När spanskfranske journalisten Ignacio Ramonets Castrobiografi – utgjord som ett hundra timmar långt samtal mellan författare och förförare – kom ut för två år sen konstaterade den förre: ”Fidel ger aldrig order. Ändå utövar han i alla sammanhang en absolut auktoritet – det är en kraft som springer ur hans makalösa personlighet.”

Boken ger bilden av ett en gång illitterat land som på nyårsdagen 1959 – femtio år sedan – befriades från Batistas diktatur av unga idealister och efter en tid på världspolitikens scen renoverades och utbildades till vad det är i dag: en glimrande välfärdsstat.

Fidel talar ofta i ett ”vi” och det är svårt att veta vilka som ingår, men en som definitivt står utanför är Zoé Valdés, exilkubansk författare till en rad succéromaner och nu pennan bakom den jubileumstajmade hatskriften ”La Ficción Fidel”. Han, Mr XXL, är enligt Valdés diagnos inte bara en mördare och en gangster, utan också en fulländad manipulatör: ”en genial marknadsförare som skapade en produkt, revolutionen, och en hjälte, Ché – och hela världen köpte konceptet.”

Att det politiska drama som tog sin början 1959 nu går mot sitt slut har länge stått klart, o därför är det sorgligt att bokutgivningen om revolutionen fortfarande präglas av plakat. Enligt Valdés, född 1959, tillhör Ramonet den ”europeiska gåslevervänster” som gjort sig skyldig till tre historiska förfalskningar med förödande konsekvenser för Kubas plågade massor. En är bilden av Fulgencio Batista, en man som gått till läggen som en USA-köpt diktator i ett gigantisk horhus när han i själva verket var demokratiskt vald stora delar av sin tid och den som, enligt Valdés, lade grunden till det relativt utvecklade samhälle som på 1950-talet bara hade 24 procents analfabetism, att jämföra med till exempel Mexikos 60 procent vid samma tid. Därtill var Kubas dåvarande president från enkel familj och mulatt. Något som i  tidens kontext, fortsätter hon, var en modernitet rasistiska medklassbarn som Fidel och Ché inte stod ut med, och som USA och andra länder nått fram till först i dag. Etcetera.

Bilden av den bottenlösa misären före 1959 – revolutionens etiska premiss – lyckades Castro sen sälja till världen eftersom globens journalistkår på den tiden bestod av äventyrslystna machon som gick igång på //storyn//, och så gärna//ville//att de skäggiga och helt osannolika Sierra Maestra-krigarnas sak skulle vara rättfärdig eftersom allt var en så jävla snygg berättelse. David mot Goliat, rätt mot fel – och en religiöst kodad siffermystik. Enligt Valdés justerade Castro inför världspressen siffran av den decimerade skara rebeller som överlevde Batistas militärattacker från 18 till 12, för att det skulle anspela på Jesu tolv lärjungar: ”allt”, skriver hon, ”i jakt på symboler, på myt.”

Men omvärldens främsta brott är enligt Zoé Valdés att den vägrat erkänna ”det kubanska folkets lidande” och bedömt vänsterns diktaturer med annan måttstock än högerns. Pinochet, favoritexemplet, hade ihjäl 3 000 människor medan Valdés håller Castro skyldig för 18 000 kubaners död. Under det att omvärlden dunkat rygg och putsat hans porträtt har, skriver hon, //el comandante// gjort ön till sin ”privata herrgård med elva miljoner slavar”.

Men vänta nu – ”omvärlden”? Zoé Valdés saknar inte poänger och det är sant att Castro på ett unikt sätt lyckats förföra den vänster som än i dag inte lärt sig urskilja grundackorden i en totalitär melodi. Ändå är det nånstans här en nykter läsare börjar se att det här är en stollig bok. Drar man från ”omvärlden” bort de stofila kommunister som fortfarande kallar Kuba en demokrati och lägger till världens totalt dominerande ekonomiska och militära makt är ju sanningen att omvärlden som helhet inte alls fördömt utan tvärtom stött en uppsjö högerdiktaturer, flera av dem i Latinamerika – inte minst Pinochets – medan Kuba frysts ut till orörlighet. Att Castro var en liberalt trevande sosse som först efter USA:s försök att invadera landet och döda honom trängdes till öst och leninism ryms inte helle i Valdés skrivning. Liksom att de flesta europeiska och amerikanska politiker och intellektuella från höger till vänster – hennes besatthet av ”gåslevervänstern” är bisarr, eftersom den är helt marginell – behandlar Kuba som hon själv; en diktatur.

