Reformernas genombrott

Sydamerika är nu den globala spjutspetsen. Vänstern projicerar sina olika drömmar. Högern sina mardrömmar. Myterna döljer snart alla kalla fakta. Magnus Linton summerar politikens stora skifte.

För exakt ett år sen la New York Times fokus på Latinamerika och drog en korrekt slutsats vars nyanser återstår att berätta för norra Europa: ”Ingen annan del av världen har erfarit ett så generellt politiskt scenbyte.”

Efter det påståendet har tio av kontinentens länder haft val och det försiktigaste man kan säga är att vänstervågen fortsätter – och växer. Året som gått inleddes med att etnoradikalen Evo Morales, förste indian nånsin, svor presidenteden i Bolivia och avlutades i december med Hugo Chávez historiska omval i Venezuela. Däremellan har Chile fått sin första kvinnliga president, sandinisterna gjort comeback i Nicaragua, Ecuador fått en socialist vid makten, Lula blivit stort omvald i Brasilien och det råder nu inget tvivel om att Nestor Kirchners nyperonistiska projekt under 2007 får förnyat förtroende i Argentina. USA har helt tappat greppet om sin bakgård och Latinamerika har inte bara blivit en exempelsamling på IMF:s misslyckanden utan också, som Claudio Katz konstaterar i El rediseño de América Latina, nåt mycket mer kreativt; ”den globala idédebattens centrum för politiska alternativ till marknadsliberalism och utmaningar av vår tids imperialism.”

En rad nya böcker har kommit som söker sortera vad som är gammalt och nytt i detta och det är ett ärende som går långt utöver uppräkningen av ett antal röda presidenter. I Tariq Alis Pirates of the Caribbean – Axis of Hope behandlas USA:s traumatiska insikt om sitt förlorade grepp och i GlobAL – Biopoder y luchas en una América latina globalizada slår Toni Negri och Guiseppe Cocco fast att scenbytet står för nåt mycket djupare och längre än en traditionell partipolitisk vänstervind. Att de nya ledarna rutinmässigt stämplas som ”nationalister” i västs press bygger mest på okunnighet eftersom, menar författarna, de processer som är värda att ta fasta på i dagens Latinamerika, likt Europa, i själva verket är postnationella och mycket bättre ramas in av termen ”continentalización” – kontinentalisering.

Men vad betyder det? För Fidel Castro, intervjuad i Ignacio Ramonets nya bok Fidel Castro – biografia a dos voces, innebär det bara att hans leninistiska projekt åter fått gehör med kontinental räckvidd. För Jorge Castañeda, författare till klassikern Utopia unarmed – the Latin American Left After the Cold war, betyder det tvärtom att den borgerliga demokratin nu segrat i alla länder och att drömmen om revolution i dag är lika död som alla misslyckade gerillaprojekt och blodiga militärdiktaturer. För andra – som Negri och Cocco själva – betyder det att politikens centrum flyttats från parlament till sociala rörelser och att varje idé som inte har en tydlig övernationell vision automatiskt slocknar. Dagens röda presidenter är bara små och relativt betydelselösa avknoppningar på långdragna kamper som sen länge förts utanför parlamenten; Kirchners succé vore otänkbar utan genomslaget för mänskliga rättigheter över hela kontinenten, Morales dito är ett uttryck för en antirasistisk kamp som i decennier förts av Andernas ursprungsfolk och i ett större perspektiv är Lulas framgångar framför allt ett tecken på den moderna fackföreningsrörelsens konsolidering i Latinamerikas nya industrikoncentrat. Etcetera.

Inget av detta är helt sant eller helt falskt och när vänstervågens kapitel två nu skrivs – de flesta regeringschefer är redan eller snart inne på sin andra mandatperiod – är det tråkiga inte att analyserna byggs på olika ideologiska plattformar utan att så mycket ovedersägligt förtigs och så många lögner sprids. I rika världens mainstreampress, inte minst svensk, har framför allt tre myter fått fäste; a) att några kontinentala trender över huvud taget inte går att urskilja eftersom länderna sinsemellan är så olika, b) att en djup spricka finns och växer mellan två diametralt motsatta vänstertraditioner, och c) att vågen av förstatliganden av naturresurser (som Bolivias gas) lett till att globalt kapital flytt Latinamerika.

