Populismens rötter

Under 1700-talet hade människor i Nord- och Sydamerika ungefär samma levnadsstandard, 1820 låg den latinamerikanska medelinkomsten runt två tredjedelar av den i norr, och idag är en latinamerikans lön i snitt bara en femtedel av en nordamerikans – vilket lett till att en halv miljon människor varje år flyr södra Amerika för o bygga nya liv i USA. Vad och vems är felet?

Dom flesta historiker skulle säga att det handlar om hur jord kom att fördelas. När indianer röjts ur vägen fick vanliga vita nordamerikaner äganderätter till jord på ett helt annan sätt än fallet var i Latinamerika, där enorma jordegendomar samlades på ett fåtal händer. Och eftersom en jämlik fördelning av resurser genererar utveckling o entreprenorskap medan stora orattvisor leder till ekonomisk efterblivenhet startade Latinamerikas olycksaliga resa där. Redan i mitten av 1800-talet ägde 60 procent av Nordamerikas bönder egen mark medan samma siffra för Latinamerika låg på fem procent. Och sen har det gått som det gått.

Men vänta lite nu, skulle författarna till en ny trave böcker om Latinamerika säga. Den södra kontinentens chanser o repa sig har varit manga, men det finns en kulturell o ekonomisk sjukdom – ett slags politisk cancer – som gång på gång, inte minst just nu, raserar den ekonomiska utvecklingens möjlighter på kontinenten: populismen. De senaste åren har en hel ström marknadsliberala böcker kommit som gör anspråk på o förklara varför allt – alltid – går åt helvete i Latinamerika, o titlarna är till förväxling lika i sin dysterhet. Falling Behind, heter Francis Fukuyamas latinamerikabok. Forgotten Continent, heter The Economist-journalisten Michael Reids bidrag. Idioternas återkomst, är titeln på Nobelpristagarsonen Alvaro Vargas Llosas bok. Left Behind – Latin Amerika and the False Promise of Populism heter genrens senaste tillskott, författat av Chicago boys-lärjungen Sebastian Edwards. O den latinamerikanska populismens historiska förstörelsekraft – just nu i händerna på Venezuelas Hugo Chávez, Bolivias Evo Morales, Ecuadors Rafael Correa, med flera – är samtligas tema. Sebastian Edwards skriver att populism förstås inte är ett specifikt latinamerikanskt fenomen, men att det bara på den här kontinenten som populismens ekonomiska idé – att under ledning av en stark ledare snabbt o i massiv skala ta från rika och ge till fattiga – om och om igen har prövats med, som han skriver, "katastrofala följder för dom som politiken var tänkt o hjälpa."

Alla de här böckerna hade varit väldigt intressanta om många inte gjort samma misstag som Edwards, nämligen att förväxla populism med politik. Den latinamerikanska populismen – alltid centrerad kring en förförisk man – är som intressantast när den analyseras utifrån sin relation till katolicismens hierarkiska ordningar, sitt återkommande släktskap med italiensk fascism, sin roll som direkt konsekvens av världens värsta orättvisor och inte minst i sin avgörande betydelse – o här har den de facto varit progressiv – för politiseringen av dagens latinamerikanska kåkstäder.

"Populism" är ett luddigt begrepp, men helt klart är att den per definition negativa klang termen har i Europa saknas i Latinamerika. Här har de populistiska projekten drivits av såväl reaktionära militärer som auktoritära socialister o upplysta liberaler. Dess storhetstid var 1920- till 60-talen o i Latinamerika blev populismen en urban rörelse, den kraft som under industrialiseringsepoken gjorde att medel- och arbetarklassen inkluderades i det politiska systemet – en historisk uppgift som i Europa utfördes av de socialdemokratiska masspartierna.

