När Bolivia – världens enda indianstyrda stat – nästa söndag går till president- och parlamentsval så är det inte längre kongressen som ska utrustas med lagstiftare, utan La Asamblea Plurinacional, den "plurinationella församlingen" som landets folkrepresentation nu heter.

Evo Morales, aymaraindian och populär president sen 2006, kommer – säger alla opinionsmätningar – o väljas om med över hälften av väljarstödet. Och det är inte konstigt. 60 procent av invånarna – ända fram till för bara några år sen djupt präglade av ett slags informellt apartheidsystem – identifierar sig som tillhörande aymara, quechua, guaraní eller nån annan av landets 36 olika "nationer". De spanskättlingar o mestiser som styrt i 500 år är i minoritet och här är etnicitet – identitet – viktigare än politiskt program för en valutgång. Högeroppositionen, det vill säga dom vita, är djupt splittrad och har lanserat en rad miljonärer, flera med kriminell bakgrund, som kandidater. Vilket gör matchen skrattretande enkel för Morales.

Men vad betyder det egentligen att vara en "flernationell stat", bedriva "indianism" och göra "etnorevolution" – alla begrepp som Morales och hans sittande regering kastar omkring sig. Ja, det är just frågan det, skriver Pablo Stefanoni i en lång essä i Le Monde Diplomatiques senaste latinamerikanska upplagor.

Det råder, skriver Stefanoni, en illusion om revolution i dagens Bolivia. Byggd från två gapiga håll. Dels den gamla eliten som skriker att kommunism införts så fort deras hemhjälper lärt sig läsa. Och dels den sittande regeringen som i en sorts anabol retorik klär varje liten odramatisk reform i revolutionär dräkt. Resultatet blir illusionen om revolutionen, vilket inte är nåt problem för den gamla överklassen som en vacker dag bara kommer upptäcka att det inte var så farligt. Men hur blir den när den fattiga majoriteten inser att förändringen trots allt var marginell, att kapitalismen bestod och att många rasistiska strukturer förblev intakta?

Ingen tvekan råder om att Morales reformer förbättrat livet för Bolivias marginaliserade majoritet. Primär sjukvård, alfabetiseringskampajer, bidrag till gravida kvinnor, pensioner till alla, etcetera – har i grunden förändrat de mångas syn på staten. Det är inte längre en institution man är rädd för, utan vill vara en del av. Det mest talande är kanske att den absolut billigaste reformen – att helt enkelt bara bokföra alla människor och ge dem id-handlingar så att de kan utöva de medborgerliga rättigheter de redan hade – är det som mött mest respekt. Tidigare regeringar orkade aldrig, eller ville inte, anstränga ens sig till det. Vita var individer, indianer var massa.

Men, skriver Stefanoni, det stora dilemma Morales kommande regeringsår lär präglas av är ett bekant problem: utveckling. Många av de etnoradikala revolutionärer som regeringen retoriskt identifierar sig med är så kallade "pachamámicas", ungefär "moderjordister". Det vill säga människor, organisationer, byar eller hela "nationer" som har en djupt religiös respekt för Moder Jord och fullständigt avvisar västerländska idéer om tillväxt. De accepterar en cirkulär tanke om att alla måste leva "bra", men inte väst linjära idé om att alla hela tiden måste leva "bättre".

O allt det där låter ju sympatiskt o i en långsiktig mening – modernt. Men problemet är att Morales regering i fråga om ekonomi – retoriken bortskrapad – inte är mer radikal än europeisk socialdemokrati. Antikapitalistisk är den definitivt inte, o presidenten har nu anklagat en rad utländska biståndsorganisationer – ofta med naturromantiska, ibland naivt rasistiska, idéer om ursprungsfolks särskilda kontakt med himmel o jord – för att underblåsa moderjordisternas kamp mot gas- och oljeprospektering i Amazonas. Sånt som regeringen anser nödvändigt, i utvecklingens namn.

O så finns det en annan aspekt – penetrerad i en essä i ecuadorianska magasinet Íconos – av det som etnoradikaler ofta beskriver som den "kommunitära harmonin", nämligen att den naturnära harmonin ofta bara är en glädje för män. En undersökning visade nyligen att 70 procent av Bolivias kvinnor under hårda förhållanden jobbar i den informella ekonomin, ofta i städernas utkanter, och är helt beroende av tillväxt i västs mening – till exempel att modern sjukvård genereras och sprids.

Stefanonis slutsats är att Morales retorik ligger för långt ifrån hans politiska praktik, och att det glappet hindrar skapandet av en effektiv och tydligt institutionaliserad ekonomisk modell för en postliberal tid. Mer av politikern Evo, mindre av symbolen Evo, tycks Stefanoni ropa. Och kanske blir det möjligt efter det här valet, om världens ende aymarapresident får så brett stöd att han nu skulle våga avmystifiera revolutionen.

Magnus Linton