Den som några år levt utanför Sverige möts vid dagens hembesök av en nygammal scen: kokain, kokain, kokain. Om Johannes Brost blev symbol för åttiotalets snöskottare står hans arvtagare nu i kö och det räcker att ställa sig i en toalett på vilken som helst krog för att fatta att landet i dag – efter 30 år av så kallat krig mot narkotika – är täckt av jordens attraktivaste drog. Pulvret är billigare, bättre – och överallt.

Så var inte tänkt. Och i andra änden av alla illegala kanaler som slutar i Stockholm, Los Angeles, Riga – eller, för den delen, Borlänge – finns nu ett svårt sargat samhälle, Colombia, som börjar bli rätt säkert på att det mesta är galet med det av Vita huset dirigerade war on drugs. När USA år 2000 ekonomiskt och militärt växlade upp i kampen mot produktionen (i Anderna), inte konsumtionen (i USA och EU), slog det officiella målet fast att antalet odlade hektar i Colombia under de kommande sex åren skulle halveras. Sen dess har 758 000 hektar flygbesprutats – kemikaliebombats, med böndernas formulering – och över 4 miljarder dollar plöjts ner i stöd till colombiansk militär, världskänd för brott mot mänskliga rättigheter, i syfte att bekämpa kokaproduktion. Resultat: inget alls. Eller rättare: inget alls, om saken gällde produktion och konsumtion. International Crisis Group, ett forskningsinstitut baserat i Bryssel, kom nyss ut med rapporten Latin American Drugs: Losing the Fight, en inventering av fiaskot, i vilken man slår fast att konsumtionen är stabil i USA, ökar i Europa, ökar drastiskt i Argentina, Brasilien och Chile – samt att produktionen ligger på samma nivå i dag som för åtta år sen trots att 600 000 hektar förstördes i Anderna bara mellan 2004 och 2006. Den så kallade ballongeffekten – klämmer man åt här odlas mer där – är extremt väl dokumenterad och i en för politiken förödande ny rapport från WOLA, Washington Office on Latin America, konstateras att för eliminering av en hektar koka krävs flygbesprutning av 27 – med förödande konsekvenser för ekosystem, småbönder och deras barn. Eller som Federman Tenorio, ordförande i en afrocolombiansk organisation, sa vid rapportens lansering: ”Barnen badar inte längre i våra floder, de har lärt sig att en flod är inget man kan använda.”

Även i övrigt finns massor av dramatiska resultat, eller konsekvenser, av den militärt orienterade politiken – under förevändning om ”krig mot narkotika” har Colombia fyllts till bredden med amerikanska vapen, högteknologisk krigsmateriel och avancerade antigerilla-förband – som nu river upp en diskussion i hela Amerika om vad den här cirkusen egentligen handlar om. I Sverige, på sorglig efterkälke i internationell drogdebatt, lär den bara eka denna gång men i USA:s kongress – och i Obamas kampanj – börjar förnuft komma ikapp religion och fakta avslöja kamouflerad stormaktspolitik.

När John McCain denna vecka besöker Colombia är det en närmast desperat handuträckning till landets elit. Formellt är besöket en utfästelse om fortsatt linje i drogkriget – i händelse av valseger – men alla nyktra har sen länge fattat att det här inte handlar om knark utan om kontroll. Parallellt med att George Bush under nollnolltalet skrivit ut miljard efter miljard till colombiansk militär har hela Sydamerika, utom Colombia, blivit rött. Panamakanalen har förlorats, Guantanamos stängning är ett växande globalt krav och nyligen meddelade Ecuadors revolutionäre president att Manta, USA:s militärbas i landet, ska stängas. Högerstyrda Colombia är i dag Vita husets enda allierade i regionen och ”the war on drugs” dess effektivaste retoriska figur; oavsett om strategin hjälper eller stjälper i fråga om drogbekämpning fungerar den som motiv för det centrala – militär närvaro. För colombiansk elit som nu ser sig trängd mellan ett rött Venezuela, ett rött Ecuador och en inhemsk vänster, civil eller väpnad, har ”den lille negern” – som Obama kallas av Bogotás överklass – vuxit till en mardröm. Delvis på grund av hudfärg, rasismen är brutalare i Syd- än i Nordamerika, men framför allt för att han lovat överväga konsekvenserna av drogkriget och därefter agera rationellt, inte religiöst.

