Mario & drogkriget

När sydafrikanen J.M. Coetzee 2003 fick Nobelpriset gick en jubelvåg genom en tidstypisk politisk grupp – djurrättsaktivisterna – eftersom den hedrade hade klivit in i en bråddjup filosofisk fråga och så suggestivt avtäckt ondskan i människors hantering av djur. Nu när Mario Vargas Llosa får årets pris är det inte bara hans hängivna läsare och det litterärt fåfänga Latinamerika som jublar utan än en gång en lite udda politisk grupp; världens växande skara av drogpragmatiker.

I Latinamerika är de stora författarna – inte minst grabbarna som skapade el boom; Fuentes, García Márquez, Vargas Llosa, etc – också ett slags intellektuella kejsare med enorm politisk makt, och i frågan om lösningar på knarkets globala eländen har alla varit aktiva på den "pragmatiska" sidan men ingen varit tyngre och tydligare än 2010 års Nobelpristagare. Legalisering, slog Vargas Llosa nyligen fast i spanska El País, är en riskfylld väg framåt – men den enda rätta.

Det intressanta är emellertid inte att han tycker så – en mainstreamuppfattning i det Latinamerika där kriget mot drogerna sedan länge orsakar mycket mer misär än drogerna själva – utan hans analys av varför det rätta ändå inte kommer ske. Erfarenheterna från såväl Holland som Portugal, där flera steg tagits mot legalisering av en rad kontroversiella preparat, visar enligt Vargas Llosa att all oro för att missbruket skulle spridas som en löpeld bland unga i takt med ökad tillgång varit helt obefogad. I det senare fallet har knarkandet tvärtom minskat efter lagändringarna. Så, undrar Nobelpristagaren, vad är problemet? Vad sysslar världen med? Hur kan FN, EU, USA och så många regeringar fortsätta ösa miljarder över "den misslyckade repressionen" och vägra göra vetenskapliga resultaträkningar över gott och ont med droger och drogkrig?

Den organiserade brottslighet som göds av förbuden är enligt Vargas Llosa det i dag "största hotet mot Latinamerikas demokratier" och världens massiva motstånd mot en avkriminalisering av hela komplexet är, skriver han, varken etiskt, religiöst eller politiskt – som många hävdat – utan en fråga om iskalla nationella och institutionella egenintressen som över tid cementerats. På 1970- och 1980-talet – till skillnad från med alkohol och tobak – trodde sig världens politiker förmögna att inte bara bekämpa utan faktiskt radera drogproblemet från jordens yta. Den tron är i dag begraven, men legalisering av ett fenomen måste göras relativt snabbt efter att de olagliga marknaderna börjat expandera, annars blir det på sikt omöjligt eftersom de intressen som lever på dess kontrakrig med tiden växer sig allt för starka. Och det är just det, menar Vargas Llosa, som hänt: "Det största hindret är alla de organ, stater och personer som lever på repressionen av droger och som i dag, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd."

En intressant tes. Hittills framförd av en stor författare. Nu av en Nobelpristagare. Vilken roll avsändarens statusförskjutning kommer spela i det globala idékriget om knarkets sanna och falska eländen återstår att se. Men sannolikt blir den stor.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s