När frågan om Hugo Chávez och Barack Obama kommer glider Eduardo Galeanos vänstra öga ner i den där klassiska författarporträttposen med ett hängande ögonlock, lite likt Jan Guillous, som reproducerats på miljontals posters och bokryggar i hela världen – och så svarar han kort.
⇥

— Jag blev deprimerad.
⇥

Han var ute och gick med hunden hemma i Montevideo och visste ingenting om världsnyheten att Venezuelas president Chávez i ett mediebevakat ögonblick givit hans legendariska bok Latinamerikas öppna ådror i present till USA:s president Obama – vilket bums gjorde den gamla klassikern till en ny global bestseller. Från plats 54 295 till 6 på Amazons bästsäljarlista på 24 timmar. Och grannarna började plötsligt skrika "Eduardo, Eduardo – du säljer skitbra just nu!!".
⇥

— Det är just det jag inte vill vara. Nån som "säljer". Att värderas utifrån att man "säljer" eller "inte säljer" är typiskt för den värld vi skapat; allt har blivit varor. Mina grannar var inte stolta för att dom var grannar till mig, utan för att dom var grannar till en värdefull vara. Deprimerande.
⇥

Men, lägger han till och stryker handen över Latinamerikas mest kontroversiella flintskalle, det fanns givetvis en politisk poäng i den mediesmarte Chávez handling.
⇥

— Det var en symbolisk gest, ett sätt för en man från den fattiga världen att säga till en närmast allsmäktig man i den rika världen att "Ursäkta Señor, men den verklighet du ser framför dig är inte den enda. Det finns andra."
⇥

Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror kom 1971 och lade grunden till världsbilden hos den generation som, liksom han själv, tvingades fly kontinenten under diktaturepoken. Bokens politiska sprängkraft – i Chile förbjöds den omedelbart efter Pinochets kupp – låg i att den i detalj och så retoriskt effektivt beskrev hur Latinamerika i sekel efter sekel plundrats, våldtagits och förnedrats av först Europa och sedan USA. Den globala kapitalismen, förklarade Galeano, var ett rovdjur som slet det mesta i sin väg i bitar, men framför allt Latinamerika. Och än i dag är boken en bibel för den vänster som i första hand ser södra Amerika som ett offer; en plats som blev fattig som en direkt följd av att andra blev rika.
⇥

— Ljugit? På vilket sätt har jag ljugit?
⇥

Han sitter i foajén till ett hotell i Gävle – i går fick han Stig Dagerman-priset, i morgon ska han hyllas som en rockstjärna i Stockholms universitets smockfulla Aula Magna – och blir plötsligt defensiv. Snart fyra decennier har gått sedan boken kom och mycket har hänt. Beroendeskolan, en marxistiskt inspirerad forskartradition i samklang med Galeanos perspektiv, är i dag helt marginaliserad. Kapitalismen har överlevt. I Chile, Brasilien och Peru har miljontals människor lyfts ur fattigdom inte trots utan tack vare öppnade marknader och en tilltagande ström av utländska investeringar. Och en rad liberala ekonomer och intellektuella – som Hernado de Soto och årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa – delar den åsikt som Michael Reid, författare till Forgotten Continent, nyligen uttryckte: "Galeano är en briljant författare, men hans historieskrivning är propagandistens – en kraftfull mix av selektiva fakta, överdrifter, karikatyrer, falsifikat och konspirationsteorier."
⇥Attackens mål rättar till sin kofta. Och svarar.
⇥

— De som hävdar sånt har förstås rätt till sin åsikt. Jag respekterar alla åsikter. Men jag skulle uppskatta om de där så kallade kritikerna presenterade någon sorts bevis. Vad exakt har jag ljugit om? En sak är att säga att jag delar inte din åsikt. En annan är att säga att du ljuger och manipulerar information. Allt jag gjort är att berätta om händelser som raderats ur den officiella historieskrivningen. Jag skriver folkens historia. Jag exponerar det som gömts, glömts, förnekats eller förvrängts – så att människor får veta vad som hänt. Så folk kan förstå.
⇥

Striden är klassisk och handlar på ytan om vad som egentligen hänt i Latinamerika under de senaste tio åren och på djupet om vad som hänt de senaste fem hundra åren. Under 1700-talet hade människor i Nord- och Sydamerika ungefär samma levnadsstandard, 1820 låg den latinamerikanska medelinkomsten runt två fjärdedelar av den i norr och idag är en latinamerikans lön i snitt bara en femtedel av en nordamerikans – vilket lett till att 400 000 människor varje år flyr södra Amerika för att bygga nya liv i USA. Vad och vems är felet?
⇥

