När Luiz Inácio Lula da Silva – en av världshistorien populäraste presidenter alla kategorier – lämnade över makten i Brasilien till sin handplockade tronföljare, socialisten och o före detta gerillakrigaren Dilma Rousseff, la han tiotalets största socialdemokratiska äventyr i den senares händer. Allt kan gå snett. Och allt kan gå rätt.

Medan Europas socialdemokrater, inte minst dom svenska, vrider sig i plågor efter väljarnas exodus har världens reformistiska socialister fått Brasilien – globens femte största land och snart, enligt alla beräkningar, också världens femte största ekonomi – att trösta sig med. Se på, fundera över, lära av.

Men Brasiliens euforiska socialdemokrati är inte ensam i Latinamerika om att just nu skörda framgångar. För de falanger inom svenska SAP som i dag är i så desperat behov av lite uppmuntrande inspiration – såväl nyradikalerna som ekonomisterna – är tiotalets södra Amerika ett enormt politiskt smörgåsbord.

Sedan fackliga ledare, radikala populister, tidigare gerillakrigare, stridbara indianer och övertygade feminister under nollnolltalet valdes till presidenter i land efter land har hundratals böcker skrivits om Latinamerikas "nya vänster". Några har sett det faktum att sociala massrörelser och partier med marxistiska rötter på bred front klivit in i parlamenten som ett ekonomiskt och demokratiskt bakslag, andra har ägnat sig åt o sortera vågens disparata uttryck i politiska fack – populism, reformism, nationalism, kommunism, liberalism, etnoradikalism, etc – och ytterligare andra har lagt kraft på att blunda för olika problem så att "the Latin American new left" ska ge stöd åt den ena eller andra ideologiska övertygelsen.

Ett mer konstruktivt grepp tas i den nya boken Leftist Governments in Latin America – Successes and Shortcomings, i vilken Wendy Hunter o en rad andra akademiker i stället har ambitionen o stämma av epokens konkreta resultat mot några av dess ambitioner. Hur har det egentligen gått – utifrån ett demokratiskt vänsterperspektiv – om man lägger allt uppblåst ideologiskt snack åt sidan?

Boken ställer upp tre krav på en vänsterregering. Den ska utveckla o modernisera landets ekonomi (alltså generera mer att fördela), den ska trots bristande resurser utjämna orättvisor och den ska fördjupa demokratin utan att underminera den (alltså inkludera historiskt marginaliserade grupper i det politiska systemet utan att våldföra sig på demokratiska institutioner). Vilka av Latinamerikas socialdemokratiskt aspirerande länder har – utifrån dessa krav – lyckats bäst?

Svaren varierar beroende på var tyngdpunkten läggs i det dilemma globaliseringen gjort till den moderna vänsterns svåraste huvudvärk; spänningen mellan ambition och realism. Efter en noggrann genomgång av de reformer som gjorts i de olika länderna kommer författarna fram till att den moderata vänsterns två flaggskepp – Brasilien o Chile – får mycket väl godkänt på punkten ekonomisk utveckling o respekt för institutioner, men helt underkänt i fråga om fördelningspolitik o demokratisk fördjupning. I en av bokens essäer ifrågasätts om de två länderna under nollnolltalet över huvud taget kan kallas vänster med tanke på att regeringarna lagt sig platt i alla socialt och ekonomiskt transformerande initiativ så fort opposition eller globala marknadskrafter gjort minsta motstånd. Vänsterns idé om //kamp// har varit icke-existerande. Ingen kan ifrågasätta att den ekonomiska modell Chile och Brasilien levt med under det senaste decenniet genererat stabil tillväxt, stärkta institutioner och nya konsumerande klasser, men lika uppenbart är att mycket av dessa framgångar vilar på just den sorts exploatering av människor som de socialistiska rörelserna en gång föddes för att avskaffa.

I en annan essä hävdas att de chilenska misslyckandena med att stärka landets sämst ställda tredjedel inte är resultat av ekonomisk realism utan av regeringens underlåtenhet, det vill säga brist på ambition. Vid sidan av upprätthållandet av ett skattesystem och en arbetsrätt till den starkaste tredjedelens fördel har regeringens passivitet i strukturellt transformerande frågor, med författarnas ord, "varit häpnadsväckande".

Bokens dom över systemutmanarna Venezuela och Bolivia är emellertid ännu hårdare. De extremt höga ambitionerna hos Hugo Chávez o Evo Morales – manifesterade i hundratals framgångsrika sociala reformer – ger länderna toppbetyg vad gäller inkludering av underklasserna i det demokratiska systemet, men underbetyg i det sätt på vilket detta skett. Hugo Chávez är den som gått längst i eliminering av maktdelning o andra konstitutionella garantier mot en auktoritär utveckling, och Wendy Hunter & Co drar – alla för- och nackdelar inkluderade – slutsatsen att Chávez har "underminerat demokratin mer än han fördjupat den." O i fråga om att utveckla ekonomin ser det än värre ut. Såväl Venezuela som Bolivia har – trots löften om motsatsen – radikalt ökat sina redan fatala olje- och gasberoenden under vänsterns styre och projekten står o faller i dag helt med världsmarknadens darriga råvarupriser.

Så, undrar läsaren, finns det inget av dagens latinamerikanska reformistprojekt som skött sig på alla punkter o kan tjäna som odelat positiv inspiration för Europas havererade sosseri? Jorå, svarar författarna: Uruguay.

Under Tabaré Vázquez vänsterstyre 2005-2010 har ekonomisk utveckling, respekt för institutioner, minskade orättvisor, ökat politiskt deltagande och ett totalt avvisande av populismens alla lockelser gått hand i hand – o förra året segrade Uruguays socialister på nytt med Pepe Mujica, en radikalare kandidat, i en demokratiskt exemplarisk överlämning. Av dom moderata projekten har Uruguay varit överlägset mest innovativt i fråga om att skapa en genuint deltagande demokrati, o regeringspartiets band till facket och ett brett spektra av sociala rörelser har – o här är kontrasten till Chile och Brasilien slående – förvaltats på ett, enligt författarna, mycket kreativt sätt. En rad långsiktiga reformer och initiativ har aktiverat medborgarna, decentraliserat politiken o stabiliserat ekonomin. Och i dag överglänser Uruguay alla andra latinamerikanska länder på de avgörande punkten – demokratisk belåtenhet.