I mitten av nollnolltalet – innan klimatpaniken bröt ut på allvar – låg ett annat svart moln och skuggade globens framtid; den urbana fattigdomen. For the first time in human history, som det dramatiskt hette på sociologernas bokomslag, lever en majoritet av jordens befolkning i städer – och den eskalerande urbaniseringen svaras inte längre upp av tillväxt, utan misär. Lagos, hjärta i folkrika Nigeria, blev ett av många exempel: trots stadens ekonomiska kris växte befolkningen under 1980-talet mer än dubbelt så snabbt som i resten av landet, och den plats som på 1950-talet befolkades av 300 000 människor är i dag ett fattigdomskoncentrat på 10 miljoner. Mer än hälften av alla barn som utgör tredje världens nästa befolkningsexplosion kommer bo i urbana miljöer och sakna kontakt med myndigheter – leva informella liv – och i sina desperata överlevnadsförsök sugas upp av vad fåtalet med pengar vill ha; prostitution, knarkhandel, sophantering, hemservice. Att, skrev dystopiske marxisten Mike Davis, jorden år 2035 kommer ha 2 miljarder sluminvånare är ett ”monstruöst, närmast ofattbart, faktum.”

Debatten hade sina poler, och Davis attackerades av utopiske liberalen Hernando de Soto som menade att de svällande kåkstäderna inte var ett problem utan en möjlighet; om de urbant fattiga bara fick äganderätter på sina skjul – formaliserades – skulle de snart förvandlas från exkluderat trasproletariat till ny urban entreprenörsklass, och när kapitalet segrat överallt, inte bara i väst, kommer mänskligheten kunna överskrida världens alla gränser och ”glidflyga in i framtiden.”

Medan bråket pågick om huruvida kapitalets djupare penetrering av allt leder till undergång eller frälsning satt andra forskare och förde mindre bibliska noteringar om vad som egentligen händer i dagens spänningar mellan urbant/ruralt, Nord/Syd och formellt/informellt. Och denna höst tycks ett decennium av akademiska funderingar om Syds kåkstäder och Nords underjord smittat en rad utåtriktade verksamheter; på lördag börjar internationella konferensen Informal Cities i Stockholm, 6 oktober hålls FN:s World Habitat Day på samma tema, Ken Loachs nya film exponerar informaliseringen av arbetskraften och det är knappast en slump att globala modejätten American Apparels senaste reklamkampanj skriker ”Legalize LA”, ett krav på legalisering av Los Angeles en miljon papperslösa. Det är lite sent vaknat, men samtidigt ett tecken på att en sociologisk och filosofisk insikt nu håller på att nå en bredare publik; dagens övergripande samhällsförändringar – institutionella förskjutningar – blir som tydligast i den informella politiska sfären, och megastaden är den plats där dessa nyordningar koncentreras.

Parallellt med de apokalyptiska spaningar som gjorts – många befogade, särskilt de om accelererande spridning av smittor, maffia och föroreningar – har en progressivt hedonistisk blick på urbaniseringens fram- och baksidor vunnit gehör. En oorganiserad arbetarman på drift utan papper representerar givetvis en enorm maktlöshet jämfört med en fast anställd med fack i ryggen – men på vilket sätt gäller det för tredje världens allt mer migrerande kvinnor, etniska minoriteter, sexuella avvikare och nationella desertörer? Att megastadens befriande anonymitet – oavsett om den erbjuds i den rika eller fattiga världen – genom all historia varit den enda plats som räddat ofrivilligt gravida flickor, sexuella och etniska normbrytare eller de miljarder kvinnor som vägrat ställa in sig i religiösa och patriarkala led är ingen nyhet. Ej heller att metropolernas expansion lett till att alla mer konkreta utvecklingsindikatorer som lägger grunden för kvinnors frigörelse förbättrats dramatiskt: läskunnighet, förvärvsfrekvens och giftasålder har stigit snabbt medan barnafödande sjunkit och tillgång till reproduktiv hälsa visat sig stå i proportion till grad av urbanisering. All rörelse, konstaterar Anthony D’Andrea i nya urbanteoretiska antologin Deciphering the Global, fräter sönder konventionella identiteter – men öppnar ”reflexiva och nihilistiska möjligheter.”

