Kommunism & Latinamerika

När Berlinmuren föll hände framför allt en sak med Latinamerikas roll i världen – kontinenten glömdes bort. Från att ha varit skådeplats för nåra av kalla krigets mest laddade spänningar mellan kommunism och kapitalism – invasionen i Grisbukten, revolutionen i Nicaragua, kuppen i Chile, Sovjets stöd till det kontinentala myllret av väpnad leninism, och USA:s support till systematiskt mördande diktaturer – gick det södra Amerika in i total medieskugga.

Sen – i denna skugga – gick tio år av konsolidering av formell demokrati. Aldrig, aldrig, aldrig mer diktatur. Det var det latinamerikanska nittiotalets ena politiska ben. Fackföreningar, kvinnoorganisationer, indianrörelser och intellektuella kunde för första gången på länge agera utan att dess företrädare mördades.

Det andra benet stavades Washington Consensus – det vill säga nyliberalism. Överallt drev liberala eller förment socialdemokratiska regeringar lojalt igenom IMF:s påbud, byggda på idén att staten alltid är en del av problemet men aldrig kan vara en del av lösningen – o hela nationer plundrades.

Därefter, under nollnolltalet – när demokratiska kanaler vuxit sig starka parallellt med att halva kontinentens befolkning ramlat ut i misär – fick de båda processerna sin syntes: i land efter land segrade det som skulle komma att kallas "den nya latinamerikanska vänstervågen". I dag sitter röda reformister eller revolutionärer vid makten i nästan alla kontinentens länder. O med undantag för Colombia och ett hörn av Peru har gerillakrigarna lämnat in både vapen och uniform.

Kuba – enda platsen där kommunismen i nån betydande, det vill säga ekonomisk, mening lever kvar – är en egen politisk satellit där Castro lyckats överleva med akuthjälp från Venezuela, men framför allt via en rasistiskt kodad sexturism. Hade inte regimen fått de svarta kubanska flickorna att i så enorm skala knulla europeiska män under millennieskiftets år hade systemet imploderat av ekonomisk åderlåtning.

Men så här vid tjugoårsjubileet är den stora frågan ifall det finns nåt kommunistiskt arv i dom nya röda strömningar som nu växer till sig med valurnans hjälp. Svaret är – även om dagens Venezuela är ett slags försök att med staten bygga socialismen – nej. Faktum är att kontinentens kommunistpartier började falla bort från scenen redan innan muren föll, o varför det blev så är ett ämne för bråk bland kontinentens intellektuella. Jorge Castañeda – författare till klassikern Utopia Unarmed – menar att kommunism är en sorts politisk alien här, en idéimport helt utan rötter i lokala förhållanden. O därför på förhand dömd till döden. Spiken i kistan för denna epok av försök att via partiet med stort P plantera leninism eller stalinism i Latinamerika kom med sandinisternas valförlust 1990 – då revolutionen återkallades i val.

Inte heller i El Regreso del Idiota – Idiotens återkomst, en nyare bok som gör allt den kan för att galenförklara Chavez, Morales o Correa, ledarna i vänstervågens mer radikala länder – drivs nån tes om att den eventuella idiotin skulle ha nåt släktskap med gamla öst.

Nej, sanningen är att dagens demokratiska revolter i Latinamerika har sytts av tre typiska o helt hemvävda trådar. Dels klassisk amerikansk liberalism, med dess – åtminstone formellt – långtgående respekt för individ, minoritet och regionalt självstyre. Dels den gamla latinamerikanska befrielseteologin, alltså korsningen mellan marxism o katolicism o dess betoning av att massornas egna erfarenheter – o här betyder det ofta religiösa – måste vara varje befrielseprojekts utgångspunkt. Och dels den till synes odödliga tradition som kanske mer än nån annan präglat den här kontinentens politik, både till vänster o höger; den nationella populismen, el caudillismo, idén att bara när en speciell o närmast andlig affinitet uppstår mellan folk, stat, fack, militär o ledare kan rasism och dom historiskt brutala klassklyftorna börja täppas igen.

Det sista kan låta obehagligt likt de ränder som aldrig tycks gå ur Italien, men faktum är att den latinamerikanska populismen bättre än nån annan tradition här lyckats med en sak, nämligen att inkludera dom breda arbetarklasserna i dom politiska systemen. En historisk uppgift som i Europa utfördes av dom socialdemokratiska masspartierna i början av 1900-talet. Men caudillismons problem är att den i slutändan nästan alltid lett till katastrof: korruption, hyperinflation, statlig terror.

Om den embryonala socialism som nu påbörjats i Bolivia, Venezuela och på andra håll kommer befria Latinamerikas massor genom att vara – så att säga – "lagom" auktoritär återstår att se. Men hur det än går så står det stora politiska äventyret – denna gång – helt fritt från det europeiska 1900-talets kommunistiska mörker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s