Nyårsnatten 1959 hade skådespelaren George Raft krupit ner i sidenlakan på hotell Capri i Havanna för ett köpt ligg med nyligen korade Miss Kuba – när allt avbröts av kanonsalvor. ”Mr Raft”, meddelade receptionisten, ”revolutionen har kommit. Fidels styrkor har tagit över allting. Batista har lämnat landet!”

Kort efter attackerades maffians alla kasinon i staden; Sans Souci sattes i brand, Deauvilles fasader slogs sönder, klassiska Hotel Sevilla vandaliserades och i nyss invigda Riviera – ett av världens mest berömda spelimperium, ägt av Meyer Lansky, den organiserade brottslighetens nestor – släpptes en flock grisar lös för att skita och svina runt i lobby och kasino. Mambon tystnade. Stripporna klädde på sig. Alla de megaintressen som dunkat rygg och satsat stort på exotiska kortet Kuba – Vita huset, diktator Batista, United Fruit, men framför allt gangsters – hade förlorat. Amerikanska maffians mest grandiosa plan någonsin, förevigad i Gudfadern II, var död. Eller som banditadvokaten Frank Ragano i sin bok Mob Lawyer beskriver det återbesök han gjorde ett halvår senare: ”Den sorglösa atmosfären hade ersatts av en sträng kasernanda … Jag bodde på Lanskys Riviera, som nu var ett veritabelt spökhotell, och jag hörde ekot av mina egna fotsteg på den tomma hotellobbyns marmorgolv.”

Berättelsen om hur maffians vilja krockade med folkets vilja i 1950-talets Kuba är en sanslös historia som gjord för författare som går igång på grabbar som slåss med grabbar med smugglade vapen till backdrops av jazzfarbröder och showgirls. I Havanna möttes två undre världar – politikens och ekonomins, rebeller och maffia – i en episk uppgörelse på en plats som därefter blev brännpunkt för kalla krigets laddade spänningar. Frank Sinatra, Lucky Luciano, Ernest Hemingway, John F Kennedy – under Havannas heydays roade sig alla i skydd av Batistas järnhand och bara fem år innan JFK sjösatte blockaden mot Kuba hade han bjudits på en sexorgie i stan av Santo Trafficante, den mafioso som förlorade flest miljoner när Fidel och Che tog över.

Femtiotalets Havanna har varit en inspirationsgruva för hundratals romaner och filmer, men de dokumentära gestaltningarna av epoken har varit färre. T. J. Englishs bok Maffian i Havanna är en ambitiöst sådan; en journalistisk rekonstruktion av åren från december 1946, när dåtidens storgangsters samlades till konferens på Hotel Nacional och drog upp linjerna för hur hela Karibien med Kuba som nav skulle bli ett maffiaparadis byggt på spelverksamhet , till januari 1959 då ”El Mulato Lindo”, Batista, inte längre var användbar för USA och det socialistiska Kuba tog sina första staplande steg.

English hör hemma på Playboy och är del av en skrivgenre som mer kåtar upp sig på hårda män än nakna kvinnor men samtidigt låtsas motsatsen, vilket gör att storyn ibland kränger, men aldrig kapsejsar. Svenska översättningen är usel och lyckas inte ens frigöra sig från engelsk kommatering, men boken är imponerande researchad och sorterar man bort lite nördig maffiakuriosa återstår en intressant läsupplevelse om råkapitalismens häpnadsväckande mobilisering för att fritt få leka vidare på Kuba.

Las Vegas och Monte Carlo var blekheter jämfört med funky Havanna och det var ingen slump att Kuba blev platsen för Lanskys och Lucianos försök att realisera sin ultimata dröm: att kontrollera en hel nation. Strax före revolutionen såg det ut som om de lyckats; grundarna av USA:s organiserade brottslighet hade köpt in sig i de amerikanska storbolag som styrde kubansk ekonomi, drogat ner diktatorn med feta mutor och tagit makten över landets finansiella institutioner. De kontrollerade, skriver English, maktens redskap på alla nivåer: ”I den undre världen skröt man ibland på ett överdrivet sätt om att maffian ’hade makten’ i en stad – men i Havanna var det verkligen så. Det hade aldrig tidigare existerat något liknande.”

Den 1 januari fyller kubanska revolutionen 50 år, och det lär vila en djup tragik över firandet. Folket som med rätta jagade maffian, Batista och USA ur landet blev snart besvikna – och sedan förbjudna att visa besvikelse. När så Sovjet föll stod regimen pank och tvingades rädda sig själv via snabbstimulerad massturism byggd på just den estetik man ett halvsekel tidigare slagit sönder. I dagens Kuba är nostalgi det enda som lever. Och säljer. Havannas nu statligt ägda hotell och kabaréer – med klassiska Tropicana som juvel – tvingas flirta hejdlöst med gangsterepoken för att locka dollarturister, och revolutionen är sedan länge bara en säljbar karikatyr av sig själv. Glamour eller uppror, Luciano eller Guevara, slick kostym eller smutsigt skägg – resterna av de krafter som drabbade samman i femtiotalets Kuba har i dag smällt ihop till att tjäna samma ärende: vara kommersiellt fungerande symboler, ett slags historiska affischer uppsatta överallt i ett land där allt är på låtsas och där alla – på nytt – konsumerar. Utom kubanerna.

Det är inte bara ett ödets ironi. Det är sorgligt.

Magnus Linton

Författare: T. J. English
Titel: Maffian i Havanna
Förlag: Karneval