Metrofobia

Berättelsen om stan är en dystopi full av folkförakt. Magnus Linton söker en hedonistisk revolt och ny tro på dekadensen.

TEXT MAGNUS LINTON

Varje öga som nyss sett New York vet att den stan är på väg bort. Inte som nod i världens finansiella marknader eller lekplats för global elit – men som politisk front; som plats med nåt att säga. Under 1990-talet byggde kulturella ingenjörer om Manhattan med en effektiv politik för att bara attrahera makt och kapital och när äpplets gator rensats från farliga och fattiga och fyllts med polis och pengar var all kulturradikalism död. I dag förstörs inga normer i NYC, de bevaras – eller som Andreas Huyssen slår fast i en ny essä: modernismens klassiska städer är i dag bara symboler för historia, de har helt förlorat sin avantgardistiska roll och representerar inga av vår tids urbana omvandlingar. Sao Paulo, Los Angeles, Mumbai, Las Vegas, Istanbul, Kairo – om New York var förra seklets stad vet ännu ingen vilken som blir det nyas mest lysande megametropol. Bara att det blir nån.

Eller så blir det inget ljus från den platsen utan bara mörker. Kanske evigt. För faktum är att det mesta som just nu påstås om urbaniseringens brutala krafter sjuder av dystopi och när demografer för en tid sen presenterade nyheten att en majoritet av jordens befolkning – inte minst dess fattiga – för första gången i världens historia nu lever i städer sågs det som ett självklart problem. Skräckvisioner spreds, och inför millennieskiftet slog Världsbanken fast att urban fattigdom var ”nästa sekels tydligaste och politiskt mest explosiva problem.” Det var verkligen sant i fråga om fattigdomen – men på vilket sätt blir fattigdom värre av att vara urban?

Det är den frågan som aldrig ställs i de böcker som nu kommer ut på urbana teman och vars omslag stereotypt reproducerar en bild av det geggiga objekt som samlar den rika världens allt vildare mardrömmar om den fattiga: kåkstaden. Som litterär genre – ibland kristen, ibland marxistisk, ofta både och – är den dramatisk och de yttersta dagarna räknas i hög ton, men det är också en alarmism som inte saknar fog för sig.

Varje år lämnar 70 miljoner människor – 1,4 miljoner i veckan, de flesta fattiga – landsbygden för att söka ny tillvaro i någon av världens snabbt växande metropoler och 2050 beräknas tre miljarder människor leva i favelas, enkla bostäder de byggt på mark de inte äger. Med globaliseringen ökade klyftorna och sen säkerhet blev kommersiell succé i hela världen har det urbana landskapet – överallt, men främst i Syd – förändrats dramatiskt; exklusiva boende- och shoppingmiljöer har täckts in av bevakning medan kåkstäderna expanderat bortom kontroll och nu ligger som oändliga sociala minfält runt varje metropol. Infrastruktur – motorvägar, flygplatser, butiker – arrangeras allt mer så de två världarna inte ska mötas och med den nyliberala epoken stärktes det enda drag som förenar dem: statens frånvaro. I Mike Davis Planet of slums förklarar en boende i Nairobis kåkstäder att ”staten gör inget här – står varken för vatten, skolor, avlopp, vägar eller sjukhus och polisen syns bara till när det är dags att samla in mutor” medan Jeremy Seabrook i sin In the Cities of the South skissar förändrade lojaliteter hos Syds nya urbana bourgeoisie: ”De har upphört att vara medborgare i sina länder och är numera ett slags nomader; de tillhör och är lojala mot en ny utomjordisk topografi av välstånd – de är kapitalets patrioter, nationalister i ett golden nowhere.”

