Colombias bördiga jord är perfekt för att odla oljepalm som ger ekodiesel till världens törstiga bilflotta. Men oljepalmen odlas på jord som högermilisen stulit från fattiga bönder under inbördeskrigets folkfördrivningar. Magnus Linton har följt i palmoljans spår.

Under ett träd han hatar står Elias Lopez och gråter medan en fjäril fladdrar omkring i det som är kvar; några stockar, en betongklump, tre bitar plåt. Hans hus ligger som en hög vrakdelar i lerig grönska och bara ett stenkast bort pekar han ut positionerna för sånt som nyss var byn Andalucía: affären, skolan, kyrkan, dansbanan. Och de övriga femtio familjernas hem. Skolruinen har väggarna kvar men allt annat är dränkt i milslånga korridorer av det som snabbt blivit nytt ekonomiskt hopp för tredje världens regeringar, framför allt Colombias: oljepalm.

För tio år sedan producerades inga biobränslen i landet, men med den eskalerande klimatpaniken har enorma arealer röjts och redan 2020 hoppas ekonomiska strateger att palmolja ska vara en viktigare exportprodukt för Colombia än de mer emblematiska succéerna kaffe och kokain. Varje dag odlas nya palmkilometrar och de 188 000 hektar som fanns 2003 har redan passerat 300 000, 2001 blev Colombia Amerikas största palmoljeproducent och i dag är man redan fjärde störst i världen. Men att startskottet för biobränsleracet i Syd skulle sammanfalla med ett traumatiskt moment i landets historia hade få tänkt sig, och nu har Colombia – eller världen – fått ännu en humanitär skandal på halsen. Elias Lopez petar av svamp som satt sig på en rutten golvbalk och säger att det var 1996 ryktena om palmerna började gå.

— Sen kom halshuggarna.

~

Andalucías undergång är historien om en by som blivit offer för det fenomen världen hört mycket om men vars sofistikerade dynamik få lyckas förstå: paramilitarismen i Colombia. Av de väpnade konflikter som i dag pågår i världen är Colombias den äldsta och med 3,8 miljoner människor på flykt i eget land – bara Sudan har fler – har landet nu jordens andra största internflyktingpopulation. Medan fredsprocesser i andra latinamerikanska länder – Nicaragua, El Salvador, Guatemala – ledde till fredsavtal under 1990-talet gick utvecklingen i Colombia i motsatt riktning; kommunistiska gerillan Farc, i särklass störst, växte sig allt starkare och med kokainboomen tappade staten all kontroll över utvecklingen och konflikten skärptes. Den gängse förklaringen till explosionen av paramilitära grupper, en sorts högermiliser, lyder att landsbygdens eliter och all slags företagsamhet i Colombia på grund av statens frånvaro var tvungen att bygga sitt eget väpnade skydd mot gerillans attacker. Sedan blev skyddet stor business i sig, och staten – kontrollerad av få men mäktiga familjer – lät med ett informellt medgivande den privata gerillabekämpningen blomma då militärens och paramilitärens ärende var gemensamt; att avväpna det väpnade upproret.

Så lyder standardhistorien. Ingen gerilla, inga paragrupper. Men med utbredningen av palmoljeproduktionen har berättelsen om den colombianska paramilitarismen – åtminstone enligt bönderna här – fått en ny dimension. Andalucía var en av tusentals byar i Bajo Atrato, mer känt som ”the Darien Gap”, den attraktiva landremsa några tiotal mil söder om Panama-kanalen som knyter ihop Syd- och Nordamerika, en region som i alla globala styrelserum sagts ha ”great economic potential”. Området präglas av miljoner hektar av världens mest artrika regnskog, ett enormt utbud mineraler och inte minst en strategisk position av stort geopolitiskt intresse; Pan American Highway, tänkt att länka ihop kontinenternas vägnät, har ännu inte lyckats beveka den här djungelns krafter men drömmar lever vidare om ett framtida interkontinentalt bilflöde här. Om långtradarna lär dröja så planerna på fartygstrafik mer framskridna; i Colombia projekteras nu för fullt för att bygga en andra interoceanisk kanal, ett megaprojekt som skulle konkurrera med Panama-kanalen och potentiellt generera enorma summor pengar. Utveckling, med en regerings ord.

