När mexikanska revolutionen nu fyller 100 år står norra Amerikas fattigaste stat inför en realitet Emiliano Zapata och Pancho Villa inte hade kunnat föreställa sig när de drog fram med sina enkelt beväpnade arméer av jordlösa: i dag är var tionde mexikan på ekonomisk flykt i USA, och vad som håller hemlandet på fötter är alla dollarförsändelser från Onkel Sam till familj och släkt söder om Rio Grande.

Pengaskickandet – remittering – är i dag Mexikos största inkomstkälla efter oljan. Ordet mexikan konnoterar i USA inte längre en etnicitet utan "billig arbetskraft". Och Mexikos landsbygd är numera full av spökstäder där småbarn och åldringar håller hand i väntan på nästa försändelse från mellangenerationen. Medan andra byar fått skolor och sjukhus byggda enbart av remitteringspengar.

Hur detta globala myller av mikrobistånd på gott och ont möblerar om världen – Mexiko/USA är bara den mest trafikerade av jordens alla migrationskorridorer – är väl känt i många länder men av någon anledning helt outforskat i Sverige. Världens stoltaste biståndsland vet ingenting om hur dess viktigaste och sannolikt största biståndsgivare arbetar och tänker.

När statsvetaren Lisa Pelling i tisdags presenterade en första rapport i ämnet med utgångspunkt i svenska kurders ekonomiska relation till de byar, städer och släktingar de tillfälligt eller permanent lämnat inleddes därför ett akademiskt pionjärarbete. Vad händer med människor som slits mellan förväntningarna från släkt i ursprungslandet – oavsett om migrationens skäl är ekonomiska eller politiska – och försöken att klara av integrationen i Storuman eller Stockholm? Som en av de intervjuade frustrerat utropar: "Även miljonärerna i Turkiet tror att vi har det bättre än dom."

Rapporten visar på en rad andra problem men framför allt möjligheter med remitteringarnas funktion i ekonomi och kultur, och intressantast är att oavsett om det handlar om mexikaner i USA, kurder i Sverige eller indier i Dubai är de världsomspännande remitteringsflödena främst den globala underklassens verk. Högutbildade migranter skickar mindre, dels för att de kommer från redan välbärgade familjer och dels för att de har större möjligheter att ta hela sin familj med till värdlandet. Ekonomiska kitt mellan här och där skapas av fattiga. Om det på sikt betyder empowerment eller passivisering – biståndets eviga dilemma – i en eller båda ändar återstår att se. Men nu har i alla fall forskningen, även om Sverige, börjat.

Magnus Linton