Vill än en gång tipsa er som läser spanska om sajten Sin Permiso. En underbar plats proppad med vänstertexter från stora delar av världen, främst Latinamerika och Sydeuropa men även USA. Varje dag läggs nya essäer ut och visst är det pinsamt gubbigt – i stora delar av Syd, inte minst på vänsterkanten, talar fortfarande bara män – o det vimlar av trötta marxister som Howard Zinn, Samir Amin och Tariq Ali men här finns också en hel skatt av mina favoritskribenter i fråga om Latinamerikaanalys; Raúl Zibechi, Laura Carlsén, Pablo Estefanoni och många andra. Estefanoni  var länge argentinska tidningen Claríns Boliviakorre men jobbar nu också med Le Monde Diplomatiques upplagor i södra Sydamerika. För ett par dagar sen gjorde han en spaning om 2010 och det var vältänkt men inte så rolig läsning.

Han tänker sig att högerns seger i Chile följs av att Lulas efterträdare i Brasilien – fd gerillarebellen Dilma Rousseff – förlorar valet och Latinamerikas viktigaste land glider arbetarpartiet ur händerna och återgår till en ekonomiskt högerliberal linje under oppositionen José Serra. I Venezuela går det fortsatt utför och Stefanoni citerar apropå statlig ineffektivitet o skenande korruption landets tyngsta sociolog Margarita López Maya, tills nyligen entusiastisk om Chavez: "Det bolivarianska projektet har förlorat sin riktning mot en deltagande demokratisk socialism och istället utvecklats till ett auktoritärt och byråkratiskt statsstyre som lever på oljan och inget annat."

I Paraguay pekar enligt Stefanoni allt mer mot att Fernando Lugo kommer plockas bort från makten av högern, men att det kommer göras på ett mindre brutalt sätt än i Honduras. Inte med gevärspipor utan med ett juridiskt montage. I Colombia skrivs med all sannolikhet konstitutionen om så att Alvaro Uribe kan väljas en tredje gång, något som i praktiken skulle begrava demokratin och göra landet till en semidiktatur – o med två fullfjädrade populister vastvuxna vid makten på var sida om gränsen lär den militära sammandrabbningen med Venezuela till slut skapa sig själv.

Ekonomisk ser det ljusare ut. De länder det kommer gå bäst för – i alla fall om man får tro Moodys – är Brasilien, Bolivia, Peru, Chile och Colombia. Intressantast här är, vilket Stefanoni påpekar, att Bolivia – under lång tid själva sinnebilde för ekonomiskt kaos och turbulens – idag är en av kontinentens ekonomiskt och politiskt mest stabila länder.