På en stor tavla i en befrielseteologisk – det vill säga vänsterorienterad – kyrka i ett av Latinamerikas fattigaste o mest våldsdrabbade hörn, läste jag nyligen följande:

Där Gud finns – finns kärlek.
Där kärlek finns – är det fred.
Där det är fred – där finns Gud.
Och där Gud finns – där saknas ingenting.

Så vad ska stans våldtagna kvinnor, föräldralösa barn och snart mördade ungdomar göra? Organisera sig för o få ett slut på våldet o patriarkatet? Bygga demokratiskt hållbara institutioner? Revoltera mot regionens hjärtskärande orättvisor och blodsbesudlade narkotikabaroner? Nej, de ska knäppa händerna, böja ner sina huvuden o närvara i bänkraderna – för då, en vacker dag, kommer han: Frälsaren.

Att Latinamerika är en djupt religiös värld är inget nytt och är på kort sikt kanske på många sätt tur – men nu har trons konsekvenser för förändring, utveckling o stabilitet blivit föremål för en kontinental debatt. O det är just idén om Frälsaren som står i centrum. Reelección – det vill säga omval av sittande president – är den mest använda termen i latinamerikansk press just nu, o det apropå det starka uppsvinget för regionens politiska messianism. Eller den "narcissistiska leninismen återkomst", som högerns pennor väljer o kalla det, medan vänsterintellektuella föredrar etiketter som "den despotiska semifascismens skördetid", etcetera. Oavsett ideologisk utgångspunkt, menar Bernardo Congote i magasinet Razón Publica, handlar detta – som han uppgivet uttrycker det – patologiska, narcissistiska o destruktiva latinamerikanska fenomen om den hierarkiska katolicismens förödande inverkan på det som är viktigare än allt annat i regionen dessa dagar; etableringen av tidlöst demokratiska institutioner.

Den 20 oktober kom nyheten att nu också Nicaraguas president Daniel Ortega – själv nyligen frälst – lyckats i sin ambition att skriva om konstitutionen så att även han ska kunna omväljas, nåt som tidigare stred mot grundlagen. Men han är egentligen bara sist ut i ledet av starka män som börjat se Jesus när de ställer sig själva framför spegeln. Hugo Chávez i Venezuela och Evo Morales i Bolivia har – via folkomröstningar – redan lyckats med liknande reformer i sina hemländer, medan Rafael Correa driver samma process i Ecuador. Och i Honduras var reelección av sittande Manuel Zelaya ett av skälen till att landets elit i somras iscensatte en militärkupp.

Kontinentens liberala kolumnister – skräckslagna inför hur socialister, höga på korsningen av marxism o katolicism, nu successivt växer fast vid makten – har framgångsrikt lyckats sälja bilden av att flera latinamerikanska länder redan är ett slags semidiktaturer. Men sedan Colombias högerpresident Alvaro Uribe – favorit hos regionens liberaler – slagit in på samma frälsarväg har komiska krumbukter blivit vardag i spalterna här, både till vänster och höger. Marxister försöker förklara varför det är demokratiskt att Chávez väljs för ytterligare en period samtidigt som det är tecken på nazism om Uribe skulle väljas om, medan högern säger samma sak – fast omvänt. Själva grundprincipen – att institutionerna ska stå fria från hastigt populära vindkast – slängs i papperskorgen så fort dom egna intressena är hotade.

I venezolanska tidningen Tal Cual menar Fabian Sanabria, en av få som månar om principer, att den nya messianska tendensen att föreviga sig vid makten är ett hot mot såväl Colombia som Venezuela o andra länder. Uribe och Chávez är, konstaterar han, två sidor av samma mynt; ytans politiska skillnader gör att dom ser olika ut, men på djupet förenas båda i en religiös kodad narcissism och ett klassiskt förakt för maktdelning.

Andrés Oppenheimer, kolumnist i konservativa argentinska La Nación o en annan av dem som gärna vill hålla på principer, menar att det vore katastrof för regionens demokratiutvecklingen om Uribe görs valbar en tredje gång. De flesta latinamerikanska konstitutioner är ett slags avskrifter av den nordamerikanska, det vill säga med rätt extrema maktbefogenheter till presidenten, varför de inte kan jämföras med europeiska grundlagar. Men utöver det principiella, skriver Oppenheimer, kommer Colombias hittills framgångsrika högerprojekt med all sannolikhet att sluta i politisk misär om dörren öppnas för ett tredje omval av Uribe, precis som det blev för Menem i Argentina eller Fujimori i Peru när dom till varje pris sökte ett tredje varv vid makten. Med fyra år till, skriver han, skulle president Uribe förstöra både sig själv och sitt land.

Men mer än nåt annat, menar Bernardo Congote i sin sista av två essäer i Razon Pública, visar dagens auktoritära utveckling på Latinamerikas politiska kulturs – trots formell republikanism – djupa rötter i det feodala, monarkistiska och katolska Spanien. Godsherren, Kungen men framför allt Jesus Kristus – det är fortfarande en patriarkal o hierarkisk en-man-löser-allt-idé som fungerar bäst som röstmagnet här. Bara denna andligt politiska dynamik kan förklara att ett växande antal latinamerikaner är övertygade om att kontinentens ekonomiska problem måste lösas med mindre – i stället för mer – demokrati. O det sorgliga, menar han, är att den narcissistiska caudillismo som inkarnerar och reinkarnerar regionen sen 1800-talet, aldrig lyckats lösa några långsiktiga utvecklingsproblem. Om o om igen är man tillbaka på noll; utan demokrati, utan stabil ekonomisk utveckling och med militära autokrater vid rodret. O ett folk som vill blir frälst – från alla eländen som springer ur exakt den politiska messianism alla stödjer.