För en månad sen gick följande budskap ut från presidentpalatset i Quito, huvudstad i det lilla indianlandet Ecuador: ”Spridningen av fri datorprogramvara kommer o utgöra ett viktigt steg i den förestående integrationen av, för o inte säga befrielsen av, Latinamerika.”

Det var Rafael Correa, kontinentens yngste statschef, som deltog i vad som går under namnet ”Den Latinamerikanska Festivalen för installation av Fri Programvara”, ett evenemang som sen dess reproducerat sitt innehåll i tusentals tidningar och bloggar. Hans tal riktades till de 200 städer o 17 länder från Mexiko i norr till Argentina i söder som deltog i den simultana o kontinentala – men framför allt digitala – konferensen. Alla människor, företag o institutioner, sa Correa, som kämpar mot fattigdom o förtryck borde omedelbart byta till operativsystem med öppen källkod. Från och med nu, avlutade han, är främjandet av fri mjukvara regeringspolitik i Ecuador, liksom i flera andra av kontinentens länder.

Den här visionära kopplingen mellan latinamerikansk befrielse o global fildelning har, som konstateras i en ny utgåva av colombianska kulturmagasinet Número, blivit ett slags frihetligt socialistiskt hopp för både regeringar o fattiga massor. I bloggar, dagstidningar, akademiska tidskrifter och virtuella seminarier görs nu poänger av hur 1980-talets nyliberala epok intimt hänger samman med patent o privata licenser medan framtiden kommer – om alla hjälper till – o bygga på fri o oändlig delning. Ibland blir det skruvat o världsfrånvänt, men faktum är att mötet mellan post- o pre-industriella zoner i Amerika också bjuder på en hel rad intressanta digitala o sociala reaktioner.

När Rafael Correa nu beordrar sina myndigheter o gå från Microsoft till Linux har han en tydlig förlaga, nämligen – som New York Times konstaterade – ”free softwares biggest and best friend”, det vill säga Brasilien. Inget annat land har spelat en större roll i spridningen av fri mjukvara än Brasilien under president Lula, o det är en historia med en alldeles speciell förklaring.

”I Latinamerika”, skriver mexikanska dagstidningen El Universal, ”har den politiska vänstervågen snabbat på övergången från köpt till fri mjukvara, o konceptet lockar i dag allt fler regeringar. Det handlar, fortsätter tidningen, om suveränitets-, säkerhets- o utvecklingsaspekter o att de fattiga ländernas teknologiska öden inte läggs i händerna på globala storbolag. I Mexiko, Latinamerikas näst största ekonomi, växte Linux med 7,6 procent bara under 2006 o 2009 beräknas 40 procent av landets alla företag använda fria program. O då ligger man ändå långt efter just Brasilien, kontinentens i särklass största ekonomi, där regeringen slagit fast att ”fri programvara har en egen dynamik som leder till bredare tillgänglighet, o därför ger oss en mycket bättre plattform för tillväxt o långsiktig utveckling.”

En av personerna bakom det tänket är Brasiliens egensinnige kulturminister; musikern, hippien o den utopiske anarkisten Gilberto Gil. I Numero – det är han som skrivit den stort uppslagna essän – förklarar han bakgrunden till den radikala brasilianska it-politiken genom o hävda att ingenting i dag är i så snabb förändring som begreppen ”egendom”, ”värde” o ”natur”. Hela diskussionen påminner mycket om fildelningsdebatten i Europa, men när patent- o licens-frågor ställs mot tredje världens desperata vardag får allt en ny kraft. HIV-problematiken i länder i Afrika o Latinamerika har under nollnolltalet lett till en rad globala upphovsrättsuppror där räddandet av liv fått gå före respekten för patent, o en liknande logik gör sig i dag gällande i fråga om tillgång till webben. Gilberto Gil påstår att ”exkluderingen i dagens Brasilien är digital” o hävdar att med internets snabba avancemang mot o inte bara bli det dominerande massmediet, utan det enda massmediet, reser sig svåra frågor vars enda svar, menar han, är fritt delad programvara.

Av Brasiliens 183 miljoner invånare har inte ens 20 procent tillgång till internet, o för o börja slussen av de övriga 80 procenten in i framtidens enda medium sjösatte regeringen Lula under sin första mandatperiod en stor it-kampanj. En billig folkdator togs fram, 74 miljoner dollar satsades på o bygga webbstationer i kåkstäderna – men framför allt ställdes krav på att varje satsning skulle bygga på fri mjukvara. Att ladda en enkel dator med ett Microsoft-paket kan, om man ska hålla sig till lagen, kosta flera månadslöner för en brasiliansk familj, medan Linux är gratis. Vi tänker inte, deklarerade regeringens it-ambassadör, slösa skattepengar på program som gör att Microsoft kan konsolidera sitt monopol, utan vill aktivt stödja alternativ med bättre förutsättningar för o generera kulturella epidemier.

O det är just det epidemiska – dessa miljontals altruistiska virus i marknadsekonomin – som nu gör röda presidenter rusiga o Microsofts ambassadörer rädda. En rubrik i senaste numret av veckomagasinet Semana lyder ”Windows para todos” – Windows åt alla – o berättar historien om contraoffensiven. Med Linux makalösa framgångar i den fattiga världen har Microsoft insett allvaret o lanserar nu rea-versioner av sina Office-paket, o enligt Semana kommer latinamerikaner lagom till jul o kunna köpa paketet för bara fyra dollar.

Det blir säkert succé, men enligt it-gurun Walter Bender – skaparen av en liten laptop som nu lanseras för 100 dollar i Latinamerikanska favelor – har ”högkvalitativ fri mjukvara visat sig mycket mer effektiv för o stimulera datoranvändande bland fattiga än billighetsversioner av licenserade program.”

Vem av Rafael Correa o Bill Gates som till slut får rätt i frågan om hur teknik bäst ställs i de fattigas tjänst återstår o se. Men en sak är klar; tekniken väller just nu söderöver i två stora vågor, en inom den marknadsekonomiska logiken, en utanför – o vilken som till slut sväljer den andra kommer, nån gång, o visa sig.