Estetiska revolter

Den som gör en oredigerad resa genom dagens Latinamerika får inte svårt o räkna ut vilken som blir det nya decenniets stora idéutmaning; staden. Inte det systematiserade, kärnfamiljsbaserade o välritade stadskoncept som européer jobbat med i hundratals år – utan det massivt urbana kaoset. Inte kåkstaden. Utan landskapen av kåkstäder.

En av nollnolltalets historiska – o inom akademin mest uttjatade – globala utvecklingsnyheter var att antalet människor som lever i städer nyligen passerade antalet människor som lever på landsbygden. Jaså, sa man i Latinamerika. Har det inte varit så länge?

Om Asien och Afrika har sin mest omtumlande urbaniseringsepok framför sig så har den just skett i Latinamerika. I dag är 77 procent av befolkningen här urban, medan samma siffror för Asien o Afrika är 40 respektive 38 procent. Ekonomisk utveckling har emellertid inte – som i Europa och Nordamerika – gått hand i hand med befolkningskoncentrationen.

Så hur ska den ihopträngda underklassen bo? Här finns förstås tusentals politiska o sociala problem o lösa. Men det första klivet – snart på väg o tas – är faktiskt estetiskt. Dom europaättlingar som tills nyligen normerade Latinamerika har alltid sett favelan som ett slags temporärt elände. Med tiden skulle det spräckliga täcket av skrämmande spontanitet elimineras o bytas ut mot raka vinklar, genomtänkta torg, praktiska garage och anlagda parker. Som i Europa.

Men det är den idén som nu är döende. Den estetiska acceptansen börjar motvilligt lägga sig. Det är så här det kommer se ut. Eftersom eliten valde att till varje pris inte dela med sig. Dom gamla stadskärnorna av koloniala kvarter och skyskrapor syns knappt längre för allt bråte massorna släpat hit och gjort bostäder av. Och vad är det – förutsatt att social och politisk rättvisa skipas – för fel på det? Är en myrstack fulare än en byrålåda? Är en omålad vägg tråkigare o titta på än en målad? Är en tillvaro som låter sämre än en tillvaro som är tyst? Är ett hus i konstant förvandling fulare än ett som är färdigt? Och varför är det ett ideal o vara "färdig"?

Den urbaniserade arbetarklassens sätt o bo ser – på avstånd – fortfarande ut som osorterade högar av tegel, plåt o armeringsjärn, men är – på nära håll – en oftast pittoresk plats fylld av levande gränder, vackra hem och politisk kraft. Att göra upp med europeiska stadsideal, ta vara på favelans energiska skönhet, utan o hamna i cynisk slumromantik – det är en av tiotalets största latinamerikanska frågor. Det vill säga: den estetiska revolutionen.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s