En sak ska man låta bli att orkestrera i politiskt känsliga kulturer, framför allt i en som inte är ens egen: hat. Ändå är en intressant mix av det psykologiskt explosiva fenomenet just vad jag känner varje gång jag kliver ut på gatan i Bogotá, en av Latinamerikas boomande megastäder. Ibland skriker jag, ibland gråter jag, ibland – i mer patetiska tillfällen – spottar jag. Men mest av allt får de mig att förakta. Hata.

Det handlar om bilarna. Jag har inga problem med att leva i smog, kaos, buller, betong, tut eller alla andra rimliga konsekvenser av att tio miljoner människor försöker leva ihop – men när det colombianska förtrycket av majoriteten destilleras genom bilens mer kulturella roll framträder överklassens makt på ett brutalt sätt som successivt mjukar upp mina spärrar mot att sympatisera med terror.

Samhället här består av två folk – de som äger och de som inte äger bil – av vilka de senare tjänar de förra. De billösa syr varje morgon ihop sina lemmar i hårt packade bussar för att få åka och jobba – kvinnorna som hemhjälper, männen som portvakter – i de bilburnas hem. Så långt inget konstigt. Alla samhällen är orättvisa. Men det är när det urbana beteende som följer med bilens sofistikerade sätt att separera folk från folk lägger sig som ett dominerande socialt språk över hela metropolen hatet blossar upp. Och då handlar det inte om att gående rutinmässigt spolas med gäggvatten från gatornas pölar eftersom bilägare gärna saktar in för att skona lacken på en bilgranne, men aldrig skulle få för sig att rädda kläderna på en gående. Att var billös i Bogotás brutala regn är som att vara duva; bilar som närmar sig gasar hellre på än bromsar in, och det gäller att flaxa bort i rätt ögonblick för att klara sig.

Inte heller handlar det om att gående aldrig har företräde, allra minst på övergångsställen, eller att det bilägande minikollektivet, ett socialt sammanhållet brödraskap, upptar nittio procent av allt asfalterat rum medan det billösa jättekollektivet, allt mer ett splittrat systerskap, får samsas på återstoden.

Den verkliga hatgeneratorn är istället det sätt på vilket bilens makt gör avtryck i politik. Staden är selekterad så att fattiga bor i söder och rika i norr med ett finansiellt och administrativt hjärta – där de bilburna jobbar – däremellan, samt ett antal oändliga avenyer som länkar ihop syd med nord så att busslasterna med hemhjälper varje dag ska kunna nå sina mål. På morgnarna, när de billösa ska ta hand om de bilburnas barn, är alla avenyer öppna i båda riktningar så kvinnorna ska hinna fram i tid, men på eftermiddagens peaktimmar – då hemhjälperna ska åter söderut för att ta hand om egna barn – krockar två behov; de värdelösas och de värdefullas. Lösningen? Att under dessa timmar enkelrikta vissa avenyer norrut så ett sexfiligt bilflöde ska rinna lätt medan bussarna korkar igen på det reducerade antalet filer söderut.

Men saken har fler nivåer än så. I ett desperat försök att rädda staden från total trafikinfarkt – Bogotá är i sin storlek ensamt i Latinamerika om att sakna tunnelbana – infördes ett system där olika slutsiffror på privatbilars nummerplåtar förbjöds en dag i veckan, men det ledde bara till att alla redan köpstarka bilägare skaffade en extra bil och synkade nummerplåtarna för att garantera bilburet tillträde till staden alla dagar i veckan. Bilparken exploderade, och de billösa fick än mindre yta att trängas på.

Mest tragiskt i sagan om bilen och makten är emellertid de protester som för en tid sedan blev del av historien. När tidsspannet för nummerplåtsrestriktionerna skulle utökas – åtgärden var helt nödvändig – skrek bilägarna i kör om det djupt odemokratiska i att begränsa deras grundlagsfästa "rörelsefrihet", men ändå var det ett helt annat socialt skikt som allra mest högljutt manifesterade sig emot; stadens hundratusentals ambulerande gatuförsäljare, den urbana arbetsordningens mest marginaliserade kollektiv – till hundra procent billöst – som lever på att tvätta vindrutor eller sälja glass, cigg, läsk och annat i bilköer. Färre bilar, färre kunder – eftersom pengar bara finns i bilägares fickor. Och så kom det sig att de bilburna inte ens behöver föra sin egen talan; den sköts av de billösa.

Hur göra slut på en sådan ordning? Vet ej. Hittills har jag bara hatat.

Magnus Linton