Ändå lär nollnolltalets vidlyftiga teorier om de laglösa massornas revolutionära energi inte stå i centrum när konferenser om informalitet nu börjar avlösa varandra, utan sluminvånarna själva och mer jordnära tänkare som sociologen Saskia Sassen. I sitt opus Territorium, Makt, Rättigheter driver hon tesen att dagens megametropoler med sina miljontals existenser utan myndighetskontakt spelar en avgörande roll i det ökande avståndet mellan medborgare och nationalstat – dagens kanske viktigaste strukturomvandling. Såväl medborgarskapet som nationalstaten, menar hon, har mödosamt byggts upp till formella institutioner och historiskt utvecklats som en nationell helhet, trots att dess beståndsdelar ofta varit ganska disparata.

Ansträngningarna att skapa en enhetlig ordning som sammanför delarna sätts i dag under hård press, dels formellt via fenomen som dubbla medborgarskap och erkännande av ett globalt människorättsystem, dels informellt genom att papperslösa invandrare på vissa håll ges ”rätt” att äga bostad, ta körkort eller – som i USA – organisera sig fackligt. Detta tilltagande krypskytte från periferi mot centrum – vad Arjun Appadurai kallar ”cellulär demokratisering i arbete” – gör att de två tidigare så fint hopfogade bitarna hamnar allt längre från varandra, och eroderingen av de nationalstatscentrerade hierarkierna har enligt Sassen medfört en explosion av ”ickeinstitutionaliserade eller bara delvis institutionaliserade politiska dynamiker och aktörer.”

Viktigast av dessa dynamiker är förstås migration. Från land till stad, från fattig stat till rik stat. Ibland reglerad men oftast inte. När USA:s ekonomi nu krisar blir känningarna inte som värst i Arizona eller Illinois – utan i El Salvador. Över en miljon salvadoraner – totalt finns sju – lever i dag i USA och tillsammans skickar de varje år hem pengar som utgör 20 procent av landets BNP, om de har jobb.

Men även ur andra perspektiv exemplifierar historien om El Salvador och USA det kaos Sassens informella politiska aktörer orsakat i institutionerna medborgarskap och nationalstat. Under inbördeskriget 1981-1992 exkluderades salvadoranska medborgare från El Salvador genom politiskt våld, de berövades möjligheter att åtnjuta sina medborgerliga rättigheter och tvingades fly. Väl i USA skickade de pengar hem som blev allt viktigare för landets ekonomi, och när kriget var slut började El Salvadors regering ihop med människorättsorganisationer i USA stödja utvandrarnas kamp för uppehållstillstånd i det land där deras underjordiska liv permanentats. På detta och andra sätt, menar Sassen, skapas en mängd ömsesidiga beroenden som ger invandraren möjlighet att resa anspråk på såväl mottagarlandet som ursprungslandet, trots att hon saknar papper och bryter mot lagen. Hon är ickemedborgare, fast erkänd.

Med en annan blick på informaliteten syns den ickeerkända medborgaren, hon som teoretiskt har fullt medborgarskap men ändå inte erkänns. I Bolivia, på väg att sprängas av sprickan mellan stat och medborgare, är inget sig likt sedan urbaniseringen gjorde politiskt subjekt av de icke erkända. Formellt fick indianerna, en majoritet av folket, rösträtt 1952 men så länge de bodde i glesbygd kunde den statliga rasismen – administrerad av vit elit – lugnt fortsätta att erkänna dem som arbetskraft men förneka dem som rättsubjekt; hundratusentals människor var inte ens folkbokförda. Först när 1980-talets strukturanpassningsprogram drev ursprungsfolk från jordbruk till kåkstäder slogs ett politiskt ackord – med hjälp av det globala genomslaget för mänskliga rättigheter – an bland den urbana massan. Och på nollnolltalet fick medborgarskapet liv, de ickeerkända blev erkända. Då blev det revolution.

