromisser – men i slutändan också en ny text som la grunden för en multikulturell stat där majoriteten för första gången skulle känna sig inkluderad. I dag, säger Espinoza, är hon mindre entusiastisk.

— MAS har gjort helt om i frågan om att sociala rörelser skulle kunna vara representerade. Det var ett krav från företagarintressen och för det har regeringen vikit sig. Nu står klart att folkrörelser inte får vara med – bara partier och organisatoriska konstellationer som ofta är helt främmande för hur detta nationella trauma vuxit fram. Det betyder att många nu desperat tvingas söka allianser – och vart ska de gå? Självklart till MAS. Så nu samlas allt under MAS paraply och regeringspartiet tar kontroll över alla sociala krafter i landet. Målet är att vinna valet till La Asamblea – och sen kontrollera den.

Den 2 juli fick Espinoza rätt. Valet till församlingen genomfördes under pompa och MAS vann 137 av 255 stolar, närmaste utmanare blev högerns Podemos med 6o och nu kontrollerar regeringspartiet såväl kongress som gasindustri och landets konstitutionella pånyttfödelse.

— Det börjar påminna om Venezuela. Vi är långt ifrån där, men en absorbering av sociala krafter pågår och många sektorer väntar nu på kompensation för att de stött MAS i den politiska processen: poster, pengar, inflytande.

~

Den 21 maj håller Santa Cruz – La Paz motsats – på att koka över i separatistisk yra. Allt är klätt i grönt och vitt och provinsflaggan vajar i händer och av landets fem miljoner indianer syns ingen; blonda kids på citybikes och män i stadsjeepar kantar en massiv demonstration där stråhattar och böljande mustascher trängs med kvinnor som lyfter lugg från rätta solglasögon och alla skriker till jämnt dunk från en militärklädd orkester: ”Viva Santa Cruz!”, ”Autonomi – nu!”, ”Basta La Paz!”.

Santa Cruz är regionen som helt bryter mot bilden av det nyrevolutionära landet. Medan högplatåns fattiga söker rötter före Columbus kämpar låglandets spanskättlingar för att härma den rika världens symbolspråk och på en scen dekorerad av Coca-Cola inleder provinsens politiska överhuvud, högerns Ruben Costas, ett aggressivt tal med ett och bara ett budskap.

— Autonomi! Autonomi! Autonomi!

Blir det krig i Bolivia kommer det starta här. Enligt dem som nu trycker i sig öl och chorizos är Santa Cruz, centrum i den produktiva El Oriente, enda platsen i Bolivia som genererar modernitet och välstånd och ju mer radikal indianismo som får grepp om centralmakten desto mindre vill de vara med. MAS massiva seger var en kalldusch för regionens kapitalintressen, och efter regeringens nyss deklarerade jordreform tilltog oron över Morales iver. Costas flankeras av högklackade skönhetsdrottningar och folk jublar när han beskriver högplatåns politiska temperaturhöjning som en social sjukdom.

— Låt oss aldrig smittas av de falska analyserna, aldrig tro på dessa mediokra opportunister som sprider oenighet och anarki ibland oss.

Det är i Santa Cruz – namn på både huvudstad och provins – de väldiga industrijordbruken och de nya gas- och oljefyndigheterna finns och i den folkomröstning om ökat självstyre som hölls i jul röstade 71 procent av los cruceños ”ja”. Vad det konkret betyder för den historiska konflikten mellan central och regional makt är ännu oklart, men i den här publiken vill folk klippa så många band som möjligt eftersom många betraktar Evo Morales och Limber Surco som samma sort.

Miguel Ardaya Mendez, ordförande i veteranförening för ”Bolivias antigerillatrupper”, slänger jordnötter i munnen innan han ber att få berätta sin historia: som tjugoåring, det var 1967, deltog han i jakten på Che Guevaras sargade kommando som slutligen avrättades i bergen runt Vallegrande, sen var han nöjd ett tag, men nu säger han att det är som om ”den utländska interventionen” kommit tillbaka i ny skepnad. Det var Kuba och kommunismen då, det är Kuba och kommunismen i dag; då med vapen, nu som populism.

