Sossarna & Latinamerika

I januari fick en svenskperuansk feminist under Stockholmsseminariet "Latinamerika, vänstern, framtiden" nog och uppmanade panelen att "sluta för fan att ta er rätten att recensera vad sydamerikanerna gör – lär nåt i stället!"

Mona hade just hoppat och reformistisk socialism såg för svensk del allt mer ut som ett 1900-talsfenomen medan underklasser tagit den politiska makten i land efter land i Latinamerika, och med presidentsegern för arbetarpartiets Dilma Rousseff i Brasilien – världens femte största land – stod det klart att kontinentens röda kurs ligger fast. Efter att fackliga ledare, stridbara indianer, övertygade feminister och radikala populister vunnit val som representanter för modernitetens marginaliserade massor har bokutgivningen om regionens politiska vindkast exploderat och det är riktigt att det nu finns många skäl att inte bara utvärdera utan också lära. Frågan är bara vad.

I nya boken Left Behind – Latin America and the False Promise of Populism förnekar Sebastian Edwards, en av Chicagoskolans lärljungar, att dagens latinamerikanska vänsterexperiment över huvud taget skulle ha något att lära världen eftersom ingen av regeringarna begripit allvaret i Joseph Conrads berömda sentens i Mörkrets Hjärta: "Vad som räddar oss är effektiviteten – vår dyrkan av effektiviteten."

Det är en slutsats som frontalkrockar med den akademiska antologin Declining Inequality in Latin America i vilken jämlikhet inte bara behandlas som ett instrument för tillväxt utan ett värde i sig, en uppfattning europeisk socialdemokrati parkerade på 1900-talet.

Avgörande i den etiska ryggrad som gör att Latinamerikas socialdemokratiskt aspirerande regeringar – inte en enda är på allvar revolutionär – väljs om och om igen är dels det faktum att den ekonomiska tillväxten varit mycket högre under den socialistiska än under den marknadsliberala epoken, men framför allt att inkomstklyftorna så dramatiskt minskat: "Det handlar om en för Latinamerika osedvanlig period av fallande ojämlikhet: av 17 länder för vilka det finns tillförlitliga data har orättvisorna minskat i 12."

Men det viktigaste alstret i raden av nya böcker på temat är Leftist Governments in Latin America – Successes and Shortcomings, där tyngdpunkten läggs på det dilemma globaliseringen gjort till den moderna vänsterns svåraste huvudvärk; spänningen mellan ambition och realism. Bolivia och Venezuela, förklarar författarna, styrs inte av maktgalna halvdiktatorer – en uppfattning europeiska mediekonsumenter lätt kan få – utan av rättvisedrivna presidenter som spårat ur på punkten ambition. Politik är att vilja. Men att vilja för mycket, eller framför allt för snabbt, leder alltid till auktoritära labyrinter ingen kommer ur. Det är Chávez problem.

Lika illa är motsatsen, exemplifierad av Chile och Brasilien, där de socialistiska regeringarna varit budgetdisciplinärt oklanderliga men i systemförändring velat så lite att invånarna tappat tron på demokratin efter att rika vunnit mycket mer på reformismen än fattiga. Under Lula, en av världens populäraste vänsterpresidenter, sjönk antalet brasilianare som var nöjda med demokrati som styre.

Vad Håkan Juholt ska ta med sig av detta? Att bågen måste spännas exakt rätt mellan ambition och realism, samt att målet aldrig helgar medel men heller aldrig får hymlas med: det klasslösa samhället. Såklart.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s