Ambassadören & medierna

För ett år sedan kontaktades pr-byrån Frank Kommunikation av Colombias ambassad i Stockholm då landet behövde en mediestrategi för att få svensk press att skriva mer om colombianska stränder och mindre om den colombianska militärens systematiska mördande av fattigpojkar, det senare bara en av alla människorättsskandaler som nu skakar landet.

Sedan dess har svenska journalister med latinamerikauppdrag pepprats av mejl med positiva nyheter från Colombia medan Rafael Nieto, landets ambassadör i Stockholm, gjorts sig känd på svenska tidningar; varje utrikesredaktör vet i dag att en publicerad artikel om Colombia kommer följas av klagobrev från ambassaden med krav på korrigering av "fakta". Hittills har hans brev – precis som när dylika krav kommer från Kubas, Venezuelas eller någon annan ambassad i en sjuk statsapparat – gått i papperskorgen, men i takt med att svensk utrikesbevakning monteras ner ökar pr-strategernas makt över den svenska rapporteringen från världen. Och i onsdags kunde konsultfirman och Nieto skåla i champagne; Dagens Nyheter publicerade en stor artikel om Colombia som var som författad av ambassadören själv.

Före denna pr-seger har emellertid Nieto, som han förklarar i Newsmill 29/4, varit djupt frustrerad över att tidningarna inte tagit in hans "rättelser" av alla fakta som motsäger att Colombia är "en stabil demokrati med god tillväxt där de mänskliga och fackliga rättigheterna respekteras."

Att på denna punkt göra anspråk på att få "rätta" Sveriges fria press är en imponerande ambition mot bakgrund av de världsnyheter den colombianska staten producerat de senaste åren: 2 000 civila unga män har mördats av militär, fått sina lik utklädda till gerillakrigare och sedan presenterats som "bevis" för statens "framgångsrika" kamp mot Farc; säkerhetstjänsten DAS – Colombias Säpo – har inte bara olagligen och systematiskt avlyssnat och trakasserat oppositionella politiker, journalister och jurister utan också uppmanat till direkta terroraktioner mot dessa; i den omröstning som möjliggjorde president Uribes omval 2006 hade maffian köpt den avgörande rösten; i glasklar strid mot internationell rätt har regeringen utan förvarning bombat ett gerillaläger – i Ecuador. Det senare fick den demokratiska världen att samstämmigt fördöma Colombia och peka ut landet som en nyckfull oroshärd i regionen eftersom övergreppet var nära att utlösa ett storkrig i området.

Jag kan inte svara för övriga attackerade journalister i Nietos artikel, men om anklagelserna mot dem är av samma kaliber som dem mot mig är det bara att konstatera att svenska reportrar nog tar fakta och nyhetsvärdering på betydligt större allvar än ambassadören själv.

Utan att redovisa en enda källa hävdar Rafael Nieto att jag i en DN-artikel våren 2009 felaktigt påstått att Colombias "kokainhandel blomstrar" och lägger sedan till – också utan källa – att "kokainproduktionen minskat med 69 procent sedan 2002". Min artikel byggde på den vid tillfället senaste rapporten från FN-organet UNODC, den enda institution som gör transparenta mätningar av kokans utbredning, och som då visade att kokaodlingarna i landet ökat med dramatiska 27 procent från året innan. Sedan dess har en ny årsrapport från UNODC kommit som visar på en lika stor minskning, vilket betyder att den odlade arealen nu åter är nere på den nivå som varit det ungefärliga genomsnittet sedan 2002. Det senare har förvisso haft effekt på produktionen, men långt ifrån med de siffror ambassadör Nieto intecknar sin trovärdighet genom att publicera. Sedan 2002 har mer än en miljon hektar koka flygbesprutats med kemikalier – mer än tio gånger så stor yta som finns odlad – och efter denna enorma kampanj med vidhängande ekologiska och sociala katastrofer har produktionen minskat från 580 ton 2002 till 430 ton 2008 (senast konfirmerade siffra), knappast några 69 procent. Ser man saken på längre sikt och jämför med den tid världen känner som det colombianska kokainets heydays – 1993, året då Alvaro Uribes vän Pablo Escobar dödades – har Colombias kokainproduktion enligt UNODC mer än fyrdubblats.

