Det bästa som hänt Colombia på länge

Decenniets största fest pågår nu i Colombia sen militären i en lyckad operation fritagit 15 kidnappade – däribland ex-presidentkandidaten Ingrid Betancourt – och därmed närmat sig ett slut på världens äldsta pågående krig, det colombianska.

Nyheten är den bästa som kommit från Colombia på länge – Betancourt och de andra har suttit fängslade under helvetiska förhållanden i mellan sex och åtta år – och det faktum att fångarna återfått sin frihet, livet, är fantastiskt. För de kidnappades familjer, för Colombia, för världen. Eller som Betancourts son uttryckte det för bara en timme sen: ”Det här är det bästa ögonblicket i mitt liv”. Helt sant, inte bara för honom. Men bortom det mänskliga: vad betyder den – politiskt?

Så skimrande som allt kanske förefaller denna festdag är det inte. Rötterna till det colombianska kriget – de feodala orättvisorna och den lukrativa kokainproduktionen – är allt annat än eliminerade, men händelsen innebär två mycket viktiga saker; a) den colombianska högerregeringen, George Bushs enda allierade i det annars helt röda Sydamerika, glider snabbt ur sin värsta korruptionskris någonsin och regeringen Uribe, redan med ett stöd på nära 80 procent, kommer efter denna succéaktion att vara kontinentens i särklass mäktigaste regim, inte bara militärt utan också politiskt. b) Farc, gerillan som i 50 år fört krig mot den colombianska staten – i början som en rebellrörelse med goda skäl för sitt uppror, i dag som en kommunistisk militärmaskin driven av kokainpengar och utan folkligt stöd – går in i sina kanske sista dödsryckningar. Det första är illa, det andra toppen.

I mars sköts Farcs andreman ihjäl av Colombias USA-stödda militär, därefter dödades ytterligare en av ledarskiktets män, sedan deserterade en annan och i slutet av maj avled gerillans legendariske överhuvud och moraliska ryggrad, Manuel Marulanda. Det är en räcka händelser som under våren skakat Farc i grunden och när man nu förlorat sina politiska trumfkort, framför allt Ingrid Betancourt, är sannolikheten mycket stor att hela det leninistiska bygget imploderar av inre strider, massdeserteringar och på grund av att staten helt enkelt visat sig betydligt listigare än den svårt efterblivna gerillan.

Alltihop spelar colombiansk höger i händerna på ett sätt som kan bli skrämmande. Farc har under lång tid varit Vita husets och den colombianska högerns bästa ursäkt för att göra vad som helst i landet. Under förevändning om ”krig mot terrorism” och ”krig mot narkotika” har lojala Colombia bokstavligen fyllts till bredden med vapen, högteknologisk krigsmateriel och specialtränade insatsstyrkor. 2004 låg landet, enligt brasilianska tidningen Military Power Review, långt efter Brasilien, Argentina, Peru och Chile i militär styrka, men det är ett förhållande som drastiskt förändrats sen USA:s kongress fattat beslut om  nu totalt 5 miljarder dollar i militärt stöd till Colombia. I år passerar landet Brasilien som vapenmakt, ett land som till ytan är sju gånger större och har fyra gånger så stor befolkning, och USA:s enda riktigt säkra allierade intar därmed platsen som Sydamerikas mäktigaste militärnation 2008. I dag är Colombia i vapen räknat starkare än sina två röda grannar tillsammans och i antal trupper är överläget jämfört med Venezuela nu 6:1, och med Ecuador 11:1. Till detta ska läggas att president Uribe de senaste åren samlat makt – medial, ekonomisk, politisk, konstitutionell – i sin hand på ett sätt som får Hugo Chávez att blekna och hur denna makalösa styrka kommer användas de kommande åren vet ingen. Klart är bara att det uribistiska projektet – en sorts högerspegling av det chavistiska – framstår som allt mer ostoppbart. En utveckling som kan sluta som för Fujimori.

Med en rejäl skopa tur kan emellertid den riktigt stora vinnaren efter onsdagens världsnyhet bli demokratin i allmänhet och colombiansk vänster i synnerhet. Betancourt var en liberal och progressiv politiker i fråga om mänskliga och sociala rättigheter – Colombias centrala problem – innan hon kidnappades och i takt med Farcs degenerering har ett demokratiskt vänsterparti, Polo Democratico, vuxit sig starkt och är i dag enda egentliga motvikt mot den värdekonservativa och marknadsliberala //uribismen//. PD, ett frihetligt sosseparti, har dock ett stort problem: ingen riktigt ung, tung och folkkär presidentkandidat till valet 2010. Ingrid Betancourts presidentambitioner är väl kända, liksom hennes kritik av den colombianska högerns vilande på narkotikaaffärer, storgodspatriarker och systematiska mördande av oliktänkande. Att hon, om hon hinner återhämta sig, kommer  ställa upp som kandidat 2010 är mycket mer än troligt. Att hon gör det för PD inte lika sannolikt. Men chans finns. Och det är i så fall ett team som skulle kunna göra upp med Uribes allt maktfullkomligare projekt. Det enda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s