Just det rationella – pragmatism – är vad som står i fokus i den debatt, och sannolikt politik, som nu växer fram i kölvattnet av det globala misslyckandet. I april började en kommission ledd av tre tidigare latinamerikanska presidenter – Henrique Cardoso (Brasilien), Ernesto Zedillo (Mexiko) och César Gaviria (Colombia) – arbetet med att utvärdera politikens resultat i syfte att komma upp med förslag på ”effektivare” mer ”realistiska” åtgärder mindre ensidigt fixerade vid kriminalisering. Kommissionens namn, ”Droger och demokrati”, är passande för en utredning som startar vid katastrofens rand; den underjordiska myllan genererar enorma inkomster som fyller kistorna hos alla gangstergrupper som fräter sönder varje förutsättning att få en demokrati att fungera. Brasiliens kåkstäder, där majoriteten av urban befolkning nu bor, styrs inte längre av politiker utan av maffia som erbjuder ungdomar korta men fantastiska karriärer. En fjärdedel av Colombias kongress sitter i dag i fängelse eller i brottsutredning efter att ha korrumperats av knarkpengar. Mexiko huggs just nu upp av nya drogsyndikat och genomlever en våldsvåg som minner om colombianskt 90-tal då poliser, redaktörer, åklagare och progressiva politiker hades ihjäl på löpande band av yrkesmördande barn som lärt sig att en 20-dollarsedel förtjänar större respekt än ett liv.

I Mexiko och Colombia, värst drabbade, har intellektuella tungviktare som Carlos Fuentes och Gabriel García Márquez länge protesterat men från Washington och colombianska regeringen, lycklig över militärt stöd att fritt använda, har svaret alltid varit detsamma och helt oberoende av fakta: ”Om vi inte gjort vad vi gjort hade det sett ännu värre ut.”

Det är emellertid en tro vars bekännare nu sinar. Mellan skål och vägg – politikerträffar, ambassadbjudningar, akademikerseminarier – är det i Latinamerika numera svårt att hitta folk som tror på den inslagna vägen. Eller som Adrianus Koetsenruijter, EU:s ambassadör i Colombia, under ett informellt ögonblick i maj 2007 uttryckte saken mellan suckar om att ”flygbesprutningarna varit helt meningslösa”, några veckor innan han lämnade sitt uppdrag: ”Jag känner i dag inte en enda person på hög nivå som inte är för en legalisering. Men det är politiskt omöjligt.”

Vad som är politiskt möjligt är dock under ständig omprövning och förr eller senare – tycks efter de nya rapporterna ofrånkomligt – kommer barnet stå där och ropa att kejsaren är naken. Tidningen El Tiempo, Colombias Dagens Nyheter, har länge krävt ett slut på den politik som ”bara ger bränsle åt vår väpnade konflikt”; Farc-gerillan och dess rivaler, de paramilitära grupperna, lever helt av kokainhandel och i dag är 3,8 miljoner människor på flykt i sitt eget land, en humanitär katastrof överträffad bara av Sudan. Det är, skriver El Tiempo, en vidrig cynism att den stat som har världens största drogproblem, USA, insisterar på en politik som totalt har misslyckats och nu spelar både blind och döv inför de våldsamma eländen som rapporteras från de fattiga producentländerna.

Slutet på kokainets otäcka saga återstår att skriva, men i Latinamerika hörs en snabbt växande kör av intellektuella – i den nytillsatta kommissionen sitter både Mario Vargas Llosa och Paulo Coelho – vars krav på perspektivskifte från produktion till konsumtion nyss formulerades i El Tiempos huvudledare (25/5), som en bön till FN och världen från miljardindustrins brutala botten: ”En ny global narkotikapolitik måste fokusera folkhälsa, hitta en mellanväg mellan de förenklade polerna förbud och legalisering, erkänna vissa preparats relativa ofarlighet, göra skadelindring i stället för nolltolerans till ledstjärna samt bygga seriösa förebyggande kampanjer riktade mot ungdomar. Kort sagt: inse att en drogfri värld aldrig kan skapas, och att ren repression bara gör affären mer lukrativ.”

Magnus Linton