Joseph Stiglitz nya bok är skön pedagogig om jordens oundvikliga frågor.

För tre år sen körde Harpers Magazine en essä med rubriken ”The Collapse of Globalism” och jag minns att det var svårt att inte hålla med; George Bush hade våldtagit FN, WTO-förhandlingarna i Cancún hade kraschat, jordens miljöhot förträngdes kollektivt medan kinesisk industri boomade och Thabo Mbeki lät afrikaner dö då HIV inte var en sjukdom utan en konspiration. På hemmafronten röstade sen svenskar nej till EMU och andra nej till EU-konstitution och varje tro på nåt större än det nationella framstod som naiv – kanske dum.

Nu har emellertid Baker-rapporten kommit, Bush förlorat kongressen, Al Gore lyft klimatfrågan, 18 fattiga länder lättats från skulder, Argentina visat att uppror mot IMF lönar sig och EU – trots allt – vuxit med ytterligare ett par länder och därmed tagit ännu ett steg mot det historiskt avgörande medlemskapet: Turkiets. Och euron, den viktigaste globala nyheten, har – nota bene – etablerats som stark valuta och på allvar börjat demonteringen av USA:s hegemoniska dollarmakt. Det känns bättre.

De gröna pengarnas erodering – det faktum att allt fler länder nu överger dollarn som bas i sin valutareserv – och konsekvenserna av detta är det mest spännande i Joseph Stiglitz nya och skönt pedagogiska arbete om jordens oundvikliga frågor. Making Globalization Work (Norton) tar vid där Globaliseringen och dess kritiker (Leopard) slutade och är en visionär men realistisk förslagskatalog i samma juridiska nybyggaranda som George Monbiot, Saskia Sassen, Immanuel Wallerstein, Martha Nassbaum och andra de senaste åren publicerat sig. En uppsjö konkretiserade idéer om hur ohållbar handel ska bli hållbar – patentregler skrivas om, storbolag tvingas till skälig ersättning för naturresurser, WTO och IMF demokratiseras, etc – levereras av en man som ingen kan avfärda och just mixen av solid kompetens och politisk lust gör boken till ett nytt kapitel i en debatt jag tror några tröttnat på.

Avnittet om en reformering av det globala valutareservsystemet är alltså det intressantaste och utgår från några nya fakta: flera u-länder har det senaste decenniet misshandlats så svårt av spekulationshysteri och IMF att de som försäkring fördubblat sina valutareserver, världens samlade reserv växer just nu med motsvarande 750 miljarder dollar om året och det är pengar som hålls undan den globala ekonomin i stället för används, och våren 2005 meddelade Kina sin avsikt att snabbt minska sitt dollarinnehav – enligt Stiglitz en nyhet med ”gigantiskt symbolvärde”: ”Dynamiken som dragits igång är inte bra för USA; när centralbanker lämnar dollarn försvagas den och därmed stärks föreställningen att dollar inte är en bra förvaring av värden. Eurons entré på scenen har snabbat på den utvecklingen.”

Stiglitz ambition är att uppdatera Keynes till postnationell tid och han vill såväl platta ut USA:s ekonomiska makt som stabilisera världsekonomin och omvandla de döda reserverna till levande kapital. Lösningen heter ett nytt gemensamt reservsystem och en ny gemensam global ”valuta” – greenbacks – i vilken de deltagande länderna i krissituationer får möjlighet att använda sina reserver på ett bredare och mycket mer socialt ansvarsfullt sätt än dagens dollar erbjuder.

Förslaget är bara en av den här bokens alla idéer som om två tre decennier helt eller delvis kommer vara verklighet. Tror jag. Udden är riktad mot det ekonomiska maktmissbrukets noder – IMF, Microsoft, EU, Wal-Mart, USA, WTO, Shell – men eftersom Stiglitz är fri från allt som fördummat globaliseringskritiken (handelsfobi, landsbygdsromantik, nationalism och irrationellt motstånd mot manipulerade grödor) blir han en så bra vägvisare. Jag gissar att en översättning är under arbete, men det finns ingen anledning att vänta.

Joseph Stiglitz
Making globalization work
Norton