Santos säkra seger

Med 69 procent av rösterna – det största stöd en colombiansk president någonsin fått – vann uribismens kandidat Juan Manuel Santos söndagens presidentval i Colombia. Helt som tippat. Santos är inte bara från presskonglomeratfamljen som äger landets största dagstidning och en rad andra avgörande medier utan har också som försvarsminister varit ytterst ansvarig för flera av landets värsta skandaler de senaste åren – den av världen fördömda attacken i Ecuador, militärens mord på fattigpojkar och säkerhetspolisens spioneri och attentat mot oppositionen. Men det har inte spelat någon roll. Juan Manuel Santos har med sin sympatiska framtoning lyckats få folk att glömma skandalerna – det sorgliga är att det bara är de stora städernas intellektuella som bryr sig – och i stället se honom som en garant för att Colombia ska fortsätta att få militärt stöd från USA för att hålla Farc på mattan.

Mycket är intressant med valet av Santos, men mest spännande blir att följa hur relationerna mellan Colombia och Venezuela ska utvecklas med honom som president. Chávez sade för ett par månader sedan att han skulle frysa alla relationer med Colombia om Santos blev vald, efter att den senare hävdat att han skulle ha agerat exakt på samma sätt som han gjorde i Ecuador (gå till militär attack på ett annat lands territorium) om han fick chansen igen. Ett sådant uppförande skulle givetvis innebära ett storkrig i regionen, och det är möjligt att det är det som nu väntar. Jag tror inte det, men om bara en av presidenterna på de två sidorna om gränsen håller ord är det svårt att se hur ländernas folk – historiskt och ekonomiskt sammalänkade – ska kunna ha normala förbindelser med varandra.

Den colombianska uribismen – med dess nye arvtagare – har på ett paradoxalt sätt börjat likna den argentinska peronismen, fast uppdaterad och från höger. Av det som utspelat sig i Colombia under nollnolltalet finns förutom likheter med Argentina för ett halvsekel sedan också slående likheter med dagens Italien och Israel. Det förra internt, de senare externt. Mer om den saken i min kommande bok samt om hur det kom sig att det politiska triangeldramat USA-kokain-Colombia slutade i en så total konsolidering av högern i Latinamerikas vackraste land. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s