— Folk här är redan beväpnade. Det enda som fattas är organisering. Vi kommer kriga, försvara oss tills blodet rinner. Alla här är överens. Vi kommer aldrig tillåta socialism.

~

Som måltavla för denna massiva tvåfrontskritik sitter Nila Heredia – grand old lady i boliviansk gerillakamp och i dag, typiskt nog, socialminister – och tar det påfallande lugnt. Utanför hennes departement i La Paz hjärta drar demonstrationer fram med krav på ett eller annat medan Heredia förklarar vad detta ”historiska ögonblick”, så beskriver hon MAS seger, handlar om – ur ett regeringsperspektiv.

— Ingen kan säga annat än att ”folket” utövat viss makt i Bolivia de senaste åren, men det har skett på ett helt oorganiserat sätt: spontant, horisontellt, plötsligt. Det har varit en process där alla skapat historia men där traditionella aktörer – presidenter, partier, militär, kyrka – spelat marginella roller samtidigt som det inte har funnits nån partistruktur i traditionell mening som samlat upp detta folkliga tryck. Allt har byggts av sociala rörelser och jag menar att MAS är ett försök att parlamentariskt svara mot denna kraft utan att ha något klart svar på hur det ska gå till, för det har vi ju inte. Därför kallar jag vår regering populistisk. Det är inget negativt. Tvärtom.

Hon vilar en stund på ordet då hon vet att konnotationerna för ”populism” är helt olika här och i Europa och att begreppet missbrukas svårt i europeisk press. Den i sig negativa klang termen har i Europa saknas helt i Latinamerika, där de populistiska projekten drivits av såväl reaktionära militärer som auktoritära socialister och upplysta liberaler. Populismens storhetstid var 1920- till 60-talen och i Latinamerika blev den en urbana rörelse; den kraft som under industrialiseringsepoken gjorde att medel- och arbetarklassen inkluderades i det politiska systemet, en uppgift som i Europa uträttades av de socialdemokratiska masspartierna. Även i Latinamerika betyder ”populism” en strategi som jobbar med förenklade budskap, men mest bara ett politiskt projekt som gjort till huvuduppgift att inkludera ”de informella” – det vill säga kåkstädernas massor – i det politiska livet. Nila Heredia, fängslad och torterad under Hugo Banzers diktatur på 1970-talet, menar att detta är regeringens allt annat överskuggande ambition.

— Det betyder inte att åtgärderna är ytliga eller kortsiktiga, bara att dess primära fokus är inkludering. Man kan inte analysera Bolivia med europeiska scheman; här finns inga raka utvecklingslinjer eller enkla kategorier som ”proletariat” och ”bourgeoisie”. Vi jobbar med helt andra ”klasser” och idéer, framför allt småbönder och tankar om parallella civilisationer.

Inspirerad av just Venezuela – där 1,5 miljoner vuxna lärt sig läsa de senaste åren – har regeringen med kubanskt stöd startat kampanjen ”noll analfabetism inom tre år”, men viktigast vid sidan av nationaliseringen av gasen är enligt Heredia den identifieringsprocess som nu satts igång. Nära en miljon bolivianer saknar födelsebevis och id-handlingar och har därmed ingen som helst kontakt med staten och vad den eventuellt skulle kunna erbjuda av rättigheter och embryonal service.

— Det är ett gigantiskt problem och omöjliggör inte bara den mest basala socialpolitik, utan är också ett skäl till att de senaste årens fina tal om mänskliga rättigheter aldrig blivit verklighet här.

Den kritik regeringen drabbats av sorterar hon beroende på avsändare. Att den redan kallas nyliberal av vissa och korporativ av andra tar hon med ro; Limber Surco och Claudia Espinoza hör enligt Heredia till två världar – fackets och NGO:ernas – vars roller blivit mindre tydliga med MAS sociala framgångar varpå tonen höjts av ren självbevarelsedrift.

