Det kränger i kurvorna när Graciano slingrar sin stock allt längre in mot guldets hjärta. Lianer, grenar, sly, träd och blad stora som lakan hänger över vattenstråket när han säkert sticker kanoten genom de mörka grottorna.

— Snart framme.

Solen blixtrar då och då igenom det tjocka djungeltaket och kasten mellan totalt mörker och solljusets överexponering får allt att se ut som en journalfilm i sepiaton; flodens tjocka vatten är gult som senap och i de korta motljusen står trollsländor stilla som helikoptrar när han plötsligt visslar till och pekar till höger.

— Där, säger han.

Tre män i svarta badbyxor står i en glänta och häller vatten över varandra och tittar upp när Graciano skär i en båge runt dem och alla möts i ett bekant hej. Det är gerillan som badar. Ovanför flodbädden ligger tre slängda gevär och ytterligare en bit upp star rester av ett hus där några beväpnade siluetter rör sig. Det här är kontrollstationen: gränsen, skyddet, säkerheten – det bönderna betalar för; här passerar ingen militär, ingen polis, inga paramilitärer. Gracianos lilla aktersnurra borrar kanoten ytterligare två kilometer in mot bergen innan han slår av motorn vid en lerbank och styr in mellan fem andra kanoter som ligger spetsade mot ett träd som fiskar runt mat.

— Här börjar det. Allt detta är nytt. För åtta år sedan fanns inte en kokabuske här. Ingen visste vad koka var för något. Nu finns det inget annat här. Och ingen pratar om något annat. En stor del av de här odlingarna är inte mer än två år gamla. Alla här känner att det är ett gyllene tillfälle. Och att det snart är borta och inte kommer komma tillbaka.

Det här är Chocós inland, den senaste av kokainindustrins nya fronter. Provinsen, inklämd mellan Stilla havet och den västra bergskedjan, består uteslutande av ogenomtränglig regnskog genomkorsad av tusentals floder i ett av världens största vattensystem. Upp mot Karibien flyter Atrato, floden som är Chocós eko nomiska pulsåder, och söderut mot Stilla havet glider San Juan, regionens andra jätteflod. Om de två vattenvägarna kunde knytas ihop via en kanal skulle Colombia få en farled mellan Atlantens och Oceaniens vatten – sedan länge ett ekonomiskt drömprojekt för olika regeringar – som skulle kunna konkurrera med Panamakanalen. Men dit är det långt. Än så länge har Chocó bara en enda landsväg och befolkas helt av vatten burna människor som ingen någonsin brytt sig om. Här lever slavättlingar, indianer och nybyggare långt under alla fattigdomsstreck med en livsstil byggd på fiske och småjordbruk avbrutna av korta inhopp i de ekonomiska ruscher yttervärldens nyckfulla efterfrågesug hittills bjudit på – guld, ädelträ, silver, koka.

— Buenos días. Redan klara? Haha.

Ett gäng raspachínes – bladplockare – har avslutat dagen och är nu på väg ner mot kanoterna för att åka hem till byn. Graciano byter några ord om hur dagen varit och klättrar sedan över en brant och vandrar ner genom en dal av glimrande kokafält; hektar efter hektar ligger röjda som väldiga kalhyggen och överallt star nysatta kokabuskar som om någon strött smaragder över ett oändligt plockepinn av brända stockar. Och så hörs plötsligt ett bekant ljud. Ett till. Och ett till. Intill varje lott ligger ett labb och långt ner i en glänta bränner eftermiddagssolen på några plastskynken spända över en enkel träkropp som ger skydd åt Solin, César och Andrea. Processen är i full gång och klippmaskinens motor skriker gällt medan bladen yr och insekter flyr. Andrea lagar mat, César klipper blad, Solin blandar kemikalier. Och snart är labbet fullt av vibrerande ångor av ammoniak och bensin.

— Man blir lite groggy, säger Solin. Men vi är vana. Vi har stått här i åtta dagar nu.

De är ett team, tre personer med olika roller som hanterar den skörd Césars lott just lämnat ifrån sig. Plockarna har under dagen fått ihop tolv arrobas som nu ska förvandlas till pasta och när allt är klart – skörden kommer ge 3,5 kilo – säljas till traktens uppköpare, auktoriserade av gerillan, för totalt 8,4 miljoner pesos, 34 000 kronor. En arroba, 12 kilo, är grundenheten i kokaekonomin. Los raspachínes, kokainekonomins bottenskikt, tjänar 6 000 pesos per arroba vilket betyder en snittlön på ungefär 15 000 pesos, 50 kronor, om dagen. Men då ingår de tre mål mat Andrea är skyldig att hålla dem med. En hektar ger runt 150 arrobas, man kan skörda fyra gånger om året och det vanliga är att småbönderna äger mellan två och fem hektar.

— Men, säger César, när jag har betalt alla arbetare och dem som levererat kemikalier blir det bara 1,5 miljoner kvar till mig. Det här är ingen stor business. Bara lite bättre än andra.