Som jag visar i min kommande bok säger emellertid alla dessa mätningar – och det tror jag Rafael Nieto vet lika bra som jag – väldigt lite om verkligheten utan är mest ett slags politiskt användbara redskap, precis som militärens makabert uppblåsta statistik för antalet dödade gerillasoldater. Att, som Nieto, hävda att en tjugodubbling av antalet beslagtagna ton indikerar minskad produktion är förstås bara nonsens.

Ingen av mina kolleger i andra medier har bett mig ta dem i försvar – gissningsvis finner de inte en ambassadörs försök att marknadsföra sitt land värt att bemöta – men jag kan inte låta bli att kommentera några av de påståenden Nieto riktar mot dem, eftersom det säger mycket om den förrädiska mediestrategin och Colombias komplexa problembild.

Att projektet med Convivir, som DN:s Erik de la Regurera korrekt skrivit, var den juridiska kokongen för Colombias paramilitära våldsepok – 30 000 människor mördades, mer än de chilenska och argentinska diktaturerna tillsammans – vet varenda colombiansk historiker, medan ambassadör Nieto försöker dribbla bort skandalen genom att referera några helt irrelevanta årtal. Ingen har någonsin hävdat att Alvaro Uribe som president skapat Convivir-grupperna, bara att han som guvernör i Antióquia spelade en helt avgörande roll som katalysator av det som kom att utvecklas till det paramilitära blodbadet.

I ett försök att diskreditera såväl Svenska Dagbladets Håkan Forsberg som den colombianske forskaren Mauricio Romero skriver Nieto att Forsberg "har intervjuat en person vid namn Mauricio Romero, som uppges vara 'konfliktforskare'". Svenska läsare som inget vet om Colombia kan gå på det, men alla som kan något om landet ser hur absurd skrivningen är; Romero är Colombias absolut främste forskare på colombiansk paramilitarism – det tema regeringen gör allt för att begrava – och Nietos formulering är lika skruvad som om Sveriges ambassadör i Colombia hade uttalat sig om, säg, Sören Holmberg som "en person vid namns Sören Holmberg som uppges vara statsvetare."

Mer komisk blir ambassadören då han hävdar att "den colombianska staten har kontroll över hela sitt territorium". Den som varit i delar av provinserna Nariño, Chocó, Arauca, Cauca, Putumayo, Caquetá eller med egna ögon besökt något av alla andra områden som styrs av gerillan måste fråga sig om Nieto över huvud taget besökt sitt hemland det senaste decenniet. I researchen till min bok var jag själv nyligen i Chocó och bevittnade gerillans totala kontroll över de kokaproducerande flodsystemen.

Jag tycker egentligen synd om Rafael Nieto; klämd mellan stenhårda krav på att tillfredsställa en maffiapenetrerad stats order om att snabbt få landets rykte förbättrat i Europa, och ambassadörernas brist på möjlighet att leverera på grund av alla skandaler därhemma. Att rabbla siffror om minskad gatukriminalitet och ökade investeringar imponerar föga på en europeisk publik när en bärande del av en regerings parlamentariska bas visat sig vila på kriminella element och stora delar av militären fortsätter med utomrättsliga avrättningar. Antonio Caballero, kolumnist i veckomagasinet Semana och ett slags Colombias Göran Rosenberg, sa häromdagen att regeringen Uribe – vars ideologiska efterträdare lär vinna det stundande valet – är "den mest korrupta regering Colombia haft på hundra år." Det är möjligt han har fel och att det kan bevisas. Men då krävs ett betydligt tyngre artilleri än ambassadör Nietos slangbellslika försök att skjuta prick på svenska journalister.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s