Om det är nånting Latinamerika är känt för – inte bland allmänheten men bland statsvetare – så är det kontinentens moderna konstitutioner. Ur ett liberalt demokratiskt perspektiv har de olika ländernas grundlagar länge varit elegant skrivna med den republikanska dygden om maktdelning i självklart centrum.

Men två sekler av progressiv konstitutionstradition – förvisso ofta avbruten av militärdiktaturer o annan politisk kalabalik – har som politiskt redskap sällan lämnat papperet. Faktum är att under de två decennier då det nominella värdet på till exempel urbefolkningens rättigheter skrevs upp som mest – 1980- o 90-talen – rasade det reella; när globaliseringen tog fart blev den sociala utslagningen som värst bland Latinamerikas småbönder, oftast indianer eller svarta.

Det här är skälet till den kanske största politiska processen – o därmed debatten – som just nu utspelar sig på kontinenten: författningsdebaclet. I Venezuela fick Hugo Chávez – efter en folkomröstning – nyligen backa när han ville skriva in socialismen i grundlagen, samt den för traditionen främmande möjligheten till evigt omval av presidenten. I Ecuador, liksom i Bolivia, har konstituerande församlingar – tillsatta av ländernas nya radikala presidenter – nu börjat leverera paragrafer till ytterligare en generation grundlagar som, hoppas politikerna, denna gång ska kunna förvandla nominella värden till reella.

Men, förstår man av ett nytt nummer av den colombianska tidningen Semana, det finns skäl o diskutera grundlagar och maktdelning även från ett annat perspektiv än indianers evigt uppskjutna intåg i den verkliga maktens salonger. Om Hugo Chávez maktsamlande taktik på sistone varit stor affär i alla medier så har den colombianske högerpresidenten Alvaro Uribes liknande ambitioner legat i medieskugga. Tills nu. Semana levererar en brutal attack mot presidenten, och menar att landet under hans ledning håller på o förvandlas till en sofistikerad lightdiktatur, där den verkställande makten också kontrollerar den lagstiftande och den dömande – inte direkt, men indirekt.

Alvaro Uribe är i dag Amerikas i särklass mest populäre president – han har stöd av 84 procent av befolkningen – o i takt med att han, i likhet med Hugo Chávez, börjat förväxla sig själv med Jesus har en otäck institutionell obalans uppstått, menar Semana. Folket, medierna, kongressen, näringslivet – när alla håller på samma häst grumlas insikter om behovet av motvikter. Och genom en rävig utnämningspolitik håller Uribe nu på o göra stora delar av rättsväsendet – främst just den så viktiga konstitutionsdomstolen – till en lojal del av det uribistiska projektet. Den största affären på temat är emellertid frågan om omval. Under Uribes första mandatperiod skrevs konstitutionen om så han skulle kunna väljas om en gång, vilket tidigare var omöjligt. Fast nu håller redan den ovan beskrivna maktapparaten på o mobilisera för en ny omskrivning så Uribe ska kunna väljas om – igen. Presidenten själv, mer subtil i sitt maktspel än Hugo Chávez, har ännu inte meddelat åsikt, ännu en smart gest av ödmjukhet – med mål i sikte.

Sällan, sammanfattar Semana, har en bred lektion kring den klassiska idén om helt separerade makter varit mer akut än i dagens Colombia.

Men i den kontinentala författningsdebatten är det inte Colombia utan Ecuador och Bolivia som står i centrum. Ecuadors konstituerande församling började arbeta i december och kunde i förra veckan presentera sina första paragrafförslag till en ny – som presidenten uttrycker det i tidningen El Universo – ”inkluderande grundlag”.

Varken Venezuela, Colombia eller Ecuador kan emellertid mäta sig med Bolivia i fråga om grundläggande institutionella förändringar. När Evo Morales kom till makten 2006 var hans första löfte o tillsätta en grundlagsstiftande församling i vilken landets majoritet – dvs urbefolkningen – för första gången i historien tydligt skulle närvara i både process och resultat.

Efter mer än ett år av politisk turbulens ligger ett förslag nu klart, o har redan sågats av landets högertidningar. Texten – vars största förtjänst, men kanske omöjliga ambition – försöker fånga det faktum som vicepresident Alvaro García Linera ofta uttryckt, senast i en intervju i argentinska Clarin. Alla de 17 konstitutioner som hittills reglerat det här landet, säger García Linera, har bara försökt kopiera det senaste konstitutionella modet i USA eller Europa: ”Men de kostymerna har varit sydda för andra, inte för oss. Vårt institutionella trauma är att vi alltid ljugit för oss själva; vi låtsades vara en enad republik, men var det inte. Vi låtsades vara moderna, men var det inte. Vi låtsades vara homogena, men var det inte. Sanningen är att vi är både indianer o vita o allt däremellan, både kommunitarister och individualister – o det är såna realiteter den nya grundlagen måste svara mot.”

Texten har blivit därefter, och sen den las fram – en folkomröstning genomförs den 4 maj – har flera tidningar hånat dess motsägelser och oklarheter, inte minst försöken o respektera olika sorters egendom o olika rättsskipande traditioner. Gäller lagen, undrar Juan Carlos Urenda Díaz i tidningen Pulso, för alla eller bara för vissa? Och vilka är i så fall dessa ”vissa”? Vilket är det gällande kriteriet för att skilja vissa från andra? Blod, ras – eller vad?

Han menar, inte helt sammanhängande, att texten – i sina kompenserande försök o ge vissa ”folk” – långtgående särbehandling är rasistisk. Om det nu är så, skriver han, som undersökningar visar – att 60 procent, dvs en klar majoritet av bolivianerna, identifierar sig som ursprungsfolk – varför är det då nödvändigt o sätta den grundläggande demokratiska principen om en människa en röst ur spel för att gynna den majoriteten?

Magnus Linton