Vargas Llosas fria knarkmarknader

När årets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa nyligen gick ut med ett krasst budskap – världen måste legalisera dagens allt mer eftertraktade droger – var han långt ifrån ensam. Nästan alla Latinamerikas nationalförfattare, samtliga med ett kulturellt kapital som ger dem enorm politisk makt, står idag bakom liknande krav men ingen har med sådan teoretisk kraft belyst frågan som Vargas Llosa. Den organiserade brottslighet han beskriver som en cancersvulst och det största hotet mot Latinamerikas demokratier – ett ont som "till och med är större än Hugo Chávez och hans likars auktoritära populism" – kan enligt pristagaren bara elimineras på ett sätt; genom att punktera den ekonomiskt. Ta kartellernas plånbok. Legalisera.

Debattens bakgrund är den rapport som Vargas Llosa tillsammans med andra intellektuella ikoner och en rad latinamerikanska expresidenter lade fram 2009 i vilken undertecknarna konstaterade flera men framför allt tre saker: a) det USA-ledda "war on drugs" är ett totalt fiasko, b) narkotika bör bekämpas med information och prevention i ställer för repression, c) såväl konsumtion som produktion av cannabis bör omedelbart legaliseras.

Vad Mario Vargas Llosa, liksom flera andra av undertecknarna, gjort sedan dess är att ta ett steg till och i en uppmärksammad essä i spanska El País argumenterar han nu för legalisering av //alla// droger, åtminstone konsumtion av dem. Förebilderna är Holland där cannabis har legaliserats och Portugal där innehav och bruk även av tunga droger som heroin och kokain helt har avkriminaliserats; i stället för fängelse eller böter erbjuds nu missbrukare – brukare lämnas ifred – rejält finansierad vård, terapi och rehabilitering. I Holland, skriver Vargas Llosa, gick konsumtionen först upp något men stabiliserades sedan på tidigare nivåer, och i Portugal – där man befarat att bruk och missbruk skulle öka och att landet skulle bli ett knarkturistparadis – besannades ingen av farhågorna. I dag har reformerna brett folkligt stöd, och bara högerextremister och religiösa fanatiker är emot.

Men den egentliga grunden för Vargas Llosas resonemang är inte vad som sker på konsumtionsmarknaderna utan vilken förödande roll det allt mer militariserade kriget mot narkotikan spelat i produktions- och transitländer som Colombia, Mexiko, Guatemala och nobelpristagarens eget Peru. Mexiko genomgår i dag exakt samma blodiga kartellernas krig mot staten som Colombia – under den galne Pablo Escobars heydays – genomlevde 1984-1993. Vargas Llosa vet, som alla som kan Latinamerikas tragiska knarkhistoria, att när Escobar 1993 dödades i en enorm militäroperation dirigerad av USA ledde det bara till det avseddas motsats: under decenniet som följde på knarkkungens död femdubblades den colombianska kokainproduktionen, de stora kartellerna blev babykarteller, maffian lade ner vapen men byggde politiska fasader som tog dem in i parlamentet och i dag spelar kokainet en större roll i landets kongress än någonsin tidigare.

Det sorgliga, menar Vargas Llosa, med dagens Mexiko – där över 20 000 människor dödats sedan presidenten för fyra år sedan deklarerade det "totala" kriget mot kartellerna genom att sätta in militären i stället för polisen – är att ingen vågar säga "sanningen"; kartellerna har redan vunnit kriget, de är här för att stanna, situationen blir hela tiden värre, de stupade knarkbaronerna ersätts bara av nya som är än rikare, allt fler och bättre beväpnade – om inget radikalt, och på ett helt annat plan, görs.

Problemet i det mexikanska fallet, som Vargas Llosa ser som ett skolexempel, är att när militären sattes in mot drogkartellerna skedde precis det som Adriana Rossi – en av Latinamerikas ledande forskare på narkotikahandel – så ofta påpekat; stater som militariseras med drogkriget som argument utvecklas ofta till bättre knarkexportörer än de var innan resurserna kom på plats. Det låter paradoxalt, men hänger samman med narkotikans korrumperande kraft i kombination med maffians behov av bra infrastruktur. Det perversa resultatet, skriver Vargas Llosa, av att mobilisera militären mot maffian blev att den senare bara tog makten över den förra och började använda dess vapen och resurser för sina knarktransporterande syften. Och det var just den här sortens degenererande dynamik som fick ännu en illustration den 6 oktober då FBI i en historisk razzia grep 133 nyckelpersoner i kokaintrafiken mellan Colombia och Peru över Puerto Rico: 89 av de gripna var poliser. Militärer, poliser, tullare, politiker – de som bär antidrogkrigets uniformer är i dag knarktrafiken
effektivaste administratörer.