Han är som Graciano en av San Juan­flodens tusentals nykläckta kokaodlare, ett växande agrart proletariat som å ena sidan är lyckligt just nu för att pengar för en gångs skull kommit till byn och å andra sidan är väl medvetet om att glädjen är kort och att militärens flygplan, som i Putumayo, när som helst kan dra in och kemikaliebomba alltihop. Därför är det rusch. Och hela idén att smida medan ett järn är varmt har med det grepp kokainet fått om Colombia blivit ett av landets främsta kulturella kännemärken. Några skulle säga en nationell sjukdom: el cortoplazismo, kortsiktighetismen.

Andrea skalar banan medan Solin och César sparkar runt i den gröna högen så bladen blandas innan massan ska ner i oljefatens bensinbad. Hon är 24 år, sambo med César och hoppas inom kort bli med barn. För henne kom den här ruschen som sänd från ovan för den tog henne, som hon säger, "ur slaveriet".

— Jag är fri nu. Kan göra som jag vill.

I Colombia avskaffades slaveriet 1851 men rasismens historiska dyningar präglar än i dag såväl stad som land och en vanlig syn är unga vita par på biltur i avlägsna byar i jakt på småflickor att »ta hand om«; erbjuda dem ett liv som livslångt hembiträde mot mat och husrum och lediga lördagskvällar. På teve har den fattiga familjen sett bevis för att livet i staden är bättre än på landet – ofta en korrekt analys – varför dotter och föräldrar vanligen säger ja till arrangemanget i de fall de tillfrågas. Det vita paret har gjort en god gärning och afro­ eller indianfamiljen är glad att ha fått en mun mindre att mätta. Efterfrågan på pojkar är också stor – oftast som portvakter – men långt ifrån densamma, vilket gör att tusentals unga män skickas till gerillan eller en paramilitary grupp i familjens övertygelse om att livet inte kan vara sämre än hemma.

Problemet i flickornas fall uppstår när de blir gravida, en händelse som normalt inträffar ungefär samtidigt som värdfamiljen står inför samma realitet, när hemhjälpen är runt 15 och husfrun 25. Eftersom meningen var att den svarta skulle ta hand om de vitas barn måste en av de nyfödda bort och lösningen är oftast adop tion. En resa arrangeras till ett barnhem där hemhjälpen med husfruns hjälp lämnar avkomman och skriver på ett intyg om att allt skett av fri vilja, och efter ett besök i kyrkan där prästen för låter är saken över, varpå den svartas moderskärlek väntas proji ceras på det vita barnet.

Andrea började som hemhjälp i Cali när hon var tolv. Storstadens lockelser såg hon bara genom bussfönstret, för på de fria lördags kvällar hon erbjöds hade hon inga pengar att uppskatta dem för och med åren blev tillvaron allt meningslösare. Vardagar fick hon aldrig gå ut enligt principen om inneboende hemhjälpers permanenta jour. Så kom barnlängtan. Och just som hon började fatta vad det skulle betyda fick hon kontakt med folk härifrån hemtrakten som sa att kokan kommit till byn. Att det fanns pengar att tjäna.

— Jag bara stack. Rymde. Vi har inte mycket här heller men jag är i alla fall inte inlåst. I dag äger vi den här biten jord och bestämmer över oss själva. Och så säljer jag godis i byn. Jag köper i Istmina och säljer i byn.

Istmina är det större samhälle, en liten stad, som ligger ytterligare ett par timmars båtresa uppför San Juan och byn är El Caraño, ett hundratal enkla trähus ute vid floden där alla som äger odlingar på de här kullarna bor. Graciano har levt hela sitt liv i El Caraño medan César och Solin under många år dragit landet runt i jakt på pengar men liksom Andrea sugits åter hit av kokan.

Solin äger inget men är teamets viktigaste person, kemisten, och del av ett skrå vars ambulerande kompetens industrin inte klarar sig utan. I historiskt erfarna landsändar som Putumayo kan vilken bonde som helst hantera proportioner, kemikalier samt den enkla process kokan kräver men i nyfrälsta trakter som dessa spelar kemisterna en avgörande roll.

— Det är inte svårt, men ingen har råd att misslyckas.

Solin har en smutsig mössa lätt vippande på stora lockar och är en av en handfull vita som bor med ett tusental afrocolombianer I El Caraño. Med lugn röst och säker hand leder han arbetet mot en ersättning från César på 60 000 om dagen, 200 kronor. Under skörden bor de här i labbet dygnet runt och när allt är klart tar de kanoten de fem kilometerna hem till byn för att sälja pastan och ta ett par dagars vila. Solin kommer ursprungligen från Meta, en region i öster dit kokan kom när Putumayo besprutades men som senare också fick besök av flygplanen.