  

Brasilien, världens orättvisaste land, domineras i dag av en metropol – São Paulo – vars utveckling tycks säga mer än nån annan om urbanitetens nya tendenser. Staden passerade just 20 miljoner – mer än tre gånger Sverige – och mellan 1973 och 1993 ökade andelen som bor i favelor från 1,2 till 19,8 procent och sen dess har kåkstadspopulationen fortsatt växa med 17 procent om året. Under samma tid har emellertid pengar och makt sugits dit – Brasilien hör som Kina och Indien till de länder som väntas booma ekonomiskt det kommande seklet – och i dess kölvatten har gated communities byggts i rasande tempo. Alphaville, en komplett privat stad i staden med kontorsdistrikt, shoppingkomplex och inmurade boenden, har bisarrt nog döpts efter Jean-Luc Godards dystopiska film från 1965 och behandlas i Teresa Caldieras City of Walls: ”Säkerhet är centralt tema i stadens marknadsföring, liksom det är en religion för alla inblandade.”

I detta säregna landskap av lyx och slum börjar bilen – 1900-talets mest stadsomdanande produkt – förlora sin roll; de fattiga får aldrig råd med den och den täcker inte längre de rikas behov. São Paulo har världens största helikopterpark och varje dag transporterar 500 till 1000 helicópteros företagsledare från hemmets trädgård till taket på downtowns skyskrapor där hiss väntar för nerfärd till kontor – allt för att undvika en social terräng med hundra tusen mord om året. Ändå finns en vara, eller ett flöde, som skapar en sorts kontaktyta mellan dessa världar: kokain. I Colombia, Bolivia och Peru riskerar indianer varje dag livet för att odla de blad vars destillat förr mest gick norrut men nu lika mycket rör sig mot den egna kontinentens kapitalpooler, främst São Paulo. Megametropolernas kåkstäder, fria från poliser men styrda av gäng, är de naturliga ramperna för pulvrets väg ner i de klubbmiljöer där överklassens barn dansar i rätt rivna jeans medan favelans engångsfolk gör blixtleveranser i övergivna bellbottoms.

Denna sant postmoderna stad, där designers lanserar nya dresslinjer för hundar medan en hel bransch växt fram för att tillfredsställa turisters efterfrågan på ”favelatours”, är en given språngbräda för paradigmatiska tankar oavsett om Bibeln eller Kapitalet är ens fond och i maj 2006 skedde nåt som gav mer näring åt spekulation. ”Gangstervåld” – en effektiv medieterm – ”håller São Paulo i sitt grepp” skrek världens rubriker efter att blandkriminella organisationen PCC, Primeiro Commando da Capital, förklarat fullt krig mot polis och stat: över 80 döda, hälften poliser, 46 utbrända bussar, upplopp på nära 70 fängelser, totalt 150 attacker på bara fyra dagar. Megastaden São Paulo, skrev Svenska Dagbladet, ”har under helgen skakats av en samordnad, blodig attack på polisstationer och fängelser – hårresande även för Brasilien” medan AP koncentrerade sig på PCC:s affärslogik och beskrev organisationen som ett storbolag ”på fel sida om lagen” men habilt agerande i expansiva branscher som narkotika, vapen och bankrån: ”det bildades för drygt tio  år sedan som en vänsterextrem fångorganisation, men är i dag hyperkapitalistiskt med en miljardomsättning.”

Var detta början till slutet; en smak av kapitalismens naturliga kollaps?
Knappast. Men kanske början till början. Har kapitalismen ett slut så är det långt kvar och faktum är att en stor del av dagens urbana tänk, även det marxistiska, är konservativt och snarast kan kallas ”metrofobt” eller ”homofobt” – om det senare inte var upptaget. Skräcken för människor, särskilt medellösa, som i rask takt går från att leva glest till att leva tätt har en lång historia och i den lysande Urban Nightmares – the Moral Panic over the City gör Steve Macek ett par nedslag över tid. Från Bibelns syn på staden som en ”onaturlig” plats för synd går en klar linje över landsbygdsromantiken hos såväl reaktionärer som anarkister fram till dagens paranoida säkerhetskommers och populärkulturella succéfilmer som Seven, där det religiösa temat går igen: the city is Hell. Storstaden har av inte minst estetiska skäl, ibland mest dramaturgiska, alltid gjort sig bättre som projektionsduk för våld och dekadens än dess motsats – även om en nykter analys av mänsklighetens umbäranden, inte minst kvinnors, rimligen lägger ljuset i stan och mörkret på landet. I USA växte sig under 1900-talet idén om slumtyngda metropoler så stark att filosoferna Morton och Lucia White fann anledning att mota trenden med sin Intellectuals Against the City; en bok Macek använder för att 2006 nå fram till en dyster slutsats: ”Hela historien av intellektuellas attityder gentemot storstaden är i USA ett långt register av klagomål och rädslor, upprepade och återupprepade.”