Men än så länge är det en mer jordnära kvalitet som skapar de hetaste tankarna kring regionen: mark. Blandingen av sol, regn, värme och bördig jord gör hela området till ett slags naturligt växthus. Multinationella bolag har i årtionden plockat dyra träslag ur djungeln, flera av världens största bananplantager ligger här och de oljepalmer som sattes i marken för sju år sedan är redan stora. I dag producerar Colombia dagligen 200 000 liter biodiesel, det bränsle palmoljan ger, och under 2008 beräknas produktionen öka med 17 procent. Var och varannan månad inviger presidenten ett nytt biobränsleraffinaderi, men vad som saknats i marknadens kalkyl – och som lär bli en hård rekyl – är palmbolagens allt mer avtäckta relation till paramilitära grupper. När EU just nu diskuterar förbud av import av palmolja står de negativa ekologiska konsekvenserna i fokus men i den kontrovers som råder om den colombianska palmoljan är det våld och mänskliga rättigheter som står i centrum – det vill säga palmernas roll i landets humanitära kris, en av världen största flyktingkatastrofer.

~

Med machete i hand går Luis Alberto Rentería från palm till palm och hugger huvudet av träden. Hans farfar mördades i blodbadet 1997 men resten av familjen lever och nu har de efter tio år som flyktingar återvänt för att försöka ta tillbaka vad de förlorat. Ägorna är helt begravda i palmodlingar, men på ett par hektar har de dödat ett hundratal träd och i stället odlat sånt som går att äta; yuca, banan, ris, majs.

— Mat, säger han. Att få ihop mat till barn, föräldrar, en själv. Allt här rör sig kring det. Inte bra mat, men mat.

Varje palm är värd tusentals dollar men bolagen vågar inget göra för i Colombias största tidningar är rubrikerna just nu feta om palmskandalen i Bajo Atrato, och mycket tyder på att de fördrivna kan få rätt. Det här är flyktinglägret Cetino och Rosa Mosqueda, mamma till åtta barn, står med höns och hundar runt benen och rör i en gryta medan hon fräser fram en fråga. Av denna jord, säger hon, levde 650 familjer innan massmördarna kom och röjde väg åt bolagen.

— Samtliga familjer, flera tusen personer, tvingades fly. Nu har palman givit jobb åt 400 personer. Är det utveckling?

Vid en första blick är Rosa, Luis Alberto och Elias bara tre av nu över tre miljoner civila colombianer som hamnat i kläm i det brutala kriget mellan gerillan och paramilitären. Bajo Atrato var i decennier kontrollerat av olika gerillor och till följd av statens frånvaro en plats där befolkningen – majoriteten afrocolombianer, ättlingar till frigivna slavar – tvingats in i ett närmast organiskt förhållande med framför allt Farc. Gerillan kontrollerade in- och utflödet av ”cosas”, vanligen vapen i en riktning och kokain i andra, men området var ingen stridszon utan en plats dit gerillan retirerade för att vila och fylla på förråd. Då var det, säger alla här, lugnt.

I mitten av 1990-talet inledde emellertid de allt starkare paramilitära grupperna med statens inofficiella medgivande en offensiv – Operation Genesis – för att rensa Colombias nordvästra hörn från gerillan. Det började 1996 och fortsatte sedan enligt den logik som skapat den colombianska flyktingkatastrofen; eftersom befolkningen i Bajo Atrato var ”smittad” av så många års liv med gerillan i trakten var den tvungen att bytas ut i sin helhet, området skulle tömmas. Liknande offensiver har både före och efter utförts i många delar av landet och det unika med Genesis var bara brutaliteten. Från by till by och hem till hem drog ökända paramilitärer fram och gjorde klart att valet stod mellan att dra eller dö. Bönderna tvingades under hot sälja sina marker till bråkdelar av marknadsvärdet och de som vägrade fick ett menande svar att begrunda: ”Okej, då säljer nog änkan billigare”.

Offensiven ackompanjerades av massakrer i många byar och under åren som följde flöt kroppsdelar runt i floderna som statuerande exempel för den som trilskades. Bajo Atrato tömdes, och bönderna flydde till större samhällen och byggde kåkstäder i dess utkanter. Så långt påminde allt om en generell process som allt mer präglar colombiansk landsbygd; så länge en väpnad grupp – gerillan, ett paramilitärt förband eller reguljär militär – kontrollerar ett område är livet någorlunda drägligt, men så fort en grupp börjar utmana en annan blir civilbefolkningen primärt mål och massakrerna börjar.