Sanningen är, dess bättre, en annan; det var länge sen – både politiskt och ekonomiskt – det såg ljusare ut för Latinamerika. Men för att förstå hur de nya ledarna gång på gång kan väljas om i mogna demokratiska val och nu agera med så stort stöd från både folk och kapital krävs en snabb tillbakablick. När Joseph Stiglitz nyss kom ut med Making Globalization Work var det ingen slump att så mycket plats ägnades åt södra Amerika. Professorn och nobelpristagare i ekonomi 2001 är öppet positiv till de nya regeringarna och menar att de är en naturlig följd av att demokrati – folkstyre – etablerats i de flesta delar av världen samtidigt som marknadsliberalismen, den idé som senaste 25 åren styrt globaliseringsprocessen och genomförts enligt regelbok i Latinamerika, visat sig leverera bättre liv till en minoritet i stället för en majoritet. Eftersom en dominerande del av världens folk kommit att leva i demokratier reagerar de förr eller senare om globaliseringen inte främjar flertalet. Människor kan luras under en tid – tro på historier om att ifall de får sänkt lön i dag får de höjd i morgon – men, skriver Stiglitz, efter ett kvarts sekel förlorar sånt all trovärdighet: ”Demokratins krafter har blivit för starka. Väljare accepterar inte globaliseringen så som den hanterats. Reaktionen är redan tydlig, till exempel i Latinamerika.”

Det som dominerar latinamerikansk debatt i dag är de nya regeringarnas förhållanden till ökad frihandel med USA och det faktum att det nu finns en hel del att utvärdera. I myllret av avtal – både bilaterala och kontinentala – som diskuteras finns bara ett som konsekvent genomförts och faktiskt varit gällande under lång tid: Nafta, frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada som trädde i kraft 1994 och födde zapatiströrelsen. Ett starkt argument för Nafta var att det skulle minska inkomstklyftan mellan Mexiko och USA och därmed bromsa den illegala invandringen norrut. Efter tio år med Nafta kunde emellertid ekonomer och politiker konstatera att klyftan i stället vuxit med tio procent och att avtalet slagit ut så många tusentals mexikanska småbönder att folkvandringen norrut blivit så omfattande att USA nu bygger en militärbevakad mur utmed gränsen. I dag, efter massivt folkligt motstånd, ligger det stora avtalet FTAA som var tänkt att göra hela Amerika till en enda oreglerad megamarknad på is men erfarenheten från Nafta används nu som bevis för att syftet med de bilaterala avtal USA i stället vill skriva med enskilda länder (så kallade TLC:s) egentligen är att konstituera en nykolonial ordning; rörlighet för kapital, orörlighet för arbete. Tack vare Nafta, lovade Mexikos högerpresident Vicente Fox när han tillträdde 2000, skulle landets ekonomi växa med sju procent de närmsta åren men när han avslutade sin mandatperiod stod det klart att det varit löst prat; under Fox växte Mexikos ekonomi bara med årliga 1,6 procent. I dagens nysocialistiska Latinamerika är det en mager siffra som ofta jämförs med vad Argentinas Nestor Kirchner – presidenten som gått i bräschen för kritik av IMF och illa skrivna avtal, ibland samlat i termen The Washington Consensus – lyckats matcha fram i sitt land sen han blev vald: nio procent.

Av alla kontinentala trender som faktiskt är lätta att urskilja i dagens Latinamerika – och som enar de nya röda regeringarna oavsett om de kallas ansvarsfulla eller populister – är den viktigaste just insikten om behovet av att fortsätta agera på världsmarknaden, men med bättre avtal som fotats på tydliga principer om rättvis handel. Eller med Stiglitz ord: ”I Latinamerika kan man i dag tala om en utbredd frustration över nyliberalism och ett växande konsensus mot Washington Consensus, avspeglat i de nya vänsterregeringarna.”

