Det doftar Weimar

När EU till slut tog nyauktoritära Ungern i örat ställdes ett av unionens värsta framtidsdilemman i öppen dager. Jag hade just återvänt från en skakande resa i landet med ett material det var svårt att se som annat än en spaning: i Gyöngyöspata, en liten by där fascistiska Jobbik vunnit borgmästarposten och nu lade grunden till sitt första mönstersamhälle, planerade alla romer jag pratade med att flytta; i landets största synagoga sammanfattade en äldre judisk man, vis av erfarenhet, sitt eget sätt att tackla de nynationella stämningarna med orden "jag uppmanar mina barn att läsa språk"; i Tatárszentgyörgy, skådeplatsen för det makabraste i den våg av mord mot romska familjer som 2009 drog över landet, var samtliga romska hem jag besökte till salu; i Budapest var homosexuella rädda för att av misstag kliva in en bil från högerextremismens eget taxibolag "Jobb Taxi".

Men mest skrämmande var kanske den permanenta muteringen av rasistiska medborgargarden och att Judit Szima – polis till yrket, känd antisemit och en av Jobbiks kandidater till EU-parlamentet – hade bildat ett oberoende polisfack till vilket inte mindre än 5 000 av landets poliser anslutit sig och vars ledning signerat ett "samarbetsavtal" med Jobbik. Betänk, skrev The Times korrespondent Adam LeBor, författare till The Budapest Protocol, en litterär framtidsskildring om ett högerextremt maktövertagande i Östeuropa: "Tusentals beväpnade tjänstemän, ansvariga för lag och ordning, är nu allierade med ett högerextremt parti som har sin egen uniformerade gren. Det doftar Weimar här."

Ändå handlar EU:s berättigade oro inte om det skrämmande i att Jobbik blivit Ungerns tredje största parti utan om att radikalkonservativa Fidesz, en gång ett liberalt parti, med sin nu helt egna majoritet i parlamentet drivit ut på ett populistiskt äventyr med inslag av såväl Venezuela som Ryssland. Ny grundlag, ny medielag, ny arbetsrätt, nya skolor, ny kultur – mitt i Europa har en ambitiös enpartistat börjat byggas där återupprättandet av en smädad nations "egentliga" storhet är det dominerande politiska ackordet. Som Bolgár György, programledaren som av regeringen pekats ut som landsförrädare och vars radiokanal nu förlorat sitt sändningstillstånd, sa när han gav mig sin dystra version: "Politik här handlar inte längre om välfärd, demokrati eller ekonomi utan om att vi är bättre och större än de länder och folk som omger oss, och att det bara finns ett parti som kan leda nationen mot återuppbyggnaden av denna stora forntid. Att vi måste vara enade, och enade under ett parti. Det är idén bakom skapandet av den här nya semidemokratin."

Dilemmat som gör Ungern till ett exempel med kontinental räckvidd är just dynamiken mellan högerradikala Fidesz och högerextrema Jobbik. Med den tilltagande EU-krisen har såväl Västeuropas muslimhatarpartier som Centraleuropas romhetsande diton lagt rasismen åt sidan för att satsa allt på idén om EU som ett förrädiskt verktyg för att pådyvla medlemsstaterna ett mångkulturellt samhälle ingen egentligen vill ha. Geert Wilders, ledare för Nederländernas främlingsfientliga succéparti PVV, har det senaste året riktat sitt paranoida hat mycket mer mot EU än mot muslimer, precis som Bryssel tagit över romernas plats som Jobbiks primära måltavla. För utsatta minoriteter har det paradoxalt nog inneburit en stunds andrum, men dilemmat är att när EU nu tvingar Fidesz till rättning i enlighet med unionens grundregler springer ytterligare några tiotusentals väljare mot det monokulturella i stället för det mångkulturella samhället; det vill säga rakt i famnen på Jobbik – med oöverskådliga konsekvenser.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s