Magnus Linton om debatt i latinamerikansk press om förslag på att legalisera droger.

Just när 2006 skulle ta slut tog en laddad men udda debatt fart i Colombia och spred sig snabbt till andra länder. Det var senatorn Juan Manuel Galán, son till presidentkandidaten Luis Carlos Galán, brutalt mördad av kokainmaffia 1989, som la fram ett infekterat förslag i kongressen: en legalisering av marijuana, kokain o andra droger. ”Det våldsamma krig mot knarket som i dag orkestreras från Washington”, sa Galán, ”har inte visat nåra som helst framsteg trots allt det blod vi colombianer tvingats spilla i dess namn. Det hög tid o pröva andra vägar.”

Jag var själv i Bogotá dan då Juan Manuels far sköts ihjäl på öppen gata o minns den kollektiva desperation som den kvällen la sig över Latinamerikas vackraste land. Medan kokainet flödade i USA o Europa med yuppie-erans peak trängde knarket otäcka dynamik allt längre in i varje por av det colombianska samhället; staten, partierna, kyrkan, polisen, militären, gerillan o rättsväsendet. Allt smittades. Under dom snart tjugo år som gått har, skrev Ethan Nadelmann nyligen i en essä i mexikanska tidningen La Jornada, tusentals miljoner dollar spenderats, åtskilliga ton knark beslagtagits, miljontals människor dödats eller fängslats o tusentals hektar odlingsmark giftbesprutats – utan att konsumtionen av droger i världen minskat. Däremot har de höga priserna som kriget mot knarket skapar genererat enorma pengasummor åt en hel epidemi av kriminella organisationer som i dag bryter ner stat efter stat – inte minst Colombia där gerillan o paramilitären, inbördeskrigets motpoler, nu helt lever av knarkpengar. Ingenstans, konkluderar Nadelmann, ”är insikten om det globala drogkrigets misslyckanden så erkända o hårt erfarna som i dagens Latinamerika.”

Från ett svensk perspektiv – det vill säga i ett land där en lokal version av kriget mot knarket under 80- o 90-talen blev en sorts del av den svenska folksjälen – kan den övriga världens legaliseringsdebatt förefalla obegriplig. Men faktum är att den åsikt som Juan Manuel Galán nu aktualiserar under lång tid drivits på den Amerikanska kontinenten av tunga akademiker, politiker o intellektuella o är allt annat än en diskussion för flummande anarkister. När New York Times 1998 publicerade ett upprop som slog fast att ”det globala kriget mot drogerna orsakar mycket mer skada än drogerna själva” fanns inte bara Mario Vargas Llosa o Isabel Allende med bland undertecknarna utan också Luis Inácio Lula da Silva o Oscar Arias – i dag presidenter i Brasilien respektive Costa Rica. Carlos Fuentes, Gabriel García Marquez o Adolfo Pérez Esquivel, även han nobelpristagare, är andra som ställt sig i ledet för o hålla med Jaime Ruiz, rådgivare åt Colombias förre president Andrés Pastrana: ”För Colombia”, menar Ruiz, ”vore det utan tvekan det bästa. En legalisering skulle i ett slag lösa våra eländen. Inom loppet av kanske bara fem år skulle vi inte ens längre ha nån gerilla. Vad vi däremot skulle ha är ett fantastiskt land utan problem.”

Men, finns goda skäl o fråga, är det verkligen så lätt? Att USA:s o den nuvarande colombianska regeringens koordinerade militära attack mot narkotika totalt har misslyckats slogs förvisso nyligen fast i veckomagasinet Semana. Enorma områden, förklarade tidningens experter, besprutas regelbundet men så länge efterfrågan finns kvar växer bara nya plantage upp på nya platser i enlighet med den så kallade ballongeffekten – klämmer man åt här så blir fenomenet större där. Colombia är fortfarande, trots alla mobiliseringar, världens största kokainexportör.

Fast den här allt mer spridda tesen – att medicinen är värre än själva sjukdomen – ifrågasattes i förra veckan på ett intressant sätt i en krönika av Mauricio Vargas i tidningen Cambio. Visst, skriver Vargas, är det så kallade kriget mot knarket ett rent fiasko o en legalisering önskvärd, men vad menas egentligen med legalisering? Vad är det som ska legaliseras – konsumtion, produktion eller både och? O vem orkar ens tänka en så naiv tanke när de religiösa världsbilderna gjort så stark comeback o planetens enda stormakt är fast besluten o realisera motsatsen?

Den vanliga linjen i legaliseringsdebatten har varit att det kanske vore farligt för den rika världen men bra för den fattiga. I Stockholm skulle drogerna bli än vanligare, men det skulle bli ett socialt problem vi själva fick ta hand om i stället för – som nu – exportera efterfrågans vidriga konsekvenser till Syd. O med prisraset skulle det, hävdar förespråkarna, bli fred på Colombias landsbygd o Sao Paulos fattiga miljoner skulle slippa bli offer i det blodiga kriget mellan polis o favelornas knarksyndikat. Därtill skulle alla tusen miljarder som nu satsas på polisiär o militär bevakning o bekämpning kunna användas till prevention o rehabilitering. Ungefär så.

Men, påpekar Vargas, än så länge är det bara ekonomen Milton Friedman – nu avliden – som förespråkat en avkriminalisering av både produktion o konsumtion, övriga har nöjt sig med det senare. O det, konstaterar författaren, vore en katastrof – inte i Nord, utan just i Syd. Om Juan Manuel Galans brandfackla nu sprider sig menar Vargas att de liberala krafterna i Latinamerika kan komma o förenas med likasinnade i USA o Europa o om nåt decennium kan vi ha en situation där konsumtion för personligt bruk är lagligt i stora delar av världen – i flera länder är det redan så – medan produktion o försäljning är kriminellt. Det skulle, menar han, innebära en avspänning i Nord men en stenhård koncentration av de repressiva insatserna på de fattigas globala planhalva; mer besprutning, mer militär, mer korruption, mer gerilla. Så så länge debatten bara handlar om konsumtionen, avslutar Vagas, har Latinamerikas liberaler allt o vinna på o hålla käft i ärendet.