Revolutionens 50-årsjubileum är bara den senaste i en rad händelser – Fidels 80-årsdag, sjukdomen, överlämnandet till Raul, Obamas seger – som fått kubaner och andra att börja diskutera töväder. I spanskspråkig värld pågår nu en debatt om Zoé Valdés roll i detta klimat, och blundar man för att boken är illa skriven, slarvig med fakta och full av reaktionära utfall – ovanstående är ett väl sminkat sammandrag – återstår några poänger och hennes tankar kring ett framtida demokratiskt Kuba.

I dag lever 2,8 miljoner kubaner, 20 procent av befolkningen, i exil. Men försoningen mellan dem som stuckit och dem som stannat är enligt Valdés redan avklarad tack vare de förras pengaförsändelser till de senare, en ekonomisk kraft som ihop med sexturism och Hugo Chávez räddar Kuba från total kollaps. Svårare är frågan om bödlarna, de militärer, poliser, fångvaktare och andra som varit familjen Castros hantlangare i utrensningar och politiska fängslanden – vad göra med dem?

Valdés, teatralisk som Fidel, tycker de ska samlas ihop på plaza de la Revolución i Havanna och i kör be om förlåtelse. Samt att deras barn, nu på väg att ärva maktpositioner, för alltid ska hållas borta från nya institutioner. Men tillika exilkubanska Ileana De la Guardia, själv dotter till av regimen avrättad, menar att //alla// som inte flytt förstås på ett eller annat sätt tvingats samarbeta med systemet och inte gärna kan hållas ansvariga. Och, skriver hon i spanska //El País//, de överdrifter och manipulationer Valdés presenterar, till exempel att Fidel skulle vara inblandad i 11/9, ”bara göder den makt i Havanna som just nu gör allt för att styra bort förändringsvinden.”

I Ramonets bok säger Fidel att revolution i mycket går ut på att ”alltid ha fokus inställt på det värsta”, och kanske lades grunden för misslyckandet där. Man löste svält, skola och sjukvård – Kuba är också det enda land i Latinamerika som har fri abort – men glömde att meningsfulla liv, även för fattiga, förutsätter fritt prat och tänk. Regimen hade fokus på ”det värsta” medan internet, mobiler och framför allt politisk frihet blev självklarheter för kontinentens övriga arbetarklassmassor – ett faktum president Raúl, att döma av ett par nya försiktiga reformer, nu börjat inse.

Om 1959 lärde en hel generation att revolution är möjlig, så visade de följande femtio åren att ekonomisk isolering är bästa sätt att nära en diktator. USA:s embargo är fortfarande familjen Castros bästa redskap för att skruva sig fast vid makten. I sin kampanj utlovade Barack Obama en mindre rigid Kubapolitik och om det på sikt innebär hävt embargo återstår att se. Men kanske.  Det vore i så fall ett väldigt snyggt sätt för Goliat att säga att på den här och flera andra punkter hade vi fel. Och kanske skulle David – regimen Castro – svara i en ton man aldrig tidigare använt; detta och detta gjorde vi fel, nu släpper vi de politiska fångarna, vi öppnar för fria val. Inget troligt scenario, men ett hävt embargo vore att just nu trycka på exakt rätt knapp för att rulla igång perestrojkan. Samtidigt skulle det börja lösa upp det sorgliga faktum att ett halvt sekels diskussion om Kuba alltid handlat om något annat – världens vänster, USA:s blockad, sovjetisk expansion, Castros karisma, CIA, Guevaras öde, etc – än vad den borde; regimens konkreta konsekvenser för landets medborgare. Och så vore det förstås en fantastisk femtioårspresent. Inte till regimen, men till kubanerna. Till världen.

Magnus Linton 

Författare: Zoé Valdés
Titel: "La Ficción Fidel"
Förlag: Planeta