Michel Onfray
Handbok för ateister
Nya Doxa

När jag på 1990-talet debatterade djurrätt med svenska intellektuella insåg jag plötsligt en sak som gjorde mig livrädd: alla var kristna. Varje skribent som skulle förklara det essentiellt märkvärdiga med människan letade utan att fatta det bortom materia och det var först när en total förnuftskollaps las fram på Aftonbladets kultursida jag hajade att hela den sidan länge redigerats i strikt kristen anda. Som flera andra. Men eftersom det i Sverige anses lite korkat att vara troende gömmer de flesta sin andlighet i vad som kallas ”humanism” och säger sig verka i en upplysningstradition där Kants ”sekulära etik” utgör tänkandets konstitution.

Jag fattade aldrig det där. När det skulle förklaras varför ”humanismen” accepterade att djur massavrättas på löpande band lutade sig djupingarna mot Kant, men varje hjärna med ett uns kritiskt tänkande måste förstås, även om det öppnar obekväma perspektiv, fråga sig vilken den grundläggande skillnaden är mellan Kants etik och den kristna. Skrapar man lite på ytan behöver man inte vara skolad logiker för att snabbt märka att det moralfilosofiska genombrott som brukar kallas kantianska revolutionen snarare ligger i form och uttryckssätt än i slutsatser och svaret på frågan om skillnaden blir därför, som Michel Onfray slår fast i sin nya Handbok för ateister: ”Ingen alls. Det kantianska berget går havande och föder en kristen råtta.”

Hade Onfray stannat vid detta och jobbat vidare på skillnaden mellan vad han kallar sin postkristna ateism och den kristna ateism (bland de senare skulle han placera svenska liberaler och socialister som Göran Rosenberg och Jan Guillou) han effektivt blottlägger skulle den här boken vara helt lysande. Nu övergår han snabbt – och det är rätt fegt – till en uppgift som redan slutförts tusen gånger; logisk kritik av allt kvinnoförakt och sjuk dyrkan av smärta som finns i monoteismernas (kristendom, judendom, islam) heliga skrifter. Jag håller förvisso med om att det inte finns nåt som helst skäl att ta en präst på större allvar än en astrolog, och visst störs man av hur den ene, utan några som helst skäl, respekteras i samhället medan den andre förlöjligas. Men det där är en för lätt vunnen diskussion. Dessutom uttjatad.

Det riktigt spännande är därför det som Onfray tyvärr snabbt lämnar; att alla vi som kallar oss sekulära, moderna, ateister, agnostiker, förnuftiga, hedonister, etc än i dag (det är trots allt 2006) hämtar hjälp från den judisk-kristna traditionens smärtfixerade etik så fort vi ska avgöra moraliska problem och att vi så aningslöst stödjer dess auktoritära institutioner. Hos upplysta är den pedofila vanan att döpa barn fortfarande lika vanlig som de borgerliga begravningarna är få, och synar man en så kallat humanistisk argumentation mot porr, medicinsk användning av cannabis, genmodifiering, dödshjälp eller kloning finner man alltid en kristen klangbotten där, som Onfray uttrycker det, ”smärtans frälsande roll” är central.

Onfrays har förstås rätt i att det är en myt att vi som bor i västra Europa lever i ett sekulärt samhälle; vi lever i en starkt kristet präglad kontext och det är en politisk tragedi. Världens i särklass största problem är det globala kvinnoförtrycket – manifesterat överallt och hela tiden – och dess outtömliga källa är religion. Eller med Onfrays ord: är det så att det kvinnohat som är gemensamt för kristendom, judendom och islam är en logisk konsekvens av de tres hat mot intellektet?

Givetvis. Och jag önskar bara att Onfray ägnat mer plats åt den radikala världslighet som blir kvar i ett samhälle där människor orkar acceptera döden i stället för att jaga bort den med sagor; det vill säga en värld där ”kroppen inte längre är en bestraffning, njutningen en synd, kvinnorna en förbannelse, intellektet en förhävelse och lusten en fördömelse.”

Även den världen behöver en etik. Och vad jag kan se är den stora skillnaden mellan den och den här en omvänd syn på smärta. I stället för att dyrka den kommer vi i pragmatisk och antipaternalistisk anda minska den. Och för dem – vanligen män – som romantiserar allt som gör ont just för att de aldrig drabbas av det och tycker det smärtfria samhället låter osexigt och tråkigt finns två tröstande faktum: a) mänskliga lidanden tar aldrig slut, b) det står var och en fritt att flytta dit modern vetenskap aldrig nått.

Vi andra reser framåt.