Det speciella med den här regionen var synen flyktingarna möttes av när några av dem gjorde trevande försök att återvända: palmer överallt. Andalucía och Cetino är bara två av alla byar som jämnats med marken, och inte bara befolkningen utan hela landskapet är utbytt; hundratals små jordbruk har begravts av en gigantisk monokultur, palmkronor med exakta mellanrum dominerar varje synfält, bevattningskanaler skär genom regionen, spikraka vägar har dragits fram där lastbilar och grävmaskiner kör omkring för att hantera palmfrukterna. Inte ens kyrkogården i Andalucía har skonats; trädens expanderande rötter har sprängt flera gravar och nu ligger små krucifix och skelettdelar som slängt skräp i skuggan av palmkronorna.

I dag är Farc i princip krossat i norra Colombia och i takt med att ny hegemoni råder – den paramilitära – har inte bara enskilda utan också organiserade grupper börjat återvända. Från egenhändigt hopkomna flyktingläger runt städerna har fördrivna kommit tillbaka och några har huggit ut små flyktingläger – zonas humanitarias – i palmlandskapet där de i dag bor i hopp om upprättelse. Men det är i den processen det paramilitära komplexet visat sina nya dimensioner: kontroll av territorium behöver inte längre betyda att patrullera områden med vapen utan kan också, mer sofistikerat, skötas med odling och försvar av en viss sorts näringar – stödda av staten.

~

Vad som med palmoljan som relief nu framträder är det paramilitära fenomenets kliv från militär till politisk och ekonomisk verksamhet. I mitten av 1990-talet hade så många paragrupper vuxit fram i olika delar av landet att det blev dags för konsolidering. Så kallade autodefensas, självförsvarsgrupper, slöt sig samman under ledning av storgodsägaren Carlos Castaño, en karismatisk högerman som börjat ge colombiansk gerillabekämpning en mer intellektuell ram.

En nationell paramilitär organisation, AUC, bildades och det var då ett första kliv togs från reaktion till proaktion. För Castaño och hans krigare blev fienden allt mindre de beväpnade rebellerna och allt mer civilbefolkningen. Farc kontrollerade under vissa delar av 1990-talet så mycket som 40 procent av landsbygden och med Castaños besatthet av att ”torka ut vattnet där fisken rör sig” förvandlades en stor majoritet av Colombias civilbefolkning till militära mål.

Detta krig – där vinsterna från knarkexport är båda sidors bränsle – spårade under 1990-talets sista år helt ur, bara mellan 1997 och 2000 fördubblades antalet väpnade män i paramilitära grupper, och sedan dess har siffrorna för Colombia blivit röda i världens alla rapporter om brott mot mänskliga rättigheter. När gevärspiporna flyttades från uniformerade gerillakrigare och i stället riktades mot fackföreningar, lokalpolitiker, folkrörelser men framför allt mot vanliga småbönder – vattnet – blev massakrer vardag och i dag finns knappt en colombian som inte har en son, vän, syster, granne eller far som blivit mördad. I Urabá, ett område mindre än Uppland i vilket Bajo Atrato är en del, mördades 1 200 personer bara 1996.

Länkarna mellan de illegala grupperna och narkotikaproduktion har länge varit kända – utvecklingskurvan för antal odlade hektar koka och antal aktiva paramilitära grupper är nästan identiska – men kopplingarna mellan de illegala arméerna och mer respektabel ekonomisk och politisk verksamhet har inte varit lika tydliga. Tills nu.

När regeringen 2002 – då över 30 000 colombianer hade mördats av paramilitära grupper – startade ett avmobiliseringsprogram sattes en snöboll i rullning som inte stannat än. Mot löfte om att lämna in vapen och att ”samarbeta med rättvisan” kan de organiserade yrkesmördarna, höga som låga, återgå till civila liv efter så korta fängelsestraff att både FN och hundratals människorättsorganisationer protesterade när politiken lanserades. Carlos Castaño lik hittades 2006, men hans kollega Salvatore Mancuso lever och har accepterat programmets villkor och kommer om åtta år att vara en fri man – även om han befinns skyldig till de över 7 000 mord han anklagas för. Liv, särskilt fattigas, har aldrig värderats högt i Colombia och den stora frågan är om den här processen innebär en bestående nedmontering av landets paramilitarism eller om den tvärtom kommer leda till ett slags ny injektion av det fenomen som födde den; straffriheten.