För Eduardo Galeano stavas svaret fem hundra år av rasism, kolonialism, sexism och imperialism i en hänsynslös blandning, och för hans kritiker finns svaret inte att hämta utom Latinamerika utan inom; hierarkisk katolicism, populistiska traditioner, bångstyriga ursprungsfolk, marxistiska gerillor, ekonomisk protektionism, politiska vanstyren, etc. Men oavsett svar i det långa – med rätt selekterade fakta kan bådas teser bevisas – är det intressanta som nu hänt i Latinamerika att den generation som fått sin världsbild formad av Eduardo Galeano sedan början av nollnolltalet tagit makten i land efter land.
⇥

— Ett slags pånyttfödelse, säger han. Det är det som just nu sker.
⇥

Redan i åttiotalstrilogin Eldens minne hade Galeano lämnat det rakt politiserade historieberättandet för den fragmentariska och litterärt obestämbara stil som skulle bli hans signum och prägla författarskapet ända till hans senaste bok Speglar. Men oberoende form har han förblivit de förtrycktas röst, och hans sätt att med absurda och litterärt sofistikerade berättelser avtäcka strukturella orättvisor har givit honom en gudalik status i latinamerikanska vänster. Så vilka är, enligt ikonen själv, de hittills viktigaste framgångarna i kontinentens så kallat progressiva politiska våg, ett fenomen som de senaste åren bara stärkts – det han kallar pånyttfödelsen?
⇥

— Att vi slutat spotta när vi ser oss själva i spegeln. Ända sedan Europa startade det projekt vi i dag kallar Amerika har kontinentens samhällen byggts på lögner. Vi är förljugna stater där det som kallas befrielsedokumenten – konstitutionerna – aldrig har skrivits i syfte att inkludera utan att exkludera majoriteten. Vad som glädjer mig med det som pågår i dagens Latinamerika är framför allt att olika nationer nu återföds mer i kontakt med verkligheten. Bolivia är till exempel ett land där majoriteten är ursprungsfolk, men först nu har denna verklighet fått avspegling i parlamentet. Det är givetvis inget konstigt alls med en president från ett ursprungsfolk i ett land där ursprungsfolk är i majoritet. Men det tog fem sekler att fatta det. Inget av detta vore märkligt i en normal värld, men det är det normala i den bakvända världen.
⇥

Just "Bakvända världen" är titeln på en av Eduardo Galeanos senare böcker – en antal dystopiska "lektioner" där den moderna och hyperkommersialiserade världen framstår som rejält efterbliven – och hans sätt att betona kulturella, snarast identitetspolitiska, framsteg framför materiella beror inte på att de senare saknas. Många av de vänsterstyrda ekonomierna går på högvarv, inte minst det helt dominerande Brasilien, och tiotals miljoner människor har lyfts ur fattigdom det senaste decenniet. Men Galeano är försiktig med "materia". Fem flickor som lärt sig läsa kan vara ett mycket större framsteg än femtio familjer som fått råd att köpa sin första bil. Allt beror på tidsperspektiv. Värderingar. Mål. Brasilien, till exempel, är i dag – trots att det sedan 2002 regerats av en socialistregering – IMF:s och det liberala etablissemangets favorit eftersom, med Galeanos ord, siffrorna är lyckliga; utlandsskulden är betald, ett nytt oljefält som beräknas bli världens tredje största har hittats och sedan landet klättrat till plats tre på listan över världens populäraste investeringsländer har den ekonomiska framgångssagan slagit världen med häpnad – men tre fjärdedelar av befolkningen kan inte läsa och skriva ordentligt. Bolivia, sedan 2006 regerat av indianen och revolutionären Evo Morales, har inga liknande siffror att skryta med men har lyckats utrota analfabetismen på bara några år.
⇥

— Det är omöjligt att recensera utveckling, säger Galeano. Det som är rätt idag är fel i morgon. Och omvänt. Historien är inte linjär, som positivisterna fått för sig. Hela idén om utveckling måste reformeras. Vad är utveckling? Vilket av det vill vi ha? Vilket vill vi inte ha? Ska vi ha lyckliga siffror eller lyckliga människor? Vad leder till att människors frihet, verkliga frihet, ökar?
⇥

Att samtala med Eduardo Galeano är som att spela schack med kontexter; varje fråga avkrävs en definition, och när en frågas termer klarlagts möts hela tanken av nya motfrågor. Han är ödmjuk och rolig men vägrar göra några förenklingar, generaliseringar eller ställningstaganden. Att döma av det han säger och skrivit framstår hans sympatier som mer i linje med den "revolutionära" än den "moderata" delen av vänstervågen, de senare representerade av bland annat Brasilien och hans eget Uruguay och de förra av länder som Venezuela, Ecuador och Bolivia. Men så fort sådana termer lagts på bordet avfärdas de.
⇥

