Mäktig kvinna

Om en månad kommer en symbolladdad nyhet med all sannolikhet gå ut över världen: även Argentina, efter Brasilien o Mexiko Latinamerikas tredje största ekonomi, får nu en kvinnlig president – Cristina Kirchner.

Visst ser det lite illa ut att hon vid valet i oktober väljs som efterträdare till sin man – Nestor Kirchner – i klassisk korporativ peronistisk tradition, men det faktum att hon är kvinna kommer o spela en stor roll på den katolskt underblåsta machokontinenten. Av Latinamerikas 20 stater är Chile den enda som i dag har en kvinna vid den yttersta makten o det var en viktig händelse när Michelle Bachelet förra året, som första kvinna i landets historia, intog presidentpalatset La Moneda i Santiago. I dag, konstaterar ecuadorianska tidningen El Comercio, är hon rankad som 27:a på listan över världens hundra mäktigaste kvinnor o toppar självfallet den över södra Amerikas mest betydelsefulla personer av kvinnligt kön. Men, suckar Bachelet i en intervju i chilenska magasinet Caras, det är inte lätt o som kvinna styra ett land så kulturellt nergånget av traderad politisk machismo som Chile. Ibland, säger hon, är sexismen som mest slående just bland män som lever i den berusande självbilden av o vara progressiva.

Platsen som Latinamerikas mäktigaste kvinna kommer hon emellertid inom kort lämna över till Cristina Kirchner. Argentina är ett mycket större o viktigare land än Chile, och det är just därför det blir så intressant o se effekten av att båda länderna i söder – i en kontinental kontext hör de båda till Latinamerikas mest utvecklade – nu kommer styras av kvinnor: spelar en sån sak egentligen nån demokratiutvecklande roll, eller är det skit samma?

Det är, svarar en färsk rapport från det researchinstitutet Cepal som just nu citeras i en mängd tidningar, allt annat än skit samma. Det nya, bredare genomslaget för kvinnligt politiskt ledarskap i Latinamerika går, skriver Cepal, inte bara hand i hand med ett ökat valdeltagande bland kvinnor, utan konstituerar också – eller kanske just därför – ett nytt demokratiskt hopp för regionen. Bättre könsbalans i den politiska representationen innebär, även om den till det yttre bara är rent formell, enligt forskarna ett stärk demokratiskt kapital i form av snabbt ökad legitimitet för de politiska institutionerna. Bristen på det senare – vet alla som läst kontinentens historia – är Latinamerikas kanske allvarligaste demokratiska problem.

Men regeringschefer är förstås bara toppen av saker – Sverige, världens mest jämställda land, har som bekant ännu inte fått sin första kvinnliga statsminister – o om trenden inte byggs upp av några mer bestående strukturer är den givetvis ointressant. Men det är, enligt Cepal, precis vad den gör. Om det i Latinamerika tog 30 år av feministisk kamp för o generalisera och konsolidera den kvinnliga rösträtten så har det tagit ännu längre tid o vitalisera det faktum att kvinnor också kan röstas på. I kontinentens nationella kongresser och parlament sitter i dag – totalt räknat – bara 16 procent kvinnor, men det är en siffra som på vissa håll stigit snabbt. O det av ett mycket speciellt skäl: könskvotering. Cepal konstaterar: ”Det är framför allt under de senaste åren man kan notera en signifikant ökning av förtroendevalda kvinnor, o till stor del är det en direkt följd av framgångsrik positiv särbehandling.”

Att i Latinamerika stifta en lag – till exempel om könskvotering till politiska församlingar – är emellertid långt ifrån detsamma som o implementera en lag. Kontinenten är full av modern o progressiv lagstiftning om allt möjligt som aldrig realiseras, men enligt Cepal är det – möjligen i varierande grad – på denna punkt annorlunda: ”I samtliga länder i regionen som infört kvoteringslagar”, skriver man, ”har de haft positiva effekter, o i några kongresser närmar sig nu antalet kvinnor hela 40 procent.” Även här är det Argentina som utmärker sig: före lagen var inte mer än 4 procent av landets senatorer kvinnor, i dag det tiodubbla.

Men, som Teresia García och Magdalena Valdivieso konstaterar i den akademiska tidskriften Osal, är kvinnlig representation bara en av många feministiska ambitioner i regionen just nu. Den viktigaste är, fortfarande, att mota den värdekonservativa attacken – dirigerad från Washington och Vatikanen – som skakat den latinamerikanska kvinnorörelsen under 00-talet. När Bush ströp bistånd till alla organisationer som jobbar för kvinnors rätt till reproduktiv hälsa o påven Benedictus XVI lanserade sin nydogmatiska hållning i samma fråga inleddes en reorganisering med aborten i fokus. Sen dess har några osannolika framsteg gjorts mitt i motvinden, och i tidningen Pagina 12 hävdar nu den brasilianska feministen Carmen Barroso att ännu ett steg snart står för dörren – o att just kvinnlig politisk representation då kommer spela en viss roll.

I alla latinamerikanska länder utom Kuba är abort förbjudet, men nu menar Carmen Barroso – i ett tal inför den könsbalanserade argentinska senaten – att just Argentina står inför ”ett gyllene politiskt ögonblick” för o ta klivet in i den moderna världen. Barroso menar att landet i dag genomlever en politisk konjunktur där allt pekar mot en snar legalisering; ett opinionsläge som är för, en socialminister som är för, en regering som i princip är för – samt ett skriande behov. I Argentina, som i många andra länder, är osäkra – dvs illegala – aborter den största orsaken till den höga mödradödligheten. Om korsningen mellan bättre kvinnlig representation i kongressen o en ny kvinnlig president blir den politiska befruktning som katalyserar dom latinamerikanska kvinnornas kamp för denna rättighet återstår o se. Men några tror det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s