  

Mike Davis Planet of slums skriver sig rakt in i denna tradition; boken gör alla dagens fattigdomsproblem till urbana eländen och exploaterar aningslöst varje historisk fördom mot marginaliserade så att den laddade termen ”slum”, i ett eko från sent 1800-tal, ska fyllas med maximalt avskräckande potential: ”Dagens megaslumområden är historiskt oöverträffade som inkubatorer av nya och kommande sjukdomar, vilka i dag kan färdas över jorden med ett jetplans hastighet.” I Davis värld är informell sektor synonymt med slum, vilket banar väg för en beskrivning av år 2030 som en mörk tid då välden kommer ha två miljarder sluminvånare, en enligt Davis ”monstruös, nästan ofattbar tanke”.

Och det är det – om det det han kallar slum också var slum. Men, som Robert Neuwirth slår fast i Shadow Cities – a billion squatters, a new urban world: ”Slum är en laddad term, och dess känslomässiga horisont kommer utifrån. Att kalla ett område slum skapar en omedelbar distans; slum står för allt det som den som inte lever där är rädd för. Genom att använda termen bygger man en etik – en uppsättning värden de som inte bor där förväntas dela och de som bor där förväntas sakna.”

Neuwirth är varken nyliberal cyniker eller anarkistisk slumromantiker utan en grävande reporter med rötter i amerikanska vänstermagasin som Nation och Village Voice och som bestämde sig för att pröva boende i kåkstäder – squatter communities – på fyra kontinenter, samtliga slumstämplade av västs akademiker. I Rocinha, världens mest omtalade kåkstad som klänger utmed bergen bakom Rio de Janeiros berömda beacher, tvingas han konstatera: ”Jag hade tränats att förvänta mig våld och misär, men upptäckte att jag kommit till ett helt vanligt bostadsområde.” Det som på långt avstånd såg ut som ett slumpmönster av enkla hyddor visade sig vara nåt annat; husen var robust byggda av betong och tegel, överallt fanns el och vatten, kök och badrum och på dagarna var de flesta barn i någon av Rocinhas alla skolor. Mac Donalds, banker, kinakrogar och videokedjor – en mängd näringar har flyttat in och fler är på väg sen stora och små entreprenörer insett att Rocinha består av hårt arbetande familjer som går till jobb i veckorna, uppfostrar barn på kvällarna och under helgerna roar sig i områdets barer, det vill säga är rätt vanlig arbetarklass; inte 150 000 sluminvånare utan 150 000 konsumenter.

  
 

De problem Mike Davis och andra målar upp som urbaniseringens helveten är i själva verket fattigdomens helveten – men synliga. För nykoloniala blickar med religiöst fotad moral får elände en mer skräckinjagande presentation i stadsmiljö än på landet, och skrapar man lite på metrofobin som nu sprider sig avtäcks en grund i rädsla för alltför snabba brott mot klassiskt borgerliga värden som kärnfamilj, permanent boende, heterosexuell trohet, hierarkiskt lugn och kristet sanktionerad biologi.

