Religiös populism

När Latinamerikas presidenter i helgen hade toppmöte i andinska staden Cochabamba liknade delar av evenemanget mer en enorm rockkonsert än en traditionell politikersammankomst. En gigantisk scen fanns riggad på stans största stadium, publiken bestod av tiotusentals indianer o Hugo Chávez, kontinentens nya superstjärna, sög åt sig massornas jubel när han med ett inte så vanligt presidentspråk, konstaterar den venezolanska tidningen El Universal, sa att vad den impotenta kontinenten behöver är en ”politisk Viagra.”

Det var bara en månad efter att den man som mycket knappt förlorade presidentvalet i Mexiko – den radikale Manuel López Obrador – i en symbolisk megaprotest, helt i strid med gängse konventioner och framför ögona på segraren, hade låtit sig sväras in som Mexikos ”egentlige” president. O det var i sin tur inte så långt efter att Chile fått sin första kvinnliga statschef, Brasilien sin förste svarvare o Bolivia sin förste indian – på presidentposten. Etc. Men det här är en kontinental ideologisk glidning som inte bara har med politiskt innehåll o göra – utan lika mycket med yta.

Stil – politisk stil – det är ordet som rör sig på dom flestas läppar när Latinamerikas just nu så snabba idéförskjutningar ska karakteriseras. Mycket har dödförklarats här på sistone: inte bara Pinochets kropp – utan hela diktaturepoken. Inte bara frihandelsavtalet ALCA – utan hela marknadsliberalismen. Inte bara Sendero Luminoso – utan hela gerillafenemenet. Men är det nånting som i dag verkligen är stendött så är det en speciell sorts ledare, nämligen den klassiske latinamerikanske 90-talspresidenten. Han – det var alltid en man – som var vit i hyn, körde Mercedes, pratade engelska, bar rätt efternamn o hade samlat akademiska poäng på ett prestigefyllt universitet i USA.

I dag är doktorshattarna sällsynta på Latinamerikas presidenter. O när Hugo Chávez, själv uppvuxen i en fattig familj i södra Venezuela, mötte pressen vid förra söndans val kom han vinkandes i sin lilla röda folkvagnsbubbla. När Evo Morales, med västs mått helt outbildad o tills nyligen en simpel kokaodlare, träffar världens kungligheter sker det i en enkel ulltröja. O då Brasiliens Lula da Silva, en gång skoputsare, diskuterar världspolitik med Europas regeringschefer är, helt medvetet, dialogen rensad från referenser till senaste nytt inom nationalekonomi – men späckad med fotbollsmetaforer.

Den här populariseringen – eller ska vi säga proletariseringen – av Latinamerikas nya ledare, både till skal o innehåll, är givetvis mumma för medier. När den så kallade ”Evo-tröjan” började säljas singlade nyheten några varv runt kontinenten och nådde sen ända till Svenska Dagbladet. Att Hugo Chavez plötsligt gjorde succé som Barbie-docka var ett mycket mer medialt än faktiskt fenomen. O när argentinska editionen av lagom ruffa musikmagasinet Rolling Stone nyss kom ut var det ingen slump att Bolivias indianrevolt var stort uppslagen på omslaget i en mix av Led Zeppelin, Cadillacs, high tech o halvnaket. Till Claudia Acunas reportage tidningen tuggas koka på bilder som gjorts ut i blåmättad reklamestetik o det är svårt o föreställa sig landets förre president – den vite, välkammade o stenrike Gonzalo Sanchez de Lozada – lika lätt skulle ha hittat vägen in i dessa spalter.

Men det finns ett tema där det faktum att kontinentens nya ledare rekryterats från arbetar- i stället för överklass inte gjort nämnvärd skillnad, nämligen det religiösa. I det colombianska magasinet Cambio skriver Andrés Oppoenheimer om ”El populismo religioso” – tilltagande religiös populism bland Latinamerikas nya ledare – o konstaterar helt riktigt att flera av de nya så kallat radikala ledarna numera lever i en mycket nära relation till Gud.

Efter sin stora seger förra söndagen förklarade Hugo Chávez att ”Guds rike är kärlekens rike, rättvisans rike, socialismens rike. Guds rike är Venezuelas framtid.”
O när den gamle revolutionären Daniel Ortega i november gjorde comeback som president i Nicaragua föregicks det av en våldsam flirt med kyrkan. I relanseringen av sig själv som bra president tog Ortega avstånd från marxism, förklarade sig djupt troende, gav ett passionerat stöd till en lag om absolut abortförbud o gifte sig nyss plötsligt i kyrkan med den kvinna han levt med i decennier.

En liknande resa från ateism till katolicism var ett bärande drag i Lula da Silvas lyckade makeover. Som fackligt aktiv materialist var han omöjlig, som kristen fotbollsfarbror var han en succé. Likadant var det i Ecuador där presidentvalet nu i november gjordes upp mellan två män som tävlade i medierna om o vara duktigast på o gå i kyrkan, en hävdade till och på fullt allvar att han var ”Guds sändebud”.

Är, frågar Oppoenheimer, dessa män seriösa? Det vill säga är de verkligen så goda kristna som de säger sig vara?

Tveksamt. I fallet Chávez är den djupa tron helt klart äkta; han har under hela sin offentliga karriär låtit som en röd variant av Ulf Ekman. Men i fallen Lula o Ortega är det uppenbart mest fråga om kosmetika o kappvänderi. Nyligen kom en undersökning som visade att katolska kyrkan – trots alla sina pedofiler – ännu är den mest respekterade institutionen i Latinamerika, långt mer så än presidenter o partier. De nya ledarna har bara, med hjälp av dyra spinndoktorer, bittert insett vad som krävs av dem för o vinna val; en enkel bakgrund, ett stort sportintresse, en passionerad USA-kritik men, precis som George Bush själv, aldrig ett steg utan ena handen på Bibeln. Åtminstone inte ett steg nån annan ser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s