I centrum för en av Latinamerikas hetaste kulturdebatter just nu står inte en människa, inte ett land o inte heller en bok eller ett teaterstycke – utan ett blad. Augusti 2009 är månaden som i södra Amerika kommer gå till historien som den gröna tiden. Inte grönt som i miljö, utan grönt som i gräs. Eller snarare: dagarna då gräset fick grönt ljus.
⇥

En historisk dom från Argentinas högsta domstol den 25 augusti avkriminaliserade cannabis för eget bruk. Det var bara en vecka efter att samma sak hänt i Mexiko, Latinamerikas andra folkrikaste nation. O kort dessförinnan hade miljöministern i Brasilien – det största av kontinentens länder – föreslagit en brasiliansk variant av samma lagstiftning. I Colombia och Peru är marijuana för personligt bruk redan lagligt och i Uruguay, där president ska väljas i oktober, väntas grönt ljus för gräs bli en av de avgörande valfrågorna.
⇥

Den här utvecklingen är, skriver konservativa argentinska La Nacion, att ställa dörren på glänt till "dödens marknader", eftersom Latinamerikas fattiga länder är i total avsaknad av preventionspolitik i skolor och ungdomsmiljöer. I mexikanska El Universal ritar även Maria Salazár ett skrämmande framtidscenario byggt på idén att Mexiko, till skillnad från länder i den rika världen, inte bara saknar bred drogprevention utan också är helt utan social infrastruktur för o ta hand om alla de miljontals missbrukare som kommer bli ett resultat av de nya lagarna. Kriminaliteten kommer bara växa o om tio år, gissar hon, kommer USA att helt ha stängt gränsen till ett Mexiko som då lämnats till sitt eget våldsamt miserabla knarköde.
⇥

Men i magasinet Proceso, också det mexikanskt, kontrar Sabina Berman och försvarar den, som hon skriver, "drastiska men mycket bra" åtgärden – av två skäl. Tvärtom mot vad många tror så är det inte kokain o heroin, utan cannabis, som är den i särklass största inkomstkällan för de knarkkarteller som på bara två år har mördat nästan tio tusen människor i Mexiko – många åklagare, poliser, journalister och politiker – och som just nu håller på att helt krossa demokratin. När cannabis nu blir lagligt o kan odlas av alla, skriver hon, går priset i botten o äntligen har staten lyckats få till ett hårt ekonomisk slag mot maffians själva fundament.
⇥

Hennes andra skäl är inte instrumentellt, utan rättighetsbaserat; cannabis skapar ett psykiskt men inget fysiskt beroende o är i jämförelse med tobak o alkohol en ofarlig drog som varje medborgare i en modern demokrati borde bemyndigas med att själv hantera. Förvisso, skriver hon, fungerar den som inkörsport till tyngre droger, men det gör den bara för att den är just olaglig o säljs o distribueras av de kriminella nätverk som också tillhandahåller dom verkligt farliga drogerna.
⇥

Det argumentet – individens autonomi – står också i centrum för den colombianska upplagan av den här debatten. I Colombia – ett land som liksom Mexiko o Argentina har en stark anarkistisk vänsterintellektuell tradition – avkriminaliserades inte bara marijuana utan även innehav av ett gram kokain o fem gram hasch i en historisk dom redan 1994. Men det är en lag som högerregeringen nu kämpar för att riva upp med hänvisning till – Sverige. I tidningen El Tiempo försvarar kolumnisten Saúl Hernández presidentens initiativ med att droganvändandet skjutit i höjden sen nittiotalet o att det är absurt att ett land som fått stå för så mycket av den globala narkotikakonsumtionens blodiga konsekvenser själv accepterar konsumtion. I stället borde det vara som i Sverige, skriver han, där man insett att antalet drogkonsumenter står i direkt relation till graden av stränghet i lagen och där den som använder knark betraktas som sjuk eller kriminell o därför, i båda fallen, kan tvångsomhändertas av staten.
⇥

Men det där – ropar författaren o marxisten Antonio Caballero i sin kolumn i tidningen Semana – är rena rama Saudiarabien eller Sovjetunionen. Vi är, skriver han, åtminstone en o en halv miljon colombianer som regelbundet använder droger – hur ska vi alla få plats på fängelserna? O hur ska samhället klara sig när hela universitetsvärlden, både lärare o studenter, burats in?
⇥

I en annan av augustis alla kommentarer tar den narkotikapolitiska experten Martin Jelsma – i El Argentino – ett mer globalt perspektiv o menar att den gröna vinden över Latinamerika bara är ett tecken på drogpolitisk tillnyktring. Det är sant att konsumtionen stigit i Colombia sen domen 1994, men inte till närmelsevis så mycket som den stigit i andra länder med mycket strängare lagar. Kort sagt, skriver han, finns inga tecken på att en liberalare lagstiftning leder till en explosion av konsumtion. När cannabis blev lagligt i Holland, till exempel, gick konsumtionen inte upp – utan ner. Han gissar att den nya kontinentala trenden mot en total reformering av cannabispolitik i Latinamerika nu kommer sprida sig, o därmed beröva de kriminella nätverken på en enorm inkomstkälla. Det är, skriver han, inte ett kliv in i mörkret – utan det första stora klivet bort från ett helvete som pågått alldeles för länge.

Magnus Linton