Idén om att kontinentens radikala våg har två grenar som saknar beröringspunkter har fått vid spridning och rapades nyligen av Mauricio Rojas, tillsammans med Nathan Shachar den svenska högerns Latinamerikauttolkare, helt förvirrade påståenden om att ”Latinamerika aldrig varit längre från integration än i dag” och att krig nog väntar för ”spänningarna mellan Chávez och Lula är avgrundsdjupa” (P1:s Konflikt 11/11 -06). Det senare yttrades, komiskt nog, två dagar innan Lulas och Chávez glada handslag var på förstasidor över hela kontinenten sen de invigt sin senaste gemensamma miljardinvestering: en tre kilometer lång bro över Orinoco-floden, enligt BBC bara ”en av flera stora infrastruktursatsningar som Venezuelas Hugo Chávez och Brasiliens Lula da Silva tillsammans gjort för att stärka brasiliansk industri.”
Den skarpa linjen mellan en ”modern” och en ”populistisk” vänster är inte gripen ur luften men starkt överdriven. Till den förra räknas vanligen Brasilien, Uruguay, Chile och några till och till den senare Venezuela, Bolivia och allt oftare Argentina. Böcker har kommit på temat och sen nyliberalismens misslyckanden erkänts akademiskt har dess tidigare försvarare försökt rädda ansiktet genom att svartmåla den ”populistiska” vänstern till förmån för den ”moderna”. Ingen tvekan råder om att dagens Venezuela rymmer flera drag av klassisk populism, men det gäller även för Brasilien och inte minst det högerstyrda Colombia. Omvänt finns en mängd progressiva inslag i Hugo Chávez projekt – jordreform, feminism, kooperativism, mediesatsningar och seriösa antirasistiska skrivningar i nya konstitutionen – vars modernitet varken Chile eller Brasilien kommer i närheten av.

Bristande respekt för institutioner är ett vanligt tecken på populism, och i Venezuelas fall har flera auktoritära övertramp gjorts – men det är saker som ska jämföras med de oändliga mutskandalerna i Lulas arbetarparti eller den juridiska vilda västern som rådde i Latinamerika innan vänstervågen fick fart. Faktum är att samtliga presidenter som var emblematiska för den nyliberala eran och nu svepts bort av väljarna – Carlos Andrés Pérez (Venezuela), Carlos Menem (Argentina), Alberto Fujimori (Peru), Gonzalo Sanchéz de Lozada (Bolivia) – i dag riskerar fängelsestraff för enorma korruptionsaffärer eller brott mot mänskliga rättigheter.

Tesen om Latinamerikas oförenliga vänstertraditioner brukar kombineras med idén att kontinenten förlorat betydelse på den globala arenan i allmänhet och för USA i synnerhet. Från Vita huset upprepas detta ofta med genklang i världens borgerliga press, men detta faller – menar åtminstone Claudio Katz i i El rediseño de América Latina – på sin egen orimlighet: ”Hade Latinamerika förlorat i intresse borde USA:s militära aktivitet minskat, men alla fakta pekar i motsatt riktning; det senaste decenniet har Pentagons närvaro ökat överallt i regionen.”

Tanken att globalt kapital skulle fly så fort radikaler som Evo Morales aktiverade staten hör till den nya latinamerikanska berättelsens mest intressanta kapitel. När Morales verkställde sitt löfte om att återföra Bolivias enorma gas- och oljerikedomar under statlig kontroll spreds eländesskildringar av politikens konsekvenser; de närvarande bolagen – främst brasilianska Petrobras och spanska Repsol – skulle bums lämna landet och bolivianerna skulle bara bli ännu fattigare då staten saknade både kapital och kompetens att själv raffinera rikedomarna.

Nu har exakt ett år gått med Latinamerikas förste indian vid makten och av en rad hyllade åtgärder framstår nationaliseringen av gasen som den bästa. Inget av de totalt tio bolag som var verksamma i landet drog sig ur och i dag har samtliga skrivit på samarbetsavtal med den bolivianska staten. Alla kommer fortsätta göra stora vinster – men tvingas betala en mycket större summa i skatt. Tidigare genererade industrin ynka 300 miljoner dollar årligen åt staten medan de utländska bolagen förde ut fem gånger så mycket, men i dag är rollerna omvända; efter Morales nyordning tillföll 1 300 miljoner dollar under 2006 det bolivianska folket och 2010 beräknas gas- och oljeindustrin stärka statskassan med fyra miljarder dollar. Med Venezuela som mönster används nu pengarna till stora alfabetiserings- och sjukvårdssatsningar med fokus på dem som aldrig tidigare sett några frukter av landets naturresurser, och för den nya regeringen betyder framgångarna många men framför allt fyra saker: a) marknaden gav Morales rätt i att Bolivias tidigare IMF-lojala presidenter skrivit usla avtal, några med skattesatser på bara elva procent, b) lättheten med vilken förhandlingarna vanns bekräftade att landets folk i decennier berövats makalösa rikedomar, c) utländska bolag är välkomna att fortsätta tjäna stora pengar i Bolivia, och e) regeringens popularitet rusade i höjden.

