I oktober 2003 gick en stor nyhet ut över världen: ETA, Hizbollah, Hamas, al-Qaida och flera andra av globens terroristorganisationer hade med president Hugo Chávez goda minne etablerat sig i Venezuela. Den internationella terrorismens nya Mekka var ön Margarita i landets östra delar och mycket tydde, enligt artiklarnas källor, på att självaste Usama bin Ladin rörde sig i den revolutionära latinamerikanska nationen.

Denna mediala bild – redigerad på olika sätt utifrån olika behov – levde kvar resten av decenniet och har inte helt kunnat dementeras förns nu, då Spaniens egen Günter Wallraff, pseudonymen Antonio Salas, levererar boken El Palestino – en infiltration av dom globala terroristnätverken. Författaren har – efter att han lärt sig arabiska, konverterat till islam och snickrat en gångbar identitet med rötter i Palestina – levt som militant islamist under sex år. Han blir nära vän med flera av de män som efter 11/9 sysselsatt en växande del av Washingtons säkerhetsapparat, men framför allt lyckas han bli en sorts sekreterare i det civila åt Schakalen, den venezolanske revolutionären som under 1900-talets sista decennier blev känd som världens farligaste terrorist och i dag – mytomspunnen som få – är föremål för en uppsjö böcker och filmer, senast den hyllade Carlos.

Med sin falska identitet reser författaren i alla delar av världen där Pentagon tänker sig att det myllrar av allt mer samarbetande celler, och utan att kännas driven av ett ideologiskt ärende lyckas han klä av en hel del myter om det som kallas den globala islamismen. Många av dem han söker upp efter att de pekats ut som nycklar i avancerade nätverk visar sig i själva verket vara fritt svävande freaks, utan koll på vare sig Koranen eller något annat och framför allt utan kontakt med andra. På det sättet fungerar boken – den kom på spanska ett halvår före attentaten i Norge – som en verifikation på det som blev övertydligt i och med Anders Behring Breivik; våra idéer om terrorhot är ofta ett resultat av islamofobi snarare än av verkligheten.

Men så fort Salas rör sig i språkområden han inte fullt ut behärskar blir boken konstig. Han medger att hans arabiska aldrig blir perfekt, och under ett bisarrt besök hos gamla terroristledare som flytt till Sverige är det lätt för en svensk att se att han missförstått och feltolkat åtminstone hälften av vad han upplevt. Det gäller emellertid inte för de delar som utspelar sig i den spanskspråkiga miljö i vilken han uppfattar alla nyanser, och efter ett rafflande och utan tvekan livsfarligt journalistiskt arbete kan han konkret visa att nyheten om Venezuela som hub för allsköns terrorister bara var en av många bluffar med rötter i Washington: "Historier som de om al-Qaidas träningsläger på Isla Margarita och Hizbollahs celler i Venezuela är del i ett propagandakrig", skriver Salas, "och hade jag inte tagit mig tiden att försöka få var och en av dessa så kallat exklusiva nyheter bekräftade hade även jag än i dag trott på dem".

Ändå är hans slutsats – i Venezuela blev han kvar i flera år och den bästa hälften av de sju hundra sidorna handlar om just dom erfarenheterna – att det visst finns gott om terrorister i Hugo Chávez nya socialistnation. Men att dom ser helt annorlunda ut än dom väst föreställer sig: "Men om dessa", skriver Salas, "det vill säga de verkliga terroristerna, talar ingen."

Om oljeberoendet är den bolivarianska revolutionens främsta problem så är den galopperande kriminaliteten, allt mer institutionaliserad, utan tvekan det andra. Enligt den senaste rapporten från Latinobarometro, ett institut som varje år gör en uppmärksammad mätning av latinamerikaners preferenser, anser 64 procent av venezolanerna – dubbelt så många som i Uruguay och sex gånger så många som i Brasilien – att den förlorade kontrollen över brottsligheten är landets allvarligaste problem, och när Antonio Salas lämnar Venezuela gör han det skräckslagen – inte efter att ha mött Usama bin Ladin utan efter att ha mött en, som han skriver, "sjuk stat".

Hugo Chávez historia som revolutionär militär, landets långa tradition av myllrande gerillaprojekt vars övervintrare nu lyfts in i el chavismo, samt den paranoida stämning om en annalkande USA-invasion som piskats upp av presidenten har gjort att stora delar av revolutionen idag är beväpnad, både i och utanför staten.

Att landets militärutgifter sjudubblats under Chávez är inte förvånande med tanke på Washingtons lögner om Venezuela, men värre är – vilket Salas beskriver i detalj – att så enorma mängder vapen sipprat ut i kåkstäderna och blivit en naturlig del av revolutionens "vardag". Dagens politiserade militär och polis är full av socialistiskt entusiastiska plutoner och befäl som gärna förmedlar vapen och ammunition till de politiserade kåkstadsgäng som utför det jobb de revolutionära militärerna tror att staten vill men inte kan utföra; avrätta oppositionella, skipa så kallad revolutionär rättvisa, råna banker i socialismens tjänst, med våld mobilisera till demonstrationer, etc. Det är detta expanderande paramilitära komplex Antonio Salas, i grunden rätt sympatiskt inställd till Chávez, kallar "de verkliga terroristerna".

Situationen har ökat otryggheten och undergrävt respekten för lag, liv och egendom på ett sätt som allt mer framstår som en samhällelig cancer. Caracas, Venezuelas huvudstad, är idag en av världens tio farligaste städer räknat i antal mord, och mycket beror på den outsourcing av rättskipningen som gått hand i hand med den demokratiskt framröstade revolutionen. Denna paramilitära extremistgren av el chavismo – som presidenten varken önskat sig eller behöver – är fast övertygad om att en nordamerikansk invasion, en ny statskupp som den 2002, ett eventuellt krig med Colombia eller, vilket är det sorgliga, vilket som helst annat hinder den revolutionära processen kommer att stöta på kan röjas ur vägen med vapen. Detta är, skriver Antonio Salas, den bolivarianska revolutionens "absolut största problem".

Magnus Linton