Oavsett svaret på den frågan är alla överens om att processen – i rätten berättar de avmobiliserade ledarna hårresande historier om vad de gjort – lett till att information kommit fram som annars inte hade sett dagens ljus, och det gäller även palmodlingarna. I takt med att det självpåtagna militära uppdraget – att driva gerillan ut ur attraktiva regioner – i mycket var slutfört inleddes på nollnolltalet en ny fas i den paramilitära dynamiken. I dag har Farc förlorat hela norra Colombia, och vapen är inte längre den effektivaste metoden att garantera att de aldrig kommer tillbaka. Runt millennieskiftet blev Colombia därtill utsatt för en veritabel invasion av enskilda utländska organisationer, så kallade NGO:s, med mänskliga rättigheter på agendan och sedan dess har det blivit svårt för alla parter att verkställa massakrer utan att världen reagerar. Fokus i det paramilitära komplexets tre pelare – militär, politik, ekonomi – försköts därför från det förra till de senare och den militära apparatens civilisering har på många sätt varit framgångsrik. För några år sedan förklarade Salvatore Mancuso att målet var att AUC via partipolitik skulle flytta in i kongressen och hävdade efter det senaste valet att hela 35 procent av landets demokratiskt valda toppolitiker redan var ”hans folk”.

Få tog det på allvar, men efter en tid av utpekanden och politiska skandaler stod det klart att det låg mycket i hans ord; redan har två ministrar tvingats på fall och 44 av kongressens medlemmar sitter nu i juridiskt klister för samröre med massmördare. Precis som det för 20 år sedan stod klart att många partier, fackföreningar och sociala projekt var frontorganisationer för gerillan visade sig nu stora delar av det demokratiskt valda etablissemanget vara ett slags sofistikerade representanter för AUC, en av USA och EU terroriststämplad organisation.

Men det är på det ekonomiska området palmoljan spelar roll i den paramilitära förnyelsen. Och fonden till den strid som nu förs bland palmerna i Bajo Atrato finns sannolikt att hämta i Carlos Castaños självbiografi från 2001, där han tackar sin intellektuelle mentor Hernán Hernández för några lärdomar: ”Det var han som fick mig att inse det grundläggande i detta krig: kontroll av territorium.”

~

Sucioflodens bruna vattenmassor skär fram i två produktiva landskap; till höger banan, till vänster palma. Båda i oändliga odlingar. Men på en halvö i områdets trassel av flodgrenar sitter fyra personer runt ett bord flankerat av skjul och nyfikna och diskuterar vems idé om produktivitet som ska gälla här, bolagens eller de boendes.

— Upprättelse, säger en kvinna och slår näven i bordet. Återlämnande.

Hon heter Maria Chaverra och bryter i glänsande klänning av mot männens skitiga t-tröjor när hon lägger ut texten om var fokus från och med nu måste ligga. Det här är Cetino, flyktinglägret, en av de humanitära zonerna, och diskussionen rör hur man snabbast ska få tillbaka mark man förlorat. I tio år har de som blev flyktingar sökt gehör för sin version; marken är deras, den tvingades av dem med våld, bolagen är paramilitära kulisser, och – inte minst – det enorma palmprojektet i Bajo Atrato är ett resultat av massiva subventioner från staten.

Det senare, statens roll, håller just nu på att växa till den här historiens största problem. När Colombia 1991 fick sin nya progressiva konstitution – en av världens modernaste – var minoriteters rätt till traditionellt bebodda landområden ett huvudnummer. Colombia hyllades världen över för att ha formulerat en genuint multietnisk stat och indianer och svarta fick, efter 180 års statlig rasism, äganderätten till viss väl definierad mark, bland annat den här.

I palmbolagens perspektiv är förloppet emellertid alls ingen skandal utan en konspiration ledd av Farc i samarbete med utländska NGO:s och med lokalbefolkningen som slutligt offer. Marken, menar Carlos Rodriguez, vd för ett av bolagen, har odlats efter samtycke med de boende i syfte att utveckla ett efterblivet hörn av landet: ”Vårt enda intresse”, förklarade han nyligen i tidningen El Espectador, ”har varit att göra området till en tillväxtregion, och vårt redskap har varit odling av palmolja för att producera biodiesel, ett på marknaden allt mer efterfrågat bilbränsle.”

Det är ett perspektiv regeringen länge stått bakom, men problemet är att allt färre fakta stödjer det. I januari 2008 offentliggjordes riksåklagarens utredning om odlingarna i Bajo Atrato och det är läsning som ger bönderna rätt och i mycket handlar om triangelmakten stat, företag och paramilitära grupper. Markens ägare, hävdar åklagarna, är de minoriteter som bebodde den före den paramilitära attacken och palmbolagen har inte bara olagligen invaderat de områden som övergavs i och med flyktingkatastrofen, utan de har också uppmanats därtill – av staten: när massakerna verkställts och folkfördrivningen var ett faktum gavs bolagen statliga krediter på 6 miljoner dollar för att utveckla näringen och därefter har militär och polis tjänstvilligt agerat vaktbolag åt den olagliga verksamheten.

