Amerikansk mutering

Under det år som just börjat kommer folkvandrarhistoria skrivas i Amerika; USA:s största minoritet – afroamerikaner – passeras om några månader av latinamerikaner. I folkmängd. O detta kommer, skriver guatemalanska magasinet Idem, att "drastiskt möblera om den politiska kartan i USA".

Dom senaste tio åren har antalet så kallade latinos vuxit dubbelt så fort som afroamerikaner och vita i USA, och i dag pratas spanska i över 35 miljoner personers hem norr om Rio Grande. Kalifornien, dom flesta invandrares destination, genomlever just nu ett migrationsfenomen som är helt unikt i modern tid – den största demografiska omvandlingen på 150 år – och Los Angeles är i dag vad New York var för mer än ett sekel sen: ingången till USA, staden där en ny värld tar form.

Men bilden att det bara är de södra staterna som är i omvandling – en föreställning som länge gällt – är också den överspelad. Många emigrerande mexikaner och centralamerikaner gör inte längre ens ett första stopp på fruktplantagerna i syd och väst, utan drar direkt vidare till de norra o östra storstäderna. I Chicagos offentliga skolor är i dag över 40 procent av alla elever latinos. År 2050 kommer 30 procent av USA:s befolkning o ha spanska som modersmål. Och nu har, föga förvånande, olika intressegrupper börjat göra glädjekalkyler om vad detta på sikt betyder – politiskt och kulturellt. USA är den globala maktens centrum och den som kan påverka den påverkar allt. Så lyder logiken.

Magasinet Zenit, ett av Vatikanens propagandaorgan, konstaterar jublande att sedan 1960-talet har den latinamerikanska invandringen stått för 70 procent av tillväxten i USA:s katolska kyrka. Och framöver kan det bara gå åt ett håll. Latinos är kulturellt konservativa men ekonomiskt radikala. Mot abort, men för jämlikhet. I den mån det kan förenas. Den katolska kyrkans framtid i USA, konkluderar tidningen, är helt beroende av den latinska populationens utveckling.

En annan institution som nu glatt slickar i sig de nya siffrorna, konstaterar colombianska Semana, är det demokratiska partiet – eftersom latinos mest röstar liberalt. Det är lite märkligt att 2010 läsa all denna sifferexercis byggd på hudfärg, religion och ursprung – som om kategorierna verkligen var fasta – men det hänger samman med att USA:s valsystem efter årets folkräkning kommer justeras så att kongressplatser tas från de vita avfolkningsbygderna och överföras till stater med boomande befolkning, det vill säga spanskspråkig. Texas kan, till exempel, få upp till fyra nya platser vilket på sikt skulle kunna leda till att det republikanska partiets historiska fäste snart är i demokraternas händer. Just det som hände med Florida i senaste valet – tack vare latinorösterna.

Traditionellt har latinamerikanerna i USA varit dåligt organiserade men även det är i rask förändring. För varje val stiger valdeltagandet och de få ljuspunkterna i den nordamerikanska arbetarrörelsen – framför allt den framgångsrika fackliga organiseringen av Las Vegas och Los Angeles – är helt byggd på latinoarbetskraft. Och att den själv organiserat sig.

Men i en essä i mexikanska tidskriften Nexos anlägger Hector Aguilar också ett annat perspektiv. Att Los Angeles i dag är en av Latinamerikas största metropoler, oberoende av dess geografiska placering, är uppenbart. Liksom att många lätt nationalistiskt lagda mexikaner upplever det som att man via migration i dag "återtar" de territorier – Kalifornien, Arizona, New Mexiko, etc – som man förlorade till USA 1848.

Men den här närmast organiska sammansmältningen av de två länderna verkar också i omvänd rikting, påpekar Aguilar. 70 procent av alla utländska investeringar som görs i Mexiko kommer från USA, och hemskickade dollar från släkt i norr är numera Mexikos andra största inkomstkälla. Aguilar skriver att Mexiko har sitt hjärta i Latinamerika, men sin plånbok, sitt huvud och var tionde medborgare i USA – och därför bör man mer aktivt identifiera sig norrut i stället för söderut.

O i ett slags bekymmerslöst världsmarknadsliberalt perspektiv där framtiden bygger på att Syd arbetar och Nord har semester gläds Aguilar över vad den så kallade rekreationen – också demografiskt – nu gör med länderna. Turism är i dag den industri som genererar flest arbeten i Mexiko och 90 procent av besökarna kommer från USA. Dom människor som föddes under några av dom största babyboomerna i USA o Kanada fyller nu 65 o efter välfärdsepoken pensioneras dom i historiskt god kondition. Bra hälsa, stora besparingar. Det vulgära Florida kommer de närmsta 50 åren inte att vara deras favoritplats för bungalowinvesteringar och andelslägenheter, utan det mer kulturellt exklusiva Yucatán eller Oaxaca. En miljon jänkare bor redan i Mexiko mer än sex månader om året. O det är en siffra, skriver Aguilar, som kan dubbla sig själv flera gången om. På bara några år.

Vad som händer med själva Mexiko, landet som i år 100-årsjubilerar sin revolution, när dom globala stordrifternas fördelar fulländats finns inte med i visionen. Men det kanske spelar mindre roll. Pancho Villa och Emiliano Zapata finns redan som souvenirdockor i Acapulco och Cancún. Liksom deras sombreros.

Magnus Linton

Lyssna på programmet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s