— Jag hade en liten gård där med koka, yuca, banan och annat. De besprutade allt så det var bara att dra. Hönsen dog. Allt. Det är starkt gift. Efter första gången går man bara tillbaka och börjar om. Planterar nytt. Men sedan när de sprutar igen och igen tröttnar man. Jag kände en kille som bodde här och han sa att det var lugnt och bra här. Så jag åkte hit.

Hans fru bor med deras tre döttrar i Armenia, en stad i kafferegionen, och han skickar pengar dit men så länge det finns job här ser han dem bara någon gång varannan månad.

— Det här är tillfälligt. Fick jag ett jobb i stan skulle jag åka. Men det är för dåligt betalt. Jag jobbade på en återvinningsstation för kartong i Villavicencio och tjänade 15 000 om dagen och det blev mat till barnen och frun, men inte till mig. Man lessnar. Det fungerar inte. Det finns folk som säger att de lever gott på 15 000 om dagen, men den som säger det lever på något olagligt bredvid. Alla här vet att det är så. En hand är laglig, den andra olaglig.

Han plockar i ordning de övriga kemikalierna och säger att han inte fattar hur det han tillverkar kan vara så populärt.

— Ingen här använder kokain. Vi som jobbar med detta vet hur mycket livsfarliga kemikalier det där pulvret är fyllt med. Vi är redan helt förstörda av att stå i de här ångorna hela dagarna och att därefter gå hem och sniffa i sig ett koncentrat av alltihop vore galet. Det är farliga saker. Folk blir totalt beroende. Ser jag ett barn använda droger sager jag till, men inte om det är en vuxen. Det är deras eget ansvar. Själv har jag aldrig provat. Skulle jag aldrig göra. Jag vet vad det innehåller. Farligt. Farligt. Farligt

César rör i bladgrytan med en stor gren medan han berättar sin historia; han kom hit när han var 13 från Pizarro, en by vid kusten, för att leta guld efter att hans pappa dött. Som de flesta här hade fadern bringats av daga av en //palo//, trädstam, som enligt bysnacket rasat över honom när han var ute och jobbade i skogen. Men i Chocó vet alla att när någon sägs ha dött av en »palo« betyder det att personen har mördats av en anledning det är farligt att ens fundera over och att det därför är lugnast att enas om att det var ett olyckligt fallande träd och sedan inte ställa fler frågor. César och hans mor och syskon såg emellertid det lik som släpades hem till hustrappen och det hade ett långt sår av en machete från örat ner till adamsäpplet, men längre än så har ingen vågat fundera. Totalt är de nio syskon och i dag är alla spridda över landet. César och Andrea tar hand om hans sjuka mor och lejonparten av pengarna de tjänar går till de behandlingar hon behöver för sin ledsjukdom.

— Det är något konstigt med allt det här, säger han plötsligt.

Han pratar inte längre om mamma och pappa utan om den gerilla kontrollerade kokainekonomi han är en del av och som nu möblerat om deras liv. Största konsumenten, säger han, är usa men det verkar inte som om alla straff som delas ut någonsin drabbar de människor han kallar "dom" utan jämt dem han kallar "oss".

— Nästan allt vi producerar går dit, och det är där alla pengar samlas. Ändå är det aldrig någon gringo som åker fast. Aldrig. När man ser på teve är det alltid en mexikan, colombian, brasilianare eller puertorican. Något är konstigt där. Det är ju i usa allt köps. Det är där pengarna är. Jag förstår inte hur det går till. Varför är det så?

Andrea visslar att maten är klar. Kyckling och ris. Plastskålar langas runt och Solin torkar av de gröna händerna på sin t­shirt med Opeltryck och glufsar i sig medan vinden rasslar i takets lösa plast. César är tyst. Äter. De sitter på marken. Solin har lyssnat på Césars fundering men säger att ingen här utmed floden är rädd för att hamna i fängelse för något som har med kokan att göra, men att alla är rädda för att de ska drabbas av något mycket värre.

César nickar sakta. Ett kycklinglår gungar i tänderna. Andrea häller upp brun jos ur en hink och visar att hon inte gillar samtalsämnet. Men Solin går vidare. Säger de två ord som fattiga colombianer såväl på landsbygden som i städernas favelor just nu fruktar mest av allt. Eller de fruktar inte orden, de är livrädda för att bli det.

— Falsos positivos.

FAKTA/FALSOS POSITIVOS. "Falsos positivos" – de falska framgångarna – är en av Amerikas största människorättsskandaler i vilken civila fattigungdomar avrättats av militär och sedan klätts i gerillamundering för att presenteras som troféer i kriget mot gerillan. Fenomenets motor är att militärer premieras i relation till antal dödade rebeller, vilket genererat en kriminell affärsverksamhet där liken till utslagna ungdomar blivit en handelsvara. Över 1 800 fall är under utredning och eftersom straffriheten för utomrättsliga avrättningar i Colombia, enligt FN, är 98 procent har fenomenet spridit skräck bland socialt utsatta människor i hela landet.