Hade Sebastian Edwards och hans kamrater penetrerat den latinamerikanska populismen på dessa nivåer hade de kunnat göra mycket teoretisk nytta, men nu blir det tvärtom. I Edwards doktrinärt liberala hatskrift om dagens Latinamerika, där staten återfatt en roll i politiken i nästan alla lander, är det populism att bara förestalla sig att ett samhalle består av sociala klasser o än mer populistiskt att gå till val på att med staten som hjälp minska orättvisor – d v s i hans värld är inte bara Hugo Chavez utan såval Fredrik Reinfeldt som Olof Palme fullfjädrade populister.

En nyktrare bild av vad den latinamerikanska nypopulismen faktiskt handlar om levereras av den argentinske filosofen Ernesto Laclau i tidskriften Nueva Sociedad, en text som nu översatts o publicerats i svenska Fronesis. Laclau, också författare till boken On Populist Reason, konstaterar korrekt att populism – precis som fallet är med dagens latinamerikanska våg – kan innehalla allt mellan fascism o kommunism o att det är intressantare att analysera varför den vackts till liv än vad den kan komma att åstadkomma. Vad som uppstått i Latinamerika under nollnolltalet är vad Laclau kallar "ett populistiskt brott", o ett sådant infinner sig bara om ett nödvandigt villkor är uppfyllt; att det skett en så skarp uppdelning av det sociala rummet att alla medborgare upplever sig som tillhorande ett av två rivaliserande lager. I en sådan situation förlorar de befintliga institutionernas kanaler för social förandring sin legitimitet, o tre nya samhälleliga dimensioner får plötsligt liv. Först sprider sig ett solidaritetsförhållande bland ekonomiskt marginaliserade grupper byggt på gemensamma erfarenhter av otillfredställda krav; bostadlösa finner jordlösa, ursprungsfolk finner slavättlingar o den informella sektorns arbetare den formellas sektorns fackföreningar. Etcetera. Därefter – o det är här det börjar gå snett – blir dessa krav länkar i framväxten av nya förestallda folkliga identiteter sprungna ur övertygelsen att orättvisorna är omöjliga att hantera inom rådande institutioner. O sedan kommer frälsarna, de politiska ledare in spe som läst utvecklingen rätt o nu börjar appellera till dessa frustrerade massor utanför det rådande systemet, o framför allt i oppsition mot det systemet. Det är i detta ögonblick, skriver Laclau, som populismen framträder och knyter samma de tre dimensionerna via "ledare vars ord ger uttryck åt denna folkliga identifikationsprocess".

Att det är exakt detta som hänt i Venezuela, Bolivia och Ecuador står helt klart. I alla tre länder har det gamla partisystemet kollapsat av trycket från frustrerade folkmassor, nya konstitutioner har drivits igenom o helt formulerat om vad staten är o bör syssla med – o de tre så kallat populistiska revolutionerna har varit helt beroende av religiösa karismatiska män som läst det historiska förloppet bättre än andra. För Sebastian Edwards råder ingen tvekan om att det kommer sluta på samma sätt som vid tidigare "populistiska brott" i Latinamerikas historia; hyperinflation, låg produktivitet, politiska kollapser, kanske diktatur – o i efterfhand kommer misslyckandena skyllas på IMF, USA o EU medan populisternas förmåga att trots sina fiaskon behålla makten blir allt mer beroende av deras förmåga att manipulera institutioner. För Ernesto Laclau ser emellertid allt mycket ljusare ut i dag än för tio år sen, då Latinamerika som den globala marknadsliberalismen främsta experimentverkstad kollapsade i generaliserad misär. Hur det kommer sluta siar han inte om, o hans poäng stannar vid att det inte kunde ha gått på annat sätt. Så länge Latinamerika fortsätter att vara världens mest orättvisa kontinent kommer den också att vara populismens högborg. Det är klyftorna som föder populismen, inte tvärtom. O den, menar han, som vill bekämpa populismens avarter ska inte attackera de äpplen som faller från populismens träd – utan trädets rötter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s