Landet är den privilegierades trygga borg; en plats där den som länge surfat på traderade privilegier trivs, och det är något talande över att metropolernas kulturrevolutionära potential får så liten, om någon, plats i ny litteratur och att så kallat radikala tänkare sällan rör en av den urbana mekanikens grundläggande frågor: Varför kan flickor som aborterat inte bo kvar på landet? Misshandlade? Den som revolterat mot sin patrón? Bögar? Skilda? Krigsdrabbade? Tonårstjejer som vägrar familjens partnerval? Varför, kort sagt, är staden den enda riktigt effektiva befrielsegeneratorn för så många?
Davis förfasar sig över ”the crisis of the family” men vänder man tanken och lyfter blicken mot nya paradigm framträder megastadens progressiva potential i full kraft; om familjens kris, maskulinitetens kris, kristendomens kris, heterosexualitetens kris, landsbygdens kris eller kastsystemets kris är välkomna kriser efter vilka man lätt anar början på miljarder människors frigörelse ser framtiden mindre mörk ut. I Gender in Latin Amerika kartlägger Sylvia Chant urbaniseringens helt avgörande roll för ”eroderingen av patriarkalt organiserade hemförhållanden” och kommer fram till samma sak som Amartya Sen slog fast i Utveckling som frihet: de kulturella sammanbrotten drabbar män lika mycket som de befriar kvinnor. Globens rurala exodus har slagit hårt mot självbilder som  ”arbetare”, ”bonde” och ”man” men viktigare är att mellan 1950 och 2000 har alla de indikatorer som lägger grunden för kvinnors oberoende förbättrats dramatiskt: läskunnighet, förvärvsfrekvens och giftasålder har stigit snabbt medan barnafödande sjunkit och tillgång till reproduktiv hälsa visat sig stå i direkt proportion till urbanisering.

  
 

Lämnar man dystopin effektsökeri framträder tre problem att ta på stort allvar: miljöhot, nyliberalismens katapultande av klyftor och urbaniseringens förlorade kontakt med ekonomisk tillväxt. Med de nya massiva befolkningskoncentraten klängande i enkla bostäder utmed berg eller nersänkta i nyckfulla låglandsområden har hoten från klimatologiska förlopp skärpts. I december 1999 öppnade sig himlen utanför Caracas, Venezuela, och 32 000 fattiga begravdes när en våt orkan spolade en hel bergskam ren från skör bebyggelse, och i megastäderna runt Stilla havet och Indiska oceanen väntar just nu oroliga myndigheter på detta sekels stora jordbävningar och tsunamis – som totalt hotar miljarder människor.

Ändå tycks ekonomi och politik oroa dagens koncentrerade massor mer än natur. Den historiska förändring som präglar och på goda grunder oroar ny stadsforskning är att stora delar av vår tids snabba urbanisering, främst i Afrika och Latinamerika, inte som tidigare vågor är ett svar mot ekonomisk tillväxt utan något annat, oklart vad. I Kina och Indien är de pågående folkomflyttningarna ofta ekonomiskt rationella och går hand i hand med växande ekonomi och snabb industrialisering och på postindustriella platser som Los Angeles och Las Vegas, nyss småstäder men i dag exploderande invandrarmetropoler (Las Vegas är Amerikas snabbast växande stad), får de flesta jobb i boomande servicenäringar – men på andra håll är sambanden märkligare. I Syd slog IMF:s strukturanpassningsprogram under 1980- och 1990-talen sönder mängder av jordbruk och miljontals bönder hade inget annat val än att bege sig till storstädernas avlagringar för att söka utkomst i informella sektorn. Många misslyckades, och med globaliseringens fritt seglande eliter har brutala klyftor – som São Paulos – blivit så uppenbara att vissa länder bokstavligen gått i bitar och nu väger mellan revolutionär populism och militära kupper.

Men för ekonomer är den urbanteoretiska gåtan fortfarande mer materiell än kulturell; i Syd växer alla metropoler, även de utan tillväxt – varför? Eller som Mike Davis utbrister: ”Hur kunde Lagos under 1980-talet växa dubbelt så snabbt som Nigerias befolkning i stort när den urbana ekonomin var i djup recession?

En bra fråga. Som saknar bra svar.

  
 

I The Concept of Metropolis menar filosofen David Cunningham att början på det nya seklet är en bra tid att försöka förstå  ”the city”; dess brott med klassisk ekonomi och otyglade färd i en skrämmande postmodern värld. Hur ska det sluta?