Morales åtgärd var en blåkopia av vad Chávez för några år sen gjorde med Venezuelas oljesektor – också under falska hot om bolagsflykt – och då Ecuador nyss röstade fram ännu en socialt progressiv president förvånades ingen när han sa sig beredd att ta efter sina grannar i fråga om statens mer aktiva roll. Världens annalkande energikris – skälet till att priset på gas och olja bara fortsätter att stiga – är ryggraden i det självförtroende och framtidshopp som just nu växer på kontinenten, och det nya är att ett antal socialt medvetna regeringar försöker surfa på vågen till majoritetens fördel.

Dagens Latinamerika är en politisk scen där olika betraktare just nu ser helt olika pjäser; några ser den auktoritära populismens återkomst, andra ser tredje vägens socialdemokrati segra i Syd och ytterligare några tycker sig fått syn på världsrevolutionen första gnista.

Verkligheten är mer komplicerad och lyfter man blicken och sorterar bort retoriken i alla läger framträder ett par historiska landvinningar som rimligen måste ses som både moderna och progressiva – och som resultat av demokratisk organisering.

Den första gäller vilka klasser, kön och etniciteter som har tillträde till makten. Är det nånting vänstervågen tagit död på så är det en viss sorts ledare; han – det var alltid en han – som var vit i hyn, körde Mercedes, pratade engelska, bar rätt efternamn och hade samlat akademiska poäng på ett prestigefyllt universitet i USA. I dag är doktorshattarna sällsynta i Latinamerikas tidigare så hierarkiska politiska miljö; Chávez kommer från fattig familj på venezolansk landsbygd, Morales är aymaraindian renons på vit bildning, Lula är i grunden svarvare. Den moraliska styrkan i deras projekt – oavsett om de spårar ur eller ej – är att de alla sett det rasistiska klassamhället med den förtrycktes blick och att alla drivs av en, i alla fall än så länge, genuin vilja att bryta det.

Ett annat framsteg är den politiska aktiveringen av de exkluderade massorna. Under den nyliberala erans heydays – 1980-1986 – ökade den urbana fattigdomen i Latinamerika med över 50 procent och ”informella sektorn” blev ett begrepp; medelinkomsten för den arbetande befolkningen sjönk med 40 procent i Venezuela, 30 i Argentina och 21 i Brasilien. Halva befolkningar spolades ut på gatan och levde plötsligt utan nån som helst kontakt med myndigheter eller andra institutioner och om det så är det enda de nya populistiska ledarna uträttat så är det ingen bagatell; att få dessa marginaliserade miljoner att inte bara gå till valurnan, utan också uppfatta sig som politiska subjekt med medborgerliga rättigheter.

Ett tredje är den politiska integrationen och oberoendet från USA. Precis som i Europa inser alla progressiva krafter i Latinamerika att nationalstaten är en otillräcklig enhet för att utmana globaliseringens avarter och att nya unioner krävs för att balansera världens makt. När Venezuela nyligen gick med i Mercosur, den handelsunion som drivs av södra Amerikas viktigaste länder, tog en debatt fart om ett steg från ekonomisk till politisk integration som liknar den diskussion EU var i för tjugo år sen. På ena flanken finns konspiratoriska marxister som menar att Mercosur bara är kapitalets redskap och på andra doktrinära nyliberaler som föraktar all sorts reglering, men däremellan finns ett växande konsensus om att en politisk union skulle göra kontinenten gott och säkra de demokratiska och ekonomiska framsteg som gjorts sen diktaturepokens fall.

I denna ljusa paljett finns många fler färger men förstås också ett par grumliga nyanser där Venezuelas militarisering och Hugo Chávez korporativa ambitioner hör till de mörkaste, men förutsatt att hans egensinniga revolution inte ändar i en kubansk kopia erbjuder nollnolltalets latinamerikanska utveckling – ur ett progressivt perspektiv – oändligt mycket mer att glädja sig åt än att oroa sig för.
Än så länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s