— Det där är bara ett sätt förr Nord att göra läxförhör med Syd. Det är en arrogant attityd som bygger på att Nord skulle ha rätt att diktera villkoren för vad demokrati är för nåt. Tullar tycks till exempel vara ett privilegium för Nord. När Syds länder försvarar vissa ekonomiska näringar är de "populister" eller "på väg mot diktatur". Hugo Chávez är ju i dag allas favorit som Djävulen i denna teater om Onda och Goda som Nord iscensatt. Jag deltar inte i det spelet. Jag ger inte lektioner i demokrati. Jag stör mig på alla dessa arroganta lektioner i demokrati där vissa tror sig ha kunskap att tala om för andra vad demokrati är, skriva ut betyg. Sanningen är ju att ett lands betyg i demokrati ofta bara handlar om i vilken mån man lytt den som bestämt reglerna, magistern. Och den senare säger aldrig att du är dålig på demokrati för att du inte lyder mig, utan att "du är ett hot mot medborgarnas fri- och rättigheter". Demokrati betyder folkstyre. Och eftersom antalet folk är enormt är givetvis antalet folkstyren enormt. Tanken att det finns en sorts demokrati, en modell som kan skrivas ut och bara kopieras av andra, är helt absurd. Det finns tusen olika demokratier, några mer legitima än andra men alla är produkter av sin tid och sin plats. Innebörden av demokrati har manipulerats i alla tider. Förändrats. Det är aldrig nånting fast.
⇥

Att inget är fast utan allt relativt är ett genomgående drag i Eduardo Galeanos allt mer postmoderna utsagor, vilket är intressant givet hans ideologiska släktskap med den vänstertradition som helt dominerat Latinamerika det senaste halvseklet; befrielseteologin, en korsning av marxism och katolicism – den kristna plattform om Guds påbjudna rättvisa som Venezuelas Chávez, Ecuadors Correa, Brasiliens nu avgående Lula och de flesta andra vänsterpresidenter hela tiden stått på. Den brukar innebära ekonomisk radikalitet men kulturell konservatism. För revolution, mot abort. Typ.
⇥

Eduardo Galeano skrattar. Han drar pekfingret över bordet som för att illustrera något men det är oklart vad och han finner ett uppenbart nöje i att vara obestämbar, glidande, problematiserande. Han har fattat vilken fråga som är på gång och medan solen går ner över Gästrikland funderar han lite på hur han kan göra svaret intressantare än ett enkelt ja eller nej. Vilka kontexter som ska läggas till. Vilka definitioner som ska justeras. Vilka historiska ljus som ska tändas.
⇥

— Abort, säger han, är i dag fri i hela världen för de kvinnor som kan betala. Juridiken är på de flesta håll underordnad ekonomin. Men när det gäller Latinamerika och lagstiftning om abort finns flera intressanta paradoxer jag tycker visar på problemen med att allt för enkelt använda sig av etiketter som vänster och höger. För hundra femtio år sedan var Nicaragua en av världens första länder att legalisera abort i fall då moderns liv var i fara, och det – som blev en juridisk förebild för många andra länder i fråga om kvinnors rättigheter – genomdrevs av en konservativ och ultrakatolsk regering. Observera att detta var för över 150 år sedan. Och nu, ett och ett halvt sekel senare, togs lagen bort av regering som kallar sig revolutionär och vänster, sandinisterna, så att fattiga kvinnor hamnar i fängelset eller på kyrkogården. Man måste vara försiktig med etiketter. Först får man undersöka verkligheten, sedan hitta ord för den. Då märker man att de begrepp folk väljer sällan stämmer med verkligheten.
⇥

Men hur var det nu – mer ogarderat – med frågans innehåll? Är han som samtliga presidenter han fostrat emot fri abort eller lutar han åt en mer sekulär syn, oavsett om den kallas vänster eller höger, i denna den moderna befrielsehistoriens kanske allra största fråga? Finns fall då det är etiskt försvarbart att döda ett foster? Bör stater skydda alla kvinnors rätt till detta? Eller är alla europeiska ngo:er som idag jobbar med denna fråga i Latinamerika och andra delar av Syd ute i nykolonialt ärende?
⇥

Han ser på klockan. Tiden är slut. Men innan han reser sig avlägger Eduardo Galeano – aningen otippat – intervjuns första och enda riktigt tydliga ställningstagande.
⇥

— Det är klart jag är för fri abort.

Magnus Linton