— Jag har full respekt för människor som kritiserar oss eftersom de är ekonomiskt desperata och frustrerade över att förändringarna inte går så snabbt som de hoppats. Men sen finns de som gör det bara för att de måste; de fullföljer en politisk retorik de fastnat i och deras egna positioner är helt beroende av att de låter som de gör. Ett annat tonläge skulle innebära att de förlorar sina poster. Dem bryr jag mig inte om.

Och det är inte konstigt: attackerna från vänster är besvärande för regeringen men småsaker jämfört med de krafter som rör sig på andra kanten. I bilden av Santa Cruz jordägare som närande och högplatåns massor som tärande ligger den historiska konflikt som får nya regeringen att bokstavligen se rött och vars utgång kommer avgöra om Evo Morales regering överlever eller ej. Nila Heredia hämtar luft, trycker fingret i bordet och svartnar i blicken när hon ber att få revidera den gängse föreställningen om vem som producerar och inte producerar i det här landet – och varför.

Historien om ”vilda östern” börjar 1952, när Bolivia genomgick en revolution med påföljande jordreform. Få bodde då de östra lågländerna och reformens progressiva effekter stannade på högplatån. För att befolka och utveckla orienten startades i stället ett omfattande koloniseringsprojekt som pågått sen dess; staten har investerat enorma resurser – inte minst tagit de en gång stora vinsterna från gruvindustrin – för att kolonisera östern och mot löften om att starta sunda verksamheter som jordbruk och boskapsindustri har vissa personer och grupper, ofta militärer, erhållit stora landområden och fantastiska subventioner. Inkompetens gjorde emellertid att avkastningen länge var låg – projekten gjorde konkurs men fick hela tiden nya pengar från staten – och när skogskövling och narkotikaproduktion visade sig vara snabbare vägar till stora pengar tog girigheten över. Med blickar fästa på priser för ädelträ och kokain började kartan allt mer regleras av vapen och ekonomisk makt än av lag och ordning, mark erövrades och de få små jordbruk som trots allt kommit igång trängdes undan. Fattiga bönder fick ta anställning hos dem som gjort sig rika och regionens redan diffusa egendomsdokumentation förvärrades; östern blev ett träsk av brott, falska papper och korrumperade lantmätare.

Att det välstånd som i dag präglar Santa Cruz mycket kommer från droghandel vet alla, men med de senaste decenniernas boomar inom gas-, olje- och sojaindustri har regionens ekonomiska aktivitet fått en mer respektabel profil, avspeglad i ny regional självsäkerhet och dagens krav på självstyre. En laddad fråga har emellertid – tills nu – blivit orörd: Hur har dagens egendomar förvärvats? Vem har egentligen papper på vad den säger sig äga? Och hur har de papperen kommit till?

Det var när Morales regering i maj 2006 deklarerade sin ”nya jordreform” och att den skulle inkludera sån översyn det gick ett skalv genom låglandets aktuella ägarstruktur. Miguel Ardaya Mendez och andra som minns Che Guevaras tid i landet fick vittring på nya uppgifter; vapenbröder samlades och självförsvarskommandon poppar nu upp för att skydda ”de territorier vi ärvt av våra fäder” från Morales ”kubanisering”. Reformens andra del – att konfiskera och dela ut improduktiv mark – är mindre kontroversiellt och har så brett stöd i folkmajoritet, konstitution, sunt förnuft och alla närvarande delar av det internationella samfundet att inte ens godsägarna haft kraft att protestera.

