För inte länge sen hände nåt intressant bland den kristna högerns kolumnister o politiker här i Colombia; Sverige – landets som brukar dömas ut som förtappat socialistiskt – blev plötsligt en positiv referens för religiösa nynationalister. Ett mönsterland. Ett riktmärke. Eller, framför allt: en tydligt stat.
Saken gäller det som brukar kallas droger, ett fenomen som med sekularisering, migration och globalisering har relativiserats på ett sätt som gör kyrkan och högern förtvivlad. Inte nog med att nya generationer säger nej till alkohol men ja till cannabis, utan socialismens och liberalismens företrädare är enligt högern också ett slags aktiva tumörer som sprider den smittsamma idén om att det finns människor brukar – inte nödvändigtvis missbrukar – narkotika.
I en krönika i tidningen El Tiempo citerar Saúl Hernandez den svenska narkotikapolitikens fader, maoisten och socialläkaren Nils Bejerot, o hans tes om att antalet drogkonsumenter i ett samhälle står i direkt relation till lagarnas stränghet. Ju hårdare straff, desto färre konsumenter. O omvänt. O eftersom konsumenter i detta perspektiv är detsamma som missbrukare leder en sån politik alltid till mindre missbruk. Vilket alla vill.
Men, ropade en hel mängd andra kolumnister, tänk om brukaren inte är ett spöke utan en livs levande individ – stämmer tesen då? Att fängelse för minsta cannabisbloss leder till mindre bruk är nog sant, men leder det mindre missbruk?
Historien om hur svensk narkotikapolitik blev högerns slagträ i Latinamerika 2010 börjar 1991, då Colombias högsta domstol slog fast att landets nya grundlag är "sekulär, frihetlig, demokratisk och antiauktoritär till hela sin andemening". Denna andemening gav i en historisk dom 1994 colombianerna rätt att utan statens inblandning "ge mening åt sin existens" och "fritt utveckla sin personlighet", vilket ansågs inkludera rätten att för eget bruk inneha 20 gram cannabis eller ett gram kokain så länge det inte påverkar någon annan: "Om", skrev konstitutionsdomstolen, "vår grundlags skydd av rätten att fritt utveckla sin personlighet har någon som helst betydelse så är det uppenbart att varje lag som gör konsumtion av droger till ett brott är grundlagsvidrig."
Landets högsta jurister hade dragit en tydlig gräns mellan stat o individ, o en tydlig gräns mellan bruk o missbruk. Det var en svensk mardröm. Det var liberalism. Eller mycket mycket värre: det var grundlagsfäst drogliberalism.
Världens länder är i fråga om drogpolitik uppdelade i två kategorier; dom så kallat pragmatiska och dom prohibitionistiska. Dom förra – framför allt södra Europa och växande delar av Latinamerika – fotar politiken på utilitaristiska principer om att det är konsekvenserna som bör avgöra. Droganvändning är inget problem i sig, utan bara om o när det leder till missbruk o misär. Den andra traditionen – stark i USA, Norden och andra delar av världen – har sina rötter i ett religiöst eller kantianskt imperativ om att det kort och gott är fel o knarka oavsett konsekvenser, på samma sätt som det för abortmotståndaren alltid är fel att döda oberoende av en sådan politiks effekter. Det är de här olika perspektiven som är grunden i alla de strider som nu utspelar sig – inte minst i Sverige – om metadon, sprutbyten och eventuellt erkännande av lätta droger.
Colombia har alltså befunnit sig i den förra kategorin, men nu har landets regerande kristna höger med Sverige som redskap begravt konstitutionens paragraf o eliminerat gränsen mellan bruk och missbruk. Dom miljontals studenter som röker cannabis – nästan var femte elev – är från och med nu inte bara kriminella, utan enligt regeringen så sjuka att de ska tvångsvårdas.
Maria Jimena Duzán, kolumnist i Semana, kallar lagen "absurd och galen", och menar att den bygger på samma etiska absolutism som abortmotståndet. O i argentinska La Nación argumenterar Mario Vargas Llosa till försvar för den colombianska grundlagen med just europeiska erfarenheter som bevis; i Portugal, till exempel, gick konsumtionen ner efter att bruk av alla typer av droger avkriminaliserats.
Men vad hade egentligen Colombias religiösa höger o hämta i den halvsocialistiska Sverige, förutom likhetstecknet mellan bruk o missbruk? Svaret är tydlighet, nationell samling o idén om narkotika som pest. Så här ett kvartssekel senare framstår det som mirakulöst, men Nils Bejerot fick hela det svenska samhället att marschera i takt; samtliga politiska partier, alla tidningar, varenda folkrörelse, hela skolväsendet o varje enskild polis enades i övertygelsen att en av Sveriges själva essenser var det narkotikafria samhället. Hotet var inte så mycket knarket i sig som relativismen, liberalismen o tvivlet. O det är detta – en korsfästelse av relativismen – som den allt starkare colombianska högern med framgång nu kopierar. Så vad säger man som svensk? Varsågod. Grattis.
Magnus Linton
Magnus Linton 