Söndagens regionalval i Venezuela blev en skön seger för demokratin. Oppositionen tar över styret i några av de största delstaterna och i huvudstaden, men i ett nationellt perspektiv segrar Chávez brett. Valdeltagandet landade på historiskt höga 65 procent och valobservatörerna var nöjda. Som presidenten korrekt uttryckte det i natt: "Vem kan nu hävda att det råder diktatur i Venezuela?"

Det här är andra gången på ett år som den obalans som rått i Venezuela – för mycket makt har samlats i presidentens händer – korrigeras av folket. Förra året sade en folkomröstning klokt nej till att göra det möjligt för presidenten att sitta på livstid, och dessa två val är bara några i en rad som fenomen som gör det möjligt att åter hoppas på chavismens chanser att utvecklas till en pluralistisk och demokratisk kraft istället för en monolitisk och auktoritär.

Viktigast för landets tillnyktring är inte de två senaste inhemska valen, utan det i USA. Obamas seger kommer tvinga Chávez att återvända hem efter sin nu tio år gamla roll som världens bästa Bush-hatare. Venezuelas revolution har levt på det globala föraktet för Vita huset på ett sätt som gjort det möjligt för Chávez att med förödande konsekvenser försumma inrikespolitiken.

Korruption, inflation och brottslighet har galopperat fritt medan presidenten kunnat peka på Bush och säga att allt är hans fel. Det går inte längre. Senaste årets prisökningar ligger på 36 procent och har eliminerat värdet av regeringens sociala program. Landets mordfrekvens ligger nu på 48 per 100 000 invånare, en av världens högsta. De flesta venezolaner anger säkerhet som viktigaste politiska fråga, och det är uppenbart att regeringspartiet förlorade makten i Caracas på detta misslyckande.

Vad gäller korruption och klientelism har problemen varit så grova att flera länder och bolag som försökt göra affärer i Venezuela vänt i dörren. Enligt färska FN-siffror, refererade 28/10 av BBC, låg de totala utländska investeringarna i Latinamerika 2007 på 126 miljarder dollar, varav bara 600 miljoner satsades i Venezuela. Att jämföra med 15 miljarder i Chile eller 8 miljarder i Colombia.

Till detta kommer de fallande oljepriserna – mer än 50 procent av regeringens utgifter hämtas från oljeintäkter – som gått från 147 dollar/fat i juli 2007 till nyss noterade 60 dollar/fat. Chávez har, till skillnad från tidigare regeringar, fört en klok keynesiansk politik och sparat för satsningar även i kris, men en vacker dag är kistan tömd och då gäller det att ha en mer diversifierad ekonomi. Samt att inte vara isolerad från omvärlden.

Att Chávez projekt att göra en social välfärdsnation av oljestaten Venezuela får fortsatt brett stöd är bra, liksom att regeringens auktoritära överspel möter allt mer demokratiskt motstånd. Inget är viktigare för Venezuelas misshandlade fattiga än en uppgörelse med ovanstående problem, plus en avpolitisering av landets institutioner. Slarvar revolutionen på de punkterna – vilket den hittills gjort å det grövsta – ställs dörren på vid gavel för den gamla oligarkins comback. Vilket vore katastrof.

Hugo Chávez har spelat en nyckelroll i de två viktigaste demokratiska landvinningarna i Latinamerika det senaste decenniet; a) en snabb frigörelse från kontinentens ekonomiska och politiska beroende av USA, och b) en inkludering av de fattiga miljonerna i det politiska systemet. Ett tredje storverk vore om han lyckades få revolutionen att utvecklas utan honom själv, det vill säga befria den från populism och personkult. På den senare punkten har det mest gått bakåt. Men det ser, trots allt, bättre ut i dag än igår.