Vargas Llosas teorier är intressanta men knappast invändningsfria. Han har ett uttalat nyliberalt perspektiv där en stark efterfrågan – av vilken vara det vara månde – ska tillfredsställas och alla hinder för denna tillfredställelse bör undanröjas. Men det finns förstås inget som säger att bara för att världens nya generationer tycker om att ta knarka så måste detta beteende också accepteras och göras lagligt. Många saker människor gillar att göra är och förblir olagliga – och om förbudens pris är för högt eller ej är ytterst en avvägningsfråga som beror på politiska, etiska och sociala värderingar. Ett annat problem är att alla de som i dag kallar det USA-ledda antidrogkriget för ett "fiasko" saknar jämförelsematerial. Ingen vet hur drogmisären hade sett ut om de insatser som gjorts aldrig hade gjorts. Även om Holland, Portugal och en rad andra exempel pekar på motsatsen är det långt ifrån säkert att världen i dag – alla typer av eländen inräknade – hade varit en bättre plats i fråga om drogrelaterad misär om det antidrogkrig som startades av Nixon och förfinades av Reagan, Bush, Clinton och Obama aldrig hade sjösatts. Ytterligare ett problem är att ingen egentligen vet om den rika världens efterfrågan på droger kan reduceras via förbättrad information och prevention. De så kallade försöksländernas väg pekar förvisso på att det verkligen förhåller sig så, men alla samhällen reagerar olika på snabba liberaliseringar av lagar kring såväl narkotika som alkohol och tobak. Inget är säkert, och Mario Vargas Llosa medger att en global eller semiglobal legalisering – vilka preparat, vilka länder och vilka led den nu exakt skulle omfatta – är "riskabel". Ju mer den rika världens unga vuxna, de främsta konsumenterna, bekantar sig med relevanta fakta om olika preparat desto snabbare växer insikten att bruk långt ifrån alltid ändar i missbruk. Vilket mycket väl kan öka den globala efterfrågan snarare än minska den.

Men, och här gör Vargas Llosa en klassisk piruett byggd på en ekonomistisk tanke hämtad från den nyliberala gurun Milton Friedman, ovanstående spelar ingen roll. För världen kommer – trots att den enligt nobelpristagaren skulle behöva det – aldrig se en legalisering av droger. Det är för sent. Legalisering av ett fenomen måste ske relativt snabbt efter att de olagliga marknaderna börjat expandera, annars blir det ogörligt eftersom de intressen som lever på dess kontrakrig med tiden växer sig så starka. Och det är just det som redan hänt. Det avgörande hindret mot att legalisera droger i dag är, menar han, inte – vilket ofta hävdas – ett religiöst, etiskt eller politiskt motstånd utan de kalla egenintressena hos den institutionella megaapparat som cementerats i världen i den repressiva drogpolitikens kölvatten: "Det största hindret är alla de organ, stater och personer som i dag lever på repressionen av droger och, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd."

Det är nog en till hälften korrekt analys. Allt pekar emellertid på att den inte håller fullt ut. I dag är cannabis – världens största illegala drog – den i särklass viktigaste generatorn av pengar till världens organiserade brottslighet, och det är också den drog som tar mest av det globala kontrakrigets resurser i anspråk. Ändå kommer cannabis med all sannolikhet att fullt ut – alltså både produktion och konsumtion – legaliseras i stora delar av världen inom en relativt snar framtid. I november folkomröstar Kalifornien om saken och blir det ja där lär en global våg vara i rullning. I flera andra delstater har en cannabislegalisering i praktiken redan skett, liksom i flera länder i Latinamerika och Sydeuropa. Men vad gäller övriga droger – nya som gamla, lätta som tunga – har Nobelpristagaren säkert rätt.

Även om han önskar att han hade fel.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s