Gröna och blodiga berg

Hur kommer det sig att nästan alla filmer från ett land på en internationell filmfestival handlar om en och samma sak? Ja, inte bara handlar om samma sak utan också till dramaturgi och kronologi är nästan identiska uppbyggda.

Kanske beror det på två enkla saker; att landet i fråga under många år egentligen bara haft en stor berättelse om sig självt, och att denna berättelse – eller erfarenhet – i sina grundelement är just densamma för alla som ingår.

På den nyligen avslutade internationella filmfesten i colombianska Cartagena, Latinamerikas äldsta filmfestival, var Willem Dafoe eventets superstjärna och det knarktrasiga Mexiko i speciellt fokus – men det var det filmboomande värdlandets egna regissörer, manusförfattare och dokumentärfilmare som så unisont meddelade sig i ett och samma tema: el desplazamiento, landets internflyktingkatastrof, det vill säga det faktum att en av tio colombianer idag är på flykt i eget land. Är det inte en far, dotter, granne, vän eller kusin så är det garanterat hela det galleri av återkommande skuggor som varje natt, darrande av hunger, sorterar matrester från blöjor i sophögarna på huvudstadens gator och sedan sprutar diarré i närmsta park. Los desplazados. I Colombia är numera allt – varje människa, trottoar, by, park, stad – berört av den obehagliga faktauppgiften att av de fem miljoner amerikaner som i dag är på flykt i eget land hör fyra miljoner hemma i Colombia.

Det handlar om en av världens största humanitära katastrofer – bara Sudan har fler internflyktingar – och precis som Hotell Rwanda 2004 gav insikter i det absurda folkmordet i Centralafrika försöker filmer som Los colores de la montaña, festivalens öppningsfilm, ett drama som redan prisats i mer statustunga sammanhang, i dag ta tittaren med till Colombias blodstänkta berg o förklara varför ingen längre kan bo kvar på landets sagolikt vackra landsbygd. Konflikten mellan å ena sidan gerillan o å andra sidan de paramilitära grupperna – jordägarelitens egna terrorförband i allians med staten – har skapat ett klimat där ingen går fri. Där ingen kan lita på nån annan än sig själv. Och där det viktigaste är att inget veta om någonting. Kunskap – att en vapengömma finns i byskolans källare, att gerillan igår drack vatten hos grannen, att ens egen dotter våldtagits av paramilitärer – är farligast av allt. Eller som en interflykting själv uttrycker det: "Den som minst vet lever längst."

Film är en seg konstart som alltid släpar efter, men som när den fungerar ger bättre insiktsutdelning än alla andra. Att colombianska filmare idag kan – o framför allt vågar – gestalta det lågintensiva inbördeskrigets fasansfulla dimensioner är utan tvekan ett stort kulturhistoriskt kliv för landet. Journalister som försökt sig på samma sak har rutinmässigt kartlagts av den statliga säkerhetstjänsten och i många fall dödats efter att morduppdragen lagts ut på entreprenad hos de paramilitära grupperna.

Än större risker än journalister och filmare tar emellertid källorna, de fattigfolk som trotsar tystnadens logik och vågar lämna uppgifter och vittnesmål om vad som pågår. När saker publiceras blir hotet mot dessa människor omedelbart, och i Pequeñas voces – utsedd till bästa dokumentärfilm – har källproblemet lösts på ett drastiskt sett: filmen är animerad. Berättelser från barn i familjer som flytt kriget har satts ihop till en fantastisk tredimensionell animation som blir en närmaste exakt dokumentär parallell till fiktionen i Los colores de la montaña.

Båda filmerna berättas ur ett barnperspektiv o börjar i vad som framstår som, o egentligen borde vara, ett paradis – den colombianska landsbygden. En skimrande plats där gröna dalar genomkorsas av tegelröda floder. Fjärilar, kolibris och kokosnötter ringar in ett stilla liv där småbönder skördar fyra gånger om året och mormödrar gullar bäbisar i gungstol. Den som spenderat tid i Colombia vet att det inte är en fejkad utan faktisk bild av hur det ser ut – på ytan. Men sen kommer Den med stort D. Konflikten. Inte i form av en arméinvasion eller en bred gerillaattack utan som små mystiska meddelanden. Tre snälla män i gröna kläder knackar en dag på dörren och berättar med len stämma om ett ännu bättre liv – det i gerillan. Mamma o pappa har hört lögnerna förr o skruvar på sig men vet att hälften av barnen måste gå, annars blir det bestraffning enligt revolutionär lag. O den är blodig. Nästa dag får lärarinnan sparken på för eleverna obegripliga grunder, men det tycks ha något att göra med att hon lät dem måla gröna berg över dom där antikommunistiska slagorden nån sprayat på skolans vägg. O sen försvinner pappa, efter att han mjölkat kon istället för att gå på de möten grannen sagt att dalens alla män måste komma till. Mamma blir allt mer konstig, kämpar för att täcka upp så att barnen inte ska lösa verklighetens brutala rebus – men när det står klart att pappa fått halsen avskuren slår hon igen hemmets portar, gråter en stund, sätter familjens återstod på bussen mot storstan o ansluter sig till de övriga fyra miljoner internflyktingar som nu lever i Colombias urbana kåkstäder.

Det mest intressanta med dagens filmer om det våldsamt vackra Colombia är skillnaden i internt och externt perspektiv. Inte mindre än fem filmer om landet gjorda av européer eller nordamerikaner – två Hollywoodproduktioner, en av Oliver Stone, och tre framgångsrika dokumentärer – är just nu globalt aktuella, o än i dag handlar dom alla om en o samma sak: Pablo Escobar, knarkkungen vars slitna klichébilder colombianerna tröttnade på redan på 1900-talet men vars kokainkryddade myter utlänningar aldrig får nog av. När filmerna i stället görs av colombianer själva handlar det inte om kokain utan om konflikt – o det är inte samma sak. Även om Colombias högerregering hand i hand kämpat för att få det o se ut som om narkotikaproduktion var landets enda problem. Behållningen av den colombianska filmvågen om flyktingkatastrofen är därför inte bara nya insikter i våldets vardag, utan framför allt ett angeläget klargörande på just denna punkt.

Konflikten – en femtio år gammal historia om orättvisor – drog kokainet till Colombia. Inte tvärtom. O lösningen på världens längsta pågående inbördeskonflikt, lämnas filmfestivalens besökare att konkludera, är – om freden ska bli hållbar – i första hand inte knarkbekämpning utan fattigdomsbekämpning. Som problem är kokainproduktion sekundärt. Ett symtom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s