Ingen som vet. Men om Europa var platsen där metropolen en gång föddes står nu klart att dess framtid kommer avgöras i Syd, och det är ett förlopp som lär överskrida ekonomi som vi känner den. Mer kreativa urbanteoretiker, som Cunningham, talar om stadens ”rationalisering av sociala relationer” och det är en utsaga som även bör läsas filosofiskt; stora enheter är mer progressiva än små, och allt som konstituerar en storstad – möte, byte, tempo, delning, massa, smitta, cirkulation – tycks skapa ett slags varm bakterieflora som bara växer och vars löfte om anonymitet attraherar allt slags folk på jakt efter befrielse.

Eller så är de tillväxtlösa metropolernas tillväxt beviset för att postmarxister som Toni Negri har rätt i att värden i dag allt mer genereras av vad han kallar ”mängden”; en radikal politisering av Maurice Merleau-Pontys ontologiska idé om ”kött” och som slår fast att alla mänskliga möten, virtuella som reella, allas blandade kött, är ”ren potential” – en elementär och expanderande kraft som i snabb takt kullkastar hierarkier och erbjuder allt fler att leva som ”vampyrer”. Fast man kan vara mindre vidlyftig och låta idén om massornas rationellare relationer stanna vid det som är otvetydigt; sekularisering. Migration – kulturell rörelse – blir allt mer synonymt med urbanisering och om det är sant att sekularisering är vår mest progressiva kraft så är det lika sant att storstan är dess förutsättning. Orättvisor, ekonomiska och de mer genuint irrationella, genererar inte motstånd av att de erfars av tillräckligt många utan först när dessa får syn på varandra. Blir kollektiv. Den marginalisering som nu gjorts synlig i metropolerna har förstås existerat tidigare, men dolts i landsbygdens förmenta charm och därför inte varit lika globalt stötande. Nu är den tiden över.

Och det är där Maceks kittlar när han i sin uppgörelse med moralpaniken sveper över det amerikanska 1900-talet. För att nå fram till Cunninghams nya ”concept of Metropolis” krävs en sorts radikal hedonistisk etikrevolt; en insikt som håller cynism och likgiltighet stången men samtidigt erkänner att till synes dekadenta miljöer i moralisk mening kan vara betydligt mer högtstående – om det är en meningsfull term – än sånt vi tränats beundra. En desertering från det lilla för att söka det stora är att medge att ett liv nära knark, våld och prostitution inte per definition är sämre än varje liv utan såna inslag – ett aktivt val mellan strukturer som gör ett liv efter en abort till ett häxliv i byn men fritt i stan.

I USA 1910 bodde 89 procent av landets 10 miljoner afroamerikaner i sydstaterna och jobbade kvar i den lantliga sektor de en gång var slavar. Sen kom den första och den andra ”Great Migration” och i slutet av 1960-talet bodde 80 procent av landets svarta i städer. Det var omvandling med konvulsioner – bara mellan1964 och 1968 räknades till 329 viktiga riots i amerikanska städer – men det var också, vilket är poängen, en urban process utan vilken medborgarrättslagarna 1964-1968 eller USA:s antirasistiska genombrott aldrig kommit.

Mike Davis gör inte jämförelsen, men konstaterar att Syds strukturanpassningsprogram bara fram till 1992 hade genererat 146 ”free market and food riots”  och att vågen av IMF-riots hade en andra peak 1989 då – till exempel – Caracas kåkstadsfolk exploderade efter ett IMF-diktat och över 400 människor dog. Sen föddes globaliseringsrörelsen och när det 2004 hölls World Social Forum var varken val av stad eller fokus en slump: Mumbai, 19 miljoner, och daliterna, de lågkastiga.

Indien har 200 miljoner daliter och det är ingen djärv gissning att deras desertering från botten av hierarkin blir det här seklets största frigörelseprojekt. Ett steg på vägen kan tas via IMF-protester, ett annat via partipolitisk organisering, men det historiska språnget kommer tas – har redan börjat tas – genom att miljon efter miljon använder det enklaste sättet att kasta av sig sin kast; gå och slänga den i mängden.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s