Nila Heredia klipper ordslut på bolivianskt manér när hon spekulerar i hur konflikten med jordägarna kan sluta. Improduktiv mark kan ingen försvara, men egendomsöversynen gör att perspektiven nu djupnar och den 8 september utlyste Santa Cruz regeringskritiska organisationer en tumultartad ”storstrejk mot Evos auktoritära styre”. Morales har pratat om ett framtidsorienterat perspektiv på sin jordreform, men sten efter sten kommer också vändas i det juridiska träsk samtiden vilar på. Nila Heredia är marxist, startade sin politiska bana i en av Che Guevaras celler och har ägnat betydande del av sitt liv åt att kriga mot det historiska gullandet mellan stat och kapital. Nu är hon själv stat, del av en kontinental våg där gamla gerillasoldater på löpande band röstats in i regeringar, men säger att trots att rollerna är ombytta finns risk för en ”colombianisering” av konflikten – det vill säga krig.

— Möjligt. Och det vore fruktansvärt.

~

Den 6 augusti – dagen då grundlagsförsamlingen installerades – höll nobelpristagaren Rigoberta Menchú ett känslosvallande tal och sa att Bolivias ursprungsfolk tagit ”ett historiskt kliv” och rullat igång en ”gränslös revolution” med konsekvenser för hela kontinenten. Hon syftade på politiseringen och menade att slutet nu var nära för en lång epok då Amerikas urbefolkning alternerat som slavar, kanonmat, antropologiska passioner och folkloristiska objekt. Det senare, sa hon, har varit det värsta och lade till att i den prideprocess som detta år kulminerat i Bolivia finns en uppgift som kanske är viktigare än andra: att visa omvärlden att indianer inte är mer idealister än någon annan.

Om ett knappt år – augusti 2007 – ska den nya författningen vara formulerad och långt före dess kommer blicken ha sänkts från det ideella till det materiella; nya konstitutioner i all ära, men verkliga prövningar är ekonomiska. Den genomsnittlige bolivianen är i dag fattigare än hennes morföräldrar var på 1950-talet, tre fjärdedelar av landsbygdens bostäder saknar el och varje år dör 650 kvinnor till följd av graviditet. Som vapen mot detta har Morales Latinamerikas näst största naturgasreserv, en vilja ingen tvivlar på och en historiskt unik legitimitet. Räcker det? Är Evo Morales rätt man att inte bara lösa upp rasismen – utan också skapa ekonomisk tillväxt?

Kanske. Kanske inte. I essän Evo Morales – the force is with him (OpenDemocracy 4/7-06) menar John Crabtree att regeringens framgångar hittills mest varit just ekonomiska, och påpekar en rad uppenbara problem med författningsexperimentet. Ett mål är att ”vidga ursprungsfolkens rättigheter”, men det föder svåra frågor om vad såna rättigheter egentligen ska innehålla och hur gränser ska dras mellan dem som ska åtnjuta dem och inte. Ett annat mål är att hitta nya sätt att väga regional makt mot central, men det väcker genast laddade tvister om naturrikedomarnas fördelning och vad ”utveckling” är för något. Därtill – lika känsligt – måste församlingen formulera linjer mellan offentligt och privat som är så tydliga och trovärdiga att utländskt kapital inte vänder Bolivia ryggen. Det mest akuta i Sydamerikas fattigaste land, menar många, är inte att snygga till ord utan att hitta en effektiv modell för att raffinera gas innan den lämnar landet i stället för att skeppa iväg den som billig råvara – och fördela överskottet på ett sätt som skapar utveckling.

I Chapare – kokaodlarnas region – vandrar dimman över djungeln och vindar drar genom Gualberto Arispes hem. Huset saknar el, väggar och vatten men fru Emiliana har överlevt sex graviditeter och nu kommer barnen hem från skolan medan mamma är på möte med ”facket”, det vill säga MAS. Gualberto, som alla här quechua, har just skördat ett hektar koka – för legalt bruk, påpekar han – och säger att hans skäl att rösta på Evo Morales hade mindre med etnicitet än med ekonomi att göra.

— Cambio, säger han. Förändring. Det var det viktigaste.