Teorier om de muterande miljardernas ökade tryck på alla slags strukturer är inget nytt, men kopplade till den historiska skräcken för storstadens omstörtande krafter fungerar de som intressanta avstamp för tankar om möjliga och omöjliga framtider. I engelska utgåvan av Felix Guattaris och Suely Rolniks Molecular revolution in Brazil – en kultbok som kom på portugisiska 1986 men som nu 2008, vilket är ett tecken, blir tillgänglig för en global publik – hävdar Rolnik i ett nytt förord att Brasilien är en plats som mer än andra påverkats av den radikala filosofiska traditionen från Deleuze, Guattari och Foucault. Det låter sökt, men sedan skoputsarpojken och socialisten Luiz Inácio Lula da Silva blev president 2002 har landets informella sektor – i dag hälften av befolkningen – legat i fokus och Brasiliens olika program mot fattigdom har på ett egenartat sätt fotats på postmoderna idéer om kopiering, mutation och delning. Exemplen är många men mest framträdande i fråga om hälsa och utbildning. Brasilianarna är ett av världens sexuellt mest aktiva folk, och när hiv-siffrorna sköt i höjden byggdes en politik som blivit världsberömd för sin framgång; offentlig piratkopiering av hiv-medicin. Regeringen fann läkemedelsjättarnas priser absurt höga, nonchalerade patenten och började en storskalig produktion av billiga kopior – samt, som världens första låginkomstland, erbjuda gratis hiv-behandling efter behov.

En liknande attityd blev aktuell när det stod klart att kunskap nu i hög grad förmedlas via internet, och regeringen insåg att megakåkstäderna inte bara höll på att kopplas av från den reguljära ekonomin utan också från världens fria informationsflöde – om inget gjordes. En it-politik byggd på fri mjukvara utvecklades och efter att hela förvaltningen – sjukhus, armén, universitet – uppmanats gå över till Linux, operativsystemet med öppen källkod, har tusentals webbstationer med fri programvara sjösatts i fattiga områden i avsikt att teknik och kunskap nu ska delas, kopieras, mutera och till slut svälla i den sociala hierarkins botten.

Solskenshistorierna från världens informella sfär är emellertid få jämfört med de helveten – orkandrabbade slumområden, ruttnande flyktingcontainrar, expanderande drogsyndikat – som är mer representativa rapporter från dagens globala underklass. Men, menar Arjun Appadurai i Vredens geografi, berättelser om den europeiska arbetarrörelsens första steg för hundra år sedan handlar inte om dem som dog utan om de disparata grupper som mot alla odds fann varandra och lyckades gjuta en smula makt bland maktlösa. Hans nya studieobjekt heter Slumdwellers International, SDI, en global intresseorganisation för kåkstadsboende i Asien och Afrika med verksamhet i nu över 20 länder. Är, undrar han, detta transurbana nätverk en del av en ny global arbetarrörelse?

Sannolikt. Eller, lägger han till: måste vara. Senaste trettio årens maktförskjutning från arbete till kapital är ett faktum, och koncentrationen av fattiga och rika till ett krympande antal växande noder är ur ett europeiskt välfärdsperspektiv inget lovande organisatoriskt utgångsläge. Ändå är det där – i Syds megastäder – något stort kommer ske. När Saskia Sassen, öppningstalare på konferensen Informal Cities, diskuterar ”medborgarskap i den globala staden” bygger det på invandring som konstituerande globaliseringsprocess och att metropolerna är dagens viktigaste platser för motsättningar: ”Den reservoar för samhällsliv och maktutövning som det nationella förut bildade har brustit., vilket skapar möjligheter för en politisk geografi som kopplar samman olika subnationella rum. Storstäderna står främst i denna nya geografi. En fråga som då uppstår är om man kan peka på nya politiska former i städerna, och hur dessa i så fall skulle kunna se ut.”

Så lyder frågan. Dess svar är i dag under allt febrilare utarbetning av sociologer, filosofer och ekonomer men kan ytterst förstås bara ges av – verkligheten.

Magnus Linton

Litteratur:

Arjun Appadurai
Vredens geografi – rädslan för de fåtaliga
Tankekraft Förlag

Felix Guattari och Suely Rolnik
Molecular revolution in Brazil
Semiotext(e)

Saskia Sassen
Territorium, makt, rättigheter
Atlas

Saskia Sassen (red)
Deciphering the Global
Routledge

Victor Valle och Rodolfo Torres
Latinometropolis
Minnesota University Press