~

Maria Chaverra håller en fisk i ena handen och skriver på ett dokument med andra. Hon är snart 80 år – ”dubbel sjua”, med egna ord – och har levt i Bajo Atrato i 50. Hennes hem är i dag begravt av palmer och som fysiskt övergrepp liknar det, säger hon, att ha sin tomt full av beväpnade män – permanent.

Liknelsen är medveten och med den vill hon ge sin bild – böndernas – av det paramilitära fenomenets utveckling. Grovt sett finns i dag tre idéer om vad som hänt med de grupper som under 90- och 00-talen satte skräck i stora delar av Colombia: regeringens, böndernas och akademikernas. Enligt regeringen är paramilitarismen historia; avmobiliseringsprocessen har varit extremt lyckad, tusentals vapen har lämnats in, de stora ledarna sitter i fängelse och vad som återstår nu är bara att också ha ihjäl Farc. De enorma subventionerna till odlingen av oljepalmer är ett led i utvecklingen av landet, en politiskt okontroversiell möjlighet som skulle kunna spela samma ekonomiskt revolutionära roll i Colombia som etanolet i Brasilien. Och, helt följdriktigt, om riksåklagarens utredning har regeringen varit tyst. Än så länge.

För bönderna i Bajo Atrato är bilden diametralt motsatt och palman är deras bevis; flera paramilitära grupper har på ytan avmobiliserats, men eftersom ägarkoncentrationen på den colombianska landsbygden ökat i stället för minskat de senaste åren har efterfrågan på väpnat försvar av de nya egendomarna gjort att nya grupper hela tiden bildas. De heter inte längre AUC och männen bär inte lika ofta uniform, men lever kvar med handeldvapen överallt där Carlos Castaño och andra strateger ”planterat” dem, särskilt i anslutning till statligt initierade megaprojekt. Den historiska dynamiken mellan militär, paramilitär och polis är i stort sett samma som tidigare – samarbete – och att försök att organisera fattiga inte lika ofta straffas med gerillastämpel och död beror uteslutande på den internationella närvaron, det vill säga NGO:ernas ankomst.

Forskarnas perspektiv – framfört av bland andra Mauricio Romero, författare till flera böcker om det den colombianska paramilitarismen – är mer ekonomiskt, men inte mindre dramatiskt; regeringen har rätt i att allt inte är som förr, men fel i att saken är löst. Vad palmskandalen visat är det paramilitära komplexets förskjutning från militär till ekonomisk maktutövning där ett historiskt mål är konstant; att med alla medel – oftast olagliga – inte bara hindra gerillan att slå rot utan även eliminera varje frö till demokratiska reformprojekt. Arbetarna på odlingarna är ofta unga avmobiliserade paramilitärer, boende direkt på plantagerna, formade i auktoritär struktur och aktivt rekryterade från områden under lång paramilitär kontroll. Det vill säga vaccinerade mot fackligt tänkande. När Carlos Castaño i sin självbiografi förklarar hur hans krigare drivit iväg gerillan från bananregionen Urabá, en näring med stark facklig tradition, är det heller inte militära segrar han är mest stolt över, utan politiska: ”Nu råder harmoni mellan fack och företagsledningar i Urabá. De anställda jobbar för att rädda bolagen, inte för att ruinera dem som på tiden då gerillan fanns i området. Visst kostade det blod, men det var det värt.”

Den akademiska tanken är att blodet blivit onödigt sedan makten hittat nya vägar, en idé som stöds av det uttalande Carlos bror Vicente Castaño, också dokumenterad massmördare, gjorde 2005 i tidningen Semana: ”I Urabá driver vi palmodlingar. Jag har själv tagit dit de företagare som investerat i dessa projekt.”

Maria Chaverra avslutar fisken och sveper ett glas regnvatten. Framtiden, säger hon, är den tid som kommer och som firmatecknare för humanitära zonen upprepar hon: ”återlämnande”. Bland skjulen drar lägrets barn omkring med svällda magar och efter en blick över landskapet är det svårt att se hur det ska gå till; palmerna är snart tio år gamla och även om de inte blivit mer än några meter höga är de stammarna metertjocka och det handlar inte om några få hektar utan tusentals. Miljoner träd. Att gräva upp vart och ett vore ett ekonomiskt projekt större än Öresundsbron, men med tanke på den rättsliga utvecklingen är det ändå svårt att se en annan lösning. Fast vem skulle ta det ansvaret? Staten?
Maria skrattar till. Staten räknar ingen med här.

— Gud, säger hon. Han måste hjälpa oss.