Och det är ett perspektiv han delar med allt fler. Om presidenten är klämd mellan kritik från El Altos radikaler och Santa Cruz jordägare så är det trots allt den stämning som råder i Chapare, Morales hem och MAS vagga, som också dominerar i hela landet: belåtenhet. Efter ett halvår vid makten stöds han av nära 80 procent – sannolikt den högsta siffran i Americas – och hans seger satte stopp för en femårsperiod av sociala konvulsioner som både skadat och pånyttfött landet. Nu råder arbetsro, och trots Nila Heredias oro för krig är det ett faktum att den tydligaste trenden i östern inte är en radikalisering av högern utan en växande respekt för regeringen; i valet till grundlagsförsamlingen vann MAS lika många platser från Santa Cruz som högerns Podemos, ett tecken på att Morales fått fäste i alla delar av landet.

Gualberto Arispe rättar till kepsen, sveper blicken genom det påvra hemmet och säger att är det något han har så är det tålamod. Sen början av 1990-talet har han och hans fru varit med om att bygga den säregna organisation som nu – oavsett hur det slutar – spelar en historisk roll i Latinamerika och har världens blickar på sig. Ett totalt fiasko är fullt möjligt, men Gualberto säger att än så länge har inget gjorts som stör den känsla han fick dagen då segern meddelades.

— Lycka. Att framtiden inte kommer bli som dåtiden.

Magnus Linton

FAKTA/BOLIVIA

Politisk kris. Det var med Bolivias nya gasupptäckt landets interna konflikter gick in ett helt nytt skede. Under 1980- och 1990-talen hade presidenter skrivit avtal med utländska bolag som många SÅG som ren bortskänkning av nationalegendomen; det statliga energibolaget hade privatiserats och i hopp om investeringar lanserades 1996 en ny lag som minimerade statens skatter på de globala energijättarnas utvinning. Olja och gas sögs ur landet medan fattigdomen växte och för Evo Morales var det lätt att krydda sin retorik med fakta som tydde på att ett en ny våldtäkt av majoriteten var i görningen. När kvantiteterna avslöjades – den naturgasreserv som 1996 uppskattats till 180 hade 2002 stigit till 1 400 miljarder kubikmeter – var revolten ett faktum. Därefter har nästan all politik i landet handlat om hur gasen ska användas och Morales vallöfte om förstatligande var det främsta skälet till hans seger.

Sociala rörelser. En av Bolivias egenheter – att landet mer är organiserat i sociala rörelser än i politiska partier – är ett resultat av gruvindustrins sammanbrott. I mitten på 1980-talet kraschade världsmarknaden för tenn, den mineral som inte bara var Bolivias historiska exportprodukt utan också hade fungerat som nav i landets bäst organiserade sociala kraft: gruvindustriarbetarna. Sparkade arbetare flydde gruvdistrikten för att söka nya utkomster i El Altos informella sektor eller som kokaodlare i Chapare, men behöll den fackliga identiteten. I dag är såväl skoputsare och kokaodlare som etniska kvinnoorganisationer och radikala grannskapsråd organiserade i sindicatos och federaciones och MAS självt, åtminstone fram till Morales seger, har mer varit ett paraply för detta myller av sociala rörelser än ett traditionellt politiskt parti.

Gröna blad. Koka har tuggats för religiösa och medicinska syften i Anderna i fyra tusen år och är fortfarande ett vardagligt inslag i allt bolivianskt arbetarklassliv. När kokainboomen kom i USA och Europa på 1980-talet blev Bolivia emellertid centrum även för odling avsedd för kokain och på USA:s order förbjöds kokaodling överallt utom i en strikt övervakad region i norr. En militär offensiv för att förstöra odlingar inleddes och Chapare, de tropiska markerna i sydöst, drabbades värst. Fattiga bönder, många radikala fd gruvarbetare, läste förloppet i imperialistiska termer och MAS startade som kokaodlarnas fackligt organiserade uppror för ”nationell suveränitet”. I dag när MAS sitter vid makten är legalisering och industrialisering av kokaodling ett paradnummer, dock inte för kokain utan för andra användningsområden man tror sig kunna